The Team Is Primed!!(And really ready)

The team spirit among the crew is electric! We stand ready, shoulder to shoulder, with the team motto "All for one." we will follow Gunnar either to the finish line or to Valhalla. Gunnar and the team can feel your support your spirit behind us now as well. Keep us in your prayers and send us your positive energy, and follow us online.

Crew members Lasse, Alice, Anders, Arne, Susan, and Francis

Getting Ready to Roll

Gunnar has spent the last few days getting ready mentally for the race.  The rest of his crew has done the gofer stuff - finding sunscreen, outfitting the van, buying supplies, going through the route book, etc. etc.

The RV is a real beauty - sleeps 6 comfortably and has walls that slide out when you are parked.  I'm so glad that there are other people who are eager to drive it.  I probably won't be called to serve.

We are all pretty excited and nervous about this race.  Especially after meeting some of the other racers and their crews.   There are quite a few other bikers here at the Super 8 hotel where we are staying.  We talked to Gerhard Gulewicz from Graz, Austria.  He has raced the RAAM solo many times, and has finished second several times.  And his chase vehicle is outfitted with a sound system that can probably be heard in Järvsö when he turns the volume up.  So our little dinky speaker system made us instantly nervous.  People are nice, and every one has something to share.

We were down at the start yesterday for the racer's meeting.  Got a good look at the Pacific Ocean, and Gunnar got his feet wet in it.

Today is the start of the RAAM for the women and the men over 60.  Before that there is a photo session for Gunnar and the crew and an inspection of both vehicles.

Tomorrow is the big day.  Wish us luck and remember that Gunnar is racing for the Cancer Society.  Please be generous!
Alice O.

Getting ready

After putting his bike together Gunnar took it out for a quick test drive. It was a beautiful day, cool and a bit overcast, perfect for a bike rider. The smell of flowers and citrus trees in the air, augh!!! to be a rider!

Crewmember Francis

Oceanside

Jag och crew chief Anders vid startplatsen.

På onsdag börjar det.

Ready to RAAM ?

 Team Ultra-Cycling Viking ready to RAAM.

                                                Bara att sätta dit tempopinnarna

                                        På ett fåtals begäran, En kvalitetsvideo från Björskas.

En ny fas

Ja då var den intensiva träningsperioden över. Nu kanske man får lite tid över för att packa och meka cyklar några dagar.
De sista två månaderna med träningsveckor på cirka 25 timmar har slitit på gubbkroppen. Men det har varit roligt nästan hela tiden, utom på regnvädersdagarna.
Lasse har varit jättebra att motivera mig och på att lägga träningsscheman.
Väderleksrapporten från en typisk dag i ökenstaden Brawley i östra Californien. Där jag cyklar igenom om tolv dagar.

Slutklämmen

Sista crew-mötet ikväll inför RAAM.
De flesta frågetecknen har nu rätats ut.
Vi hade ändå en del frågor och funderingar som vi framförde via skype till Catharina Berge.
Catharina är den enda svensk (hittills) som klarat RAAM inom maxtiden. Hon körde 2005 på 11 dygn 11 timmar.
Det är otroligt värdefullt för oss att få höra hennes synpunkter på olika detaljer som vi undrar över.
Om en månad landar vi på Arlanda, tänk så mycket som ska hända innan dess.

Straffrundan

Dagens uppdrag från Lasse, cykla 10 timmar i RAAM-tempo.
Ett litet straff för utebliven träning igår, då jag hjälpte yngsta dottern flytta.
Nu kändes dagens tur absolut inte som något straff. Solen sken, fåglarna kvittrade och den sydliga vinden var svag. Körde 84:an till kårböle klättrade sedan upp till 510 m.öh innan jag rullade in i Los. Favoritfikastället Willmars Bagarbod var svårt att passera utan stopp, cykeln nästan styrde sig själv dit. Men fikarundorna får vänta till efter RAAM, nu gäller så korta och så få stopp som möjligt. Fortsatte genom vildmarken ner till Voxna. Tog därefter en genväg från Edsbyn över metropolen Ryggesbo hem till lilla järvsö.
En mil grusväg (bild) förde tankarna till Mille Miglia och 'La Strada Bianca' som jag åkte med Johan och Kalle för snart två år sedan.
Hemma igen efter 9:50, 25 mil och 19 minuter av cykeln.
Dags att mata flasklammet.

Snart dags att tagga ner.

Ännu ett dygn med jobba, sova, träna. Dessutom var jag till Rotary i Järvsö ikväll och presenterade min RAAM-satsning.
En vecka kvar av intensiv-perioden nu. Sedan blir det softcykling i två veckor och efter det, - in i dimman.

Genrepet

Så var då genrepet inför RAAM avklarat. Åkte iväg strax efter 18 på lördagskvällen. Jag på cykel Anders, Alice och Lasse bakom i följebilen (campingbilen). Vi åkte östra sidan av Ljusnan ner till Segersta, sedan Ockelbo, Torsåker till Uppsala. Jag trodde jag hade cyklat de flesta vägarna här i södra Norrland, men Anders hade hittat en del nya fina dragningar. 

Det var riktigt kyligt under natten med -3,5 grader som bottennotering. Jag fick leta djupt i garderoben för att hitta de lämpliga plaggen.

Fåren måste ju ha mat. Kombinationen av fritidsbonde, cyklist, brandman och vårdare är inte alltid helt lätt.

Anders hade planerat en fin rutt på cirka 65 mil. Här efter halva sträckan vid Gamla Uppsala.
Gravhögarna tyckte vi var ett passande ställe att rasta på för Team Ultra-Cycling Viking :-)

 Vi vände norrut igen i den bitande vinden. Passerade Forsmark och Gävle. Därefter gamla Rikstretton upp till Ljusne. Det var jobbigt med den hårda motvinden och det blev till att gräva djupt för att ta sig framåt.

 Servicen från mina medhjälpare var dock förstklassig.

Så efter drygt tjugofem timmar kunde vi parkera på gårdsplanen här i Björskas. Alla ordentligt trötta och några erfarenheter rikare.

Genom natten med gunnar

Det här är det vi kommer att se i natt. En röd prick. Har kört 13 mil på 4 timmar

Testbloggning

Vi har nu kommit till segersta. I bakgrunden affären från filmen "the girl with the dragon tatoo". På med lysen, kycklingsoppa i magen och iväg söderut mot uppsala. Anders skrev.

En Månad Kvar !

Om en månad börjar resan mot Oceanside Californien, och starten på RAAM 2012.
Det är bråda tider här på Björskas-gården i Järvsö med alla förberedelser inför loppet och träningen som är inne i den mest intensiva perioden.
Till helgen blir det genrep inför RAAM då jag kommer att cykla drygt 60 mil med den svenska delen av min crew i följebil bakom. Det blir en helt ny erfarenhet för de flesta av oss.
Som gammal randonne-cyklist är man ju van att fixa allt under loppet själv. Nu ska jag få all upptänklig service från mina medhjälpare.
-Jag tror jag kommer att vänja mig snabbt ; -)
Återkommer med rapporter under utflykten.

RAAM-Galen

Efterlysning:
En galen man på cykel. Allmänheten varnas.
Mannen sågs senast idag i de öde trakterna i närheten av Nianfors, frenetiskt kämpande i motvinden i riktning västerut.
Signalement: Mörka kläder, mörka glasögon och grå hjälm. Hans huvud och ansikte täcks till stor del av en yvig grå hårbeväxt.
Mannen färdas på en svart racercykel av märket Motobecane, utrustad med tempobåge av äldre modell.
Tips som leder till mannens omhändertagande belönas rikligt.

Långdag

Igår var det första långtrampningen i RAAM-tempo sedan Mallorca.
Körde först själv plastraketen ner till Växbo och vände.

När jag var hemma igen efter tio mil stod Alice redo för en tandem-tur. Ett snabbt depåstopp och vi drog ut på en tvåtimmars sväng. Vi klarade regnet med nöd och näppe, så det var inte så blött som bilden visar.
Ytterligare ett depåstopp och jag var iväg på racern igen, nu till LCK.s klubbträning.

Nu var det inte frågan om något slowmotion RAAM-tempo längre. De här grabbarna gillar att köra fort.
Hängde i alla fall med så gott jag kunde.

Riktigt nöjd med dagen svängde jag in på gårdsplanen hemma i Björskas efter nio och en halv timmas cykling.
Fick ett högljutt mottagande av fårskallarna som önskade kraftfoder.

Mallis

Nyligen hemkommen från en trevlig vecka på Mallorca. Planen var att först köra fyra åtta-timmars dagar på på cykeln och sedan avsluta med två femtontimmars dagar, allt i RAAM-tempo.

Följde den ursprungliga planen, men på grund av vädret ändrade vi och körde femton-åtta-femton timmar de sista tre dagarna.
Jag hade hjälp av en av mina crew-medlemmar Lasse Feldtblad. Han fixade allt för mig, så det enda jag behövde tänka på var att cykla, äta och sova. Det var rena lyxtillvaron för en gammal randonné-cyklist.

Lasse gillar berg, så det blev mycket klättring på den bergiga norra delen av ön. Vackra vyer över Medelhavet varvades med jobbiga klättringar och hisnande utförskörningar. Mycket cyklister på de flesta vägar. Utan överdrift så såg jag säkert tusentalet cyklister varje dag.

Vädret var lite kyligt under veckan, men sista dagen kröp det i alla fall över tjugograders strecket. En regnig dag. Men i övrigt mestadels sol.

Två månader kvar.

Om precis två månader står jag på startlinjen i Oceanside tillsammans med 43 andra deltagare i solo-RAAM.

Paniken börjar komma. Vad har jag givit mig in på ? Hur ska det här gå ?

För att lugna nerverna så drar jag till Mallis i eftermiddag för ett litet privat träningsläger.

 Målsättningen är att ha en vecka med bara låååångcykling i RAAM-tempo. Åtta timmar per dag på hojen  de första dagarna och de två sista dagarna femton timmar per dag.
Så det blir cykla sova, och äta, i nämnd ordning som gäller. Ingen normal Mallorca-semester med andra ord.

Här en bild från mitt förra träningsläger i början av mars i södra Spanien där jag hojade på Sierra Nevadas sydsluttningar.

Håll utkik efter cykeltidningen Kadens på tidningshyllorna i början av maj. Där kommer det att finnas ett repotage om en galen gubbe.

Hasta la vista !

team Ultra Cycling Viking

Ja för några månader sedan drog den stora RAAM-expeditionen (Ultra Cycling Viking :)  igång. Vi i den svenska delen av projektet hade vårt tredje crew-möte igår och saker och ting börjar att falla på plats.

Jag har sex crew-medlemmar som kommer att hjälpa mig under loppet i en följebil och en husbil.  Av dessa sex är fyra bosatta i Sverige (mina vänner Anders, Lasse, Arne och min fru Alice) och två i USA (min svåger och svägerska Francis och Susan). Dessuton har jag en vad man kan kalla crew-medlem på hemmaplan. Det är min cykelkompis Lasse som är något av en mentor och idespruta för mig.

De är alla så entusiastiska, noggranna och proffsiga att jag vid  varje möte blir lite smått rörd av att de ställer upp så otroligt på min galna ide att köra RAAM 2012. De är verkligen helt inställda på att göra allt som står i deras makt för att jag så säkert och snabbt som möjligt ska ta mig de 480 milen från Oceanside till Annapolis.

Allt jag behöver göra är precis det jag älskar, att sitta på cykeln och trampa (hur svårt är det ?).

        

Mycket är nu bokat och klart, men det verkar som att för varje detalj vi går igenom så kommer det fram ytterligare ett antal funderingar och frågor. Det är mer som att förbereda en expedition än ett cykellopp. Som tur är så är informationen på RAAM.s hemsida väldigt omfattande in i minsta detalj.  

Eftersom faktiskt även solo-RAAM är en team effort, det beror ju så mycket på teamet att vi ska nå framgång och allas insatser är mycket värdefulla, tyckte vi det skulle vara roligt att ha ett team-namn. Några förslag var 'team Gunnar Ohlanders' (för egocentriskt och tråkigt), 'team Crazy Gunnar' (för crazy). Till slut kom vi fram till att 'team Ultra Cycling Viking' var rätt bra. 

Nu ser jag mest fram emot att min förkylning går över så att jag kan sätta igång med träningen igen. En resa till Spanien är inbokad i början av mars. Då det är tänkt att jag ska nöta asfalt på bergsvägarna i Sierra Nevada. 

Järvsö Bergcykelpark

I lördags gick årets sista randonné-lopp i Stockholm.
Som tröst för att jag inte kunde åka tog jag två förmiddagar i (lek)-parken.
Man blir smått lyrisk där när solen skiner och adrenalinet kickar in.

Härligt också att se alla cyklister med lyckliga ansikten och uppspärrade ögon som rullar fram till liften för ännu ett åk.
Läs mer om JBP här.

Fantastiskt för en cykel-galning att bo tre kilometer från den här skylten.



PBP 2011 i min egen lugna gubbtakt

PBP 2011 blev knappast den trevliga utflykt som jag hade tänkt mig tidigare i år. Det blev faktiskt mer äventyrligt och strapatsrikt än vad jag någonsin hade önskat mig.

På grund av luftrörs katarr eller vad det nu var så fick jag hålla mig borta från allt vad träning heter under sex veckor innan loppet. Det är knappast den uppladdning man önskar sig inför ett långlopp som PBP.
Så sent som helgen innan så var jag osäker på om jag över huvud taget skulle kunna åka till Paris.
Men jag kände att viruset började ge vika och jag blev långsamt bättre.
Bestämde mig för att åka på söndagen precis en vecka före loppet skulle starta.
Jag hade bokat plats på en camping i Versailles och på tisdagen började den två dagar långa resan med lilla husbilen.
På fredagen flög min fru Alice ner till Paris och hon tillbringade tiden  när jag cyklade som turist i storstaden.

Det här var den 17:de upplagan av PBP och fjärde gången för mig (kunde ha varit femte om jag inte hade fegat ur i sista stund 1995)
Som vanligt var staden Saint Quentin en Yvelines ( en förort sydväst om Paris där start och mål sker ) belägrat av cyklister  från hela världen.
Festen hade börjat och snart skulle alla 5 300 startande drabba samman på den 123 mil långa färden mot Brest och tillbaka.
Ja det var det här jag hade haft som mål under så många träningspass det senaste året.
Alice och jag cyklade runt i Saint Quentin och Versailles ( när vi inte låg vid poolen på campingen) och njöt av det vackra vädret och stämningen.

Jag startade i  80 timmarsgruppen 16.25 på söndag eftermiddag. tillsammans med Staffan Gereonsson, Kalle Gunnar Abrahamsson och Krister Jönsson.
Kände direkt från de första tramptagen att det skulle bli en jobbig resa. Dessutom så var det säkert 32 grader varmt (gps'en visade 45 grader).
Försökte hänga med så gott det gick, men redan efter 3 mil började jag få kramp och pulsen rusade mot max trots att jag druckit bra.
Förmodligen var det för att jag enbart hade druckit sportdryck som jag blandat rätt stark med tanke på att få så mycket energi som möjligt.
Nu blev det i stället något fel på elektrolytblandningen in blodet med uttorkningssymptom som följd. Lite orutinerat, men efter att ha tankat vatten från den vänliga publiken efter banan så upphörde kramperna.

Som vanlig var det massor av folk som kantade vägen där vi drog fram, alla ropade och hejade för full hals.
Kom efter 14 mil till första kontrollen i Mortange just när det mörknade. Hela staden verkade vara ute för att heja på oss cyklister. Jag fortsatte direkt efter att ha fyllt på vatten mot första stämplingen ytterligare 8,5 mil bort i Villanes la Juel.
Några mil innan kontrollen kom Ai Ivonen ( som startade 15 minuter efter mig) ikapp och vi slog följe fram till Villanes. Jag stötte också på Tille där.
Gjorde ett snabbt stopp och fyllde bara på vatten i en flaska innan jag drog vidare i natten. Ari kom snart ikapp mig igen och vi körde tillsammans till nästa kontroll i Fougeres (31 mil).
Vid stämplingen där var det en hel hög med svenskar, dom var vänliga nog att vänta in Ari och mej och tillsammans drog vi iväg säkert ett tiotal svenskar genom natten till Tinteniac.
Farten var hög och eftersom avståndet mellan de här kontrollerna bara är 5,5 mil så var vi framme på mindre än två timmar.

Alla utom jag stannade till för att käka lite. Jag hade fortfarande kvar av min Fortimel Compact, en näringsdryck som var mitt huvudsakliga energiintag under större delen av loppet.

Min gps dog strax efter Tinteniac (hade glömt att slå på externa strömkällan) och för ett tag trodde jag faktiskt att jag hade kört fel eftersom jag inte sett någon cyklist på ett bra tag.

Men så kommer Staffan, Krister, Tony M, Per-Åke och Kalle-Gunnar ikapp och vi slår följe fram till Loudeac.

Känner nu att tempot är för högt för mig och för att över huvud taget ha möjlighet att genomföra loppet så bestämmer jag mig för att köra själv i min egen takt i fortsättningen.

Större delen av KBCK har nu också kommit ikapp och det känns jäkligt trist att behöva släppa det trevliga sällskapet.

Stämplar i Carhaix och kör vidare direkt till Brest. Där möter jag svensk-gänget som just är på väg att lämna kontrollen.

Sista milen in mot Brest har det känts som om min förkylning börjar ta omtag. Jag hostar och harklar mig mest hela tiden. Jag känner ett tryck över bröstet och funderar om jag håller på att få lunginflammation.

Efter att ha käkat så kör jag i alla fall vidare i sakta mak helt solo tillbaka till Carhaix.

Tanken på att bryta växer sig allt starkare och när jag är framme är jag rätt säker på att det blir tåget till Paris härifrån.

Men eftersom jag har gott om tid, har ju drygt 50 timmar på mig till mål innan 80 timmarsgränsen är nådd, så bokar jag plats i sovsalen och sover i sju timmar. Blir väckt klockan fem på morgonen och ligger ytterligare 45 minuter och funderar hur jag ska göra.

Bestämmer mig för att försöka köra åtminstone en etapp till. Så efter en stadig frukost trampar jag i gryningsljuset mot Loudeac.

Åker även nu helt min egen takt och känner hur krafterna börjar komma igen lite.

När jag tankar Fortimel vid bagdropen i Loudeac är jag rätt pigg och med vinden i ryggen känner jag att det  ska nog gå bra att köra vidare om jag fortsätter i min egen lugna takt.

Så jag åker hela dagen med bara korta stopp på kontrollerna och strax före solnedgången har jag cyklat 100 mil och kommit till Villanes la Juel.

Hela staden är ute och tar emot oss cyklister när vi kommer in till kontrollen. Fantastiskt att bli mottagen som en superhjälte. Förstår verkligen varför Villanes la Juel blir vald till bästa kontroll gång efter gång.

Träffar Tille och Mattias där och vi bestämmer oss för att köra tillsammans mot nästa kontroll i Mortange.

Märker rätt snart att tempot är för högt för mig och efter lite övertalning så låter de mig köra själv.

Trist att se deras bakljus försvinna i mörkret, men vet att det är enda chansen för mig att greja det här.

Framme i Mortange sitter Tille och Mattias och käkar, ja Mattias sover nog mer än han äter.

Jag tar en macka och rullar vidare mot sista kontrollen i Dreux, övertygad om att grabbarna snart ska susa förbi.

Nu kommer dom aldrig förbi, utan strax efter att jag lämnat kontrollen så tuppar Mattias av vid bordet och slår huvudet i stengolvet. Stor kalabalik utbryter och Mattias får uppsöka sjukhus för omplåstring. Tille som den gentleman han är stannar kvar och gör sällskap med Mattias efter så där en fyra timmars fördröjning.

Det är tre långa klättringar efter Mortange sedan är man ute på det platta området väster om Paris.

På hela vägen till Dreux ( 8 mil) ser jag bara fyra cyklister:

Den här magiska sista natten är mild med lite månsken och orange sken från småstäder och byar utspridda lite här och där som ytterligare lyser upp natthimlen. Långt söderut lyser det ibland från blixtar där ett åskväder drar fram.

En skön känsla börjar infinna sig när jag inser att jag faktiskt kommer att klara av det här och att målet närmar sig snabbt.

Snabbfika i Dreux innan sista etappen. Eftersom det är fjärde gången jag cyklar den här banan så vet jag att det är många backar de sista milen in mot mål.

De brukar vara jobbiga, men nu sitter jag bara och njuter av den sköna känslan att jag trots allt lyckades fixa det.
Sitter och småpratar med mig själv om vilken tjurskallig jäkla idiot jag är som ändå lyckats ta mig i mål. (man blir lätt så efter 120 mil på cykeln)
Åker in i målet i Saint Quentin klockan 7.24 på onsdagsmorgonen, 62 timmar och 59 minuter har det tagit.

Tar en Heiniken och rullar vidare mot Alice som är på väg att möta mig.

Gråter en skvätt och sover resten av dagen i husbilen.

Ett stort tack till alla som uppmuntrade och stöttade mig efter banan, så att jag orkade fullfölja loppet, trots min dåliga kondition
Tack.. KBCK, Staffan, Krister, Kalle-Gunnar, Tony, Per-Åke, Tillman, Mattias, Ari och alla ni andra.
Ett tack också till alla tusentals fransmän och fransyskor i alla åldrar som fanns ute vid vägkanten för att heja på, dygnet runt.
Vilket otroligt intresse det finns för cykelsporten i detta land.
Naturligtvis också ett stort tack till Lasse för lånet av dina AG-Wheels. Härligt lättrullande. Dessutom ingen risk att man somnar på cykeln, kasettbodyns ljud höll mig vaken nätterna igenom

Med facit i handen så var det väl inte så jättelyckat att direkt efter en långvarig viusinfektion sätta sig på cykeln och cykla 123 mil.
Skulle nog behövt en vecka eller två för att återhämta mig.
Dessutom hinner konditionen gå ner rejält på sex veckor av inaktivitet. Det märktes verkligen dagarna efter loppet då jag hade en helt otrolig träningsvärk.
                                                             

(foto nr 2 Kalle-Gunnar)