Stöd mitt RAAM genom att bida till min insamling till Cancerfonden (klicka på loggan)

tisdag 20 september 2011

Järvsö Bergcykelpark

I lördags gick årets sista randonné-lopp i Stockholm.
Som tröst för att jag inte kunde åka tog jag två förmiddagar i (lek)-parken.
Man blir smått lyrisk där när solen skiner och adrenalinet kickar in.

Härligt också att se alla cyklister med lyckliga ansikten och uppspärrade ögon som rullar fram till liften för ännu ett åk.
Läs mer om JBP här.


Fantastiskt för en cykel-galning att bo tre kilometer från den här skylten.






söndag 4 september 2011

PBP 2011 i min egen lugna gubbtakt

PBP 2011 blev knappast den trevliga utflykt som jag hade tänkt mig tidigare i år. Det blev faktiskt mer äventyrligt och strapatsrikt än vad jag någonsin hade önskat mig.

På grund av luftrörs katarr eller vad det nu var så fick jag hålla mig borta från allt vad träning heter under sex veckor innan loppet. Det är knappast den uppladdning man önskar sig inför ett långlopp som PBP.
Så sent som helgen innan så var jag osäker på om jag över huvud taget skulle kunna åka till Paris.
Men jag kände att viruset började ge vika och jag blev långsamt bättre.
Bestämde mig för att åka på söndagen precis en vecka före loppet skulle starta.
Jag hade bokat plats på en camping i Versailles och på tisdagen började den två dagar långa resan med lilla husbilen.
På fredagen flög min fru Alice ner till Paris och hon tillbringade tiden  när jag cyklade som turist i storstaden.

Det här var den 17:de upplagan av PBP och fjärde gången för mig (kunde ha varit femte om jag inte hade fegat ur i sista stund 1995)
Som vanligt var staden Saint Quentin en Yvelines ( en förort sydväst om Paris där start och mål sker ) belägrat av cyklister  från hela världen.
Festen hade börjat och snart skulle alla 5 300 startande drabba samman på den 123 mil långa färden mot Brest och tillbaka.
Ja det var det här jag hade haft som mål under så många träningspass det senaste året.
Alice och jag cyklade runt i Saint Quentin och Versailles ( när vi inte låg vid poolen på campingen) och njöt av det vackra vädret och stämningen.

Jag startade i  80 timmarsgruppen 16.25 på söndag eftermiddag. tillsammans med Staffan Gereonsson, Kalle Gunnar Abrahamsson och Krister Jönsson.
Kände direkt från de första tramptagen att det skulle bli en jobbig resa. Dessutom så var det säkert 32 grader varmt (gps'en visade 45 grader).
Försökte hänga med så gott det gick, men redan efter 3 mil började jag få kramp och pulsen rusade mot max trots att jag druckit bra.
Förmodligen var det för att jag enbart hade druckit sportdryck som jag blandat rätt stark med tanke på att få så mycket energi som möjligt.
Nu blev det i stället något fel på elektrolytblandningen in blodet med uttorkningssymptom som följd. Lite orutinerat, men efter att ha tankat vatten från den vänliga publiken efter banan så upphörde kramperna.

Som vanlig var det massor av folk som kantade vägen där vi drog fram, alla ropade och hejade för full hals.
Kom efter 14 mil till första kontrollen i Mortange just när det mörknade. Hela staden verkade vara ute för att heja på oss cyklister. Jag fortsatte direkt efter att ha fyllt på vatten mot första stämplingen ytterligare 8,5 mil bort i Villanes la Juel.
Några mil innan kontrollen kom Ai Ivonen ( som startade 15 minuter efter mig) ikapp och vi slog följe fram till Villanes. Jag stötte också på Tille där.
Gjorde ett snabbt stopp och fyllde bara på vatten i en flaska innan jag drog vidare i natten. Ari kom snart ikapp mig igen och vi körde tillsammans till nästa kontroll i Fougeres (31 mil).
Vid stämplingen där var det en hel hög med svenskar, dom var vänliga nog att vänta in Ari och mej och tillsammans drog vi iväg säkert ett tiotal svenskar genom natten till Tinteniac.
Farten var hög och eftersom avståndet mellan de här kontrollerna bara är 5,5 mil så var vi framme på mindre än två timmar.
Alla utom jag stannade till för att käka lite. Jag hade fortfarande kvar av min Fortimel Compact, en näringsdryck som var mitt huvudsakliga energiintag under större delen av loppet.
Min gps dog strax efter Tinteniac (hade glömt att slå på externa strömkällan) och för ett tag trodde jag faktiskt att jag hade kört fel eftersom jag inte sett någon cyklist på ett bra tag.
Men så kommer Staffan, Krister, Tony M, Per-Åke och Kalle-Gunnar ikapp och vi slår följe fram till Loudeac.

Känner nu att tempot är för högt för mig och för att över huvud taget ha möjlighet att genomföra loppet så bestämmer jag mig för att köra själv i min egen takt i fortsättningen.
Större delen av KBCK har nu också kommit ikapp och det känns jäkligt trist att behöva släppa det trevliga sällskapet.
Stämplar i Carhaix och kör vidare direkt till Brest. Där möter jag svensk-gänget som just är på väg att lämna kontrollen.
Sista milen in mot Brest har det känts som om min förkylning börjar ta omtag. Jag hostar och harklar mig mest hela tiden. Jag känner ett tryck över bröstet och funderar om jag håller på att få lunginflammation.
Efter att ha käkat så kör jag i alla fall vidare i sakta mak helt solo tillbaka till Carhaix.
Tanken på att bryta växer sig allt starkare och när jag är framme är jag rätt säker på att det blir tåget till Paris härifrån.
Men eftersom jag har gott om tid, har ju drygt 50 timmar på mig till mål innan 80 timmarsgränsen är nådd, så bokar jag plats i sovsalen och sover i sju timmar. Blir väckt klockan fem på morgonen och ligger ytterligare 45 minuter och funderar hur jag ska göra.
Bestämmer mig för att försöka köra åtminstone en etapp till. Så efter en stadig frukost trampar jag i gryningsljuset mot Loudeac.
Åker även nu helt min egen takt och känner hur krafterna börjar komma igen lite.
När jag tankar Fortimel vid bagdropen i Loudeac är jag rätt pigg och med vinden i ryggen känner jag att det  ska nog gå bra att köra vidare om jag fortsätter i min egen lugna takt.
Så jag åker hela dagen med bara korta stopp på kontrollerna och strax före solnedgången har jag cyklat 100 mil och kommit till Villanes la Juel.
Hela staden är ute och tar emot oss cyklister när vi kommer in till kontrollen. Fantastiskt att bli mottagen som en superhjälte. Förstår verkligen varför Villanes la Juel blir vald till bästa kontroll gång efter gång.

Träffar Tille och Mattias där och vi bestämmer oss för att köra tillsammans mot nästa kontroll i Mortange.
Märker rätt snart att tempot är för högt för mig och efter lite övertalning så låter de mig köra själv.
Trist att se deras bakljus försvinna i mörkret, men vet att det är enda chansen för mig att greja det här.
Framme i Mortange sitter Tille och Mattias och käkar, ja Mattias sover nog mer än han äter.
Jag tar en macka och rullar vidare mot sista kontrollen i Dreux, övertygad om att grabbarna snart ska susa förbi.
Nu kommer dom aldrig förbi, utan strax efter att jag lämnat kontrollen så tuppar Mattias av vid bordet och slår huvudet i stengolvet. Stor kalabalik utbryter och Mattias får uppsöka sjukhus för omplåstring. Tille som den gentleman han är stannar kvar och gör sällskap med Mattias efter så där en fyra timmars fördröjning.

Det är tre långa klättringar efter Mortange sedan är man ute på det platta området väster om Paris.
På hela vägen till Dreux ( 8 mil) ser jag bara fyra cyklister:
Den här magiska sista natten är mild med lite månsken och orange sken från småstäder och byar utspridda lite här och där som ytterligare lyser upp natthimlen. Långt söderut lyser det ibland från blixtar där ett åskväder drar fram.
En skön känsla börjar infinna sig när jag inser att jag faktiskt kommer att klara av det här och att målet närmar sig snabbt.
Snabbfika i Dreux innan sista etappen. Eftersom det är fjärde gången jag cyklar den här banan så vet jag att det är många backar de sista milen in mot mål.
De brukar vara jobbiga, men nu sitter jag bara och njuter av den sköna känslan att jag trots allt lyckades fixa det.
Sitter och småpratar med mig själv om vilken tjurskallig jäkla idiot jag är som ändå lyckats ta mig i mål. (man blir lätt så efter 120 mil på cykeln)
Åker in i målet i Saint Quentin klockan 7.24 på onsdagsmorgonen, 62 timmar och 59 minuter har det tagit.
Tar en Heiniken och rullar vidare mot Alice som är på väg att möta mig.
Gråter en skvätt och sover resten av dagen i husbilen.

Ett stort tack till alla som uppmuntrade och stöttade mig efter banan, så att jag orkade fullfölja loppet, trots min dåliga kondition
Tack.. KBCK, Staffan, Krister, Kalle-Gunnar, Tony, Per-Åke, Tillman, Mattias, Ari och alla ni andra.
Ett tack också till alla tusentals fransmän och fransyskor i alla åldrar som fanns ute vid vägkanten för att heja på, dygnet runt.
Vilket otroligt intresse det finns för cykelsporten i detta land.
Naturligtvis också ett stort tack till Lasse för lånet av dina AG-Wheels. Härligt lättrullande. Dessutom ingen risk att man somnar på cykeln, kasettbodyns ljud höll mig vaken nätterna igenom

Med facit i handen så var det väl inte så jättelyckat att direkt efter en långvarig viusinfektion sätta sig på cykeln och cykla 123 mil.
Skulle nog behövt en vecka eller två för att återhämta mig.
Dessutom hinner konditionen gå ner rejält på sex veckor av inaktivitet. Det märktes verkligen dagarna efter loppet då jag hade en helt otrolig träningsvärk.
                                                             
(foto nr 2 Kalle-Gunnar)

lördag 13 augusti 2011

PBP eller ej ?

 Ja så här såg det ut i början av juli då jag passerade den tusende milen för i år. Uppe på 500 m.ö.h. mellan Los och Kårböle.
Då var jag frisk och stark
Så här ser mitt liv ut sedan fem veckor tillbaka.
I och för sig en behaglig tillvaro, men knappast det jag önskar mig nu så här en vecka före Paris Brest Paris.

Virus säger farbror doktorn, bara vila och ta det lugnt.
Han fattade ju ingenting när jag försökte förklara för honom att jag ska köra PBP, denna livsviktiga händelse, om några veckor.
Han visste inte ens vad det var. - Du får satsa på nästa år istället !
- Nä så tusan heller tänkte jag, tryckte i mig mollypect och snortade nässpray.

Men sedan dess så har veckorna bara gått utan större tecken på tillfrisknande.
Så nu ser det faktiskt ut som att det kanske blir en DNS på mig den här gången.
Lever på hoppet fortfarande så de närmaste dagarna blir helt avgörande för beslutet om jag åker till Paris eller ej.



söndag 29 maj 2011

Förtio mil påväg mot PBP

På lördagen tog jag ytterligare ett steg mot Paris-Brest -Paris 2011, när jag körde 40-mils kvalificeringen i Sundsvall.
Vi var fem långtradare (Roger, Krister, Tommy, Tomas och jag) som drog iväg från portvakten vid Ortviken i den tidiga morgonen.
Fyra timmars sömn och uppstigning 03.00 är väl inget att rekommendera inför en start på ett 40-mils lopp. Men ibland är inte alla förhållanden ideala, utan man får helt enkelt anpassa sig efter verkligheten.



Vi startade i grådisigt väder med en temperatur på sex grader. Inte det trevligaste cykelvädret kanske, men det var i alla fall vindstilla och inget regn.
Efter några mil upp efter den vackra Indalsälven började det blåsa en ganska besvärande västlig vind, vilket betydde motvind för oss.
Vi stämplade i Bispgården och Ragunda.


Efter stämplingen i Ragunda hände det märkliga att vinden svängde över till sydost.

Helt plötsligt kunde vi njuta av en frisk medvind.

Men säg den glädje som varar.

Efter några snabba mil nådde vi banans mittpunkt i Östersund. Nu återstod 20 mil i motvind längs E 14 tillbaka till Sundsvall.



Stämpling i Brunnflo och en super duper hamburgare med allt extra + bacon på Sibylla.
Nu tittade solen fram och vi fick stanna efter några mil för att justera klädseln.

Men strax därefter tornade några mörka moln upp på himlen och snart var vi inne i en riktig störtskur.

Så efter några mil av huttrande stannade igen för att åter igen justera klädsen.

Sista 10 milen var det regnskurar blandat med solsken och hård motvind.


Vi var fem skitiga cyklister som stämplade in vid Ortviken efter 14 timmar och 57 minuter.

Det såg mer ut som att vi hade kört ett mtb-lopp med tanke på våra nedsmetade ansikten.

Vi tog en kaffe i automaten och tackade varandra för en trots allt trevlig dag på landsvägen.


Nu återstår egentligen en 30-mils Brevet för mig innan jag kan anmäla mig till PBP 2011.

Eftersom inga datum stämmer med mitt jobbschema så kommer jag i stället att köra en

40-milare till på torsdag 2/6 i Stockholm.

söndag 15 maj 2011

60-milen Västerås

Ja så var 60-milen i raden av kvalificeringlopp (20, 30, 40, och 60 mil) inför Paris-Brest-Paris avklarad.
Jag körde 20-mils kvalificeringen i Sundsvall för några veckor sedan och planerade att ta
30-milen där nu i helgen.
Men när jag för några dagar sedan upptäckte att det för ovanlighetens skull var kvällsstart på fredagkväll i Västerås, så blev även en start där möjlig för mig.
Eftersom en 60-milare ju måste vara dubbelt så rolig jämfört med en 30-milare, så blev valet rätt enkelt. -Eller ?

Vi var sju cyklister som startade Från Statoilmacken i utkanten av Västerås.
Två hade redan från början klargjort att de tänkte ta det lite lugnare.
Men vi övriga (Peter, Mattias, Staffan, Hans och jag) drog upp ett rasande tempo redan från början.
Skrattade lite för mig själv när jag tänkte tillbaka på hur det brukade låta i början av min 'randonne karriär' i mitten av 90-talet, på Gävle cykelamatörers kvalificeringslopp när man körde på lite för fort.
Då blev man snabbt och inte alltid så vänligt åt sagd att lugna ner sig.
Tänk om Kjell varit med den här natten i Södermanland då hade han nog fått ropa sig hes.

Efter ett par stämplingar under natten kom vi i gryningen ner till ett nattöppet MacDonalds i Norrköping.

Där var en hel del mer eller mindre suspekta individer, vilket gjorde att den mindre förmögenhet som det sammanlagda värdet på våra fem cyklar utgjorde inte var så lämplig att lämna utanför.
Därför tog vi helt enkelt in dem. Ingen i personalen hade några som helst invändningar.

Mätta och belåtna drog vi så ut i den tidiga morgonen på små fina vägar västerut förbi sjön Roxen mot nästa stämpling i Borensberg. Tyvärr så blev det nu också rätt hård motvind.

Det här området var för mig fram till nu en vit fläck på min sverigekarta.
Upptäkten av nya vackra platser och möte med en hel del vilda djur (Mattias var ytterst nära att klippa ett rådjur) gjorde att jag inte hade svårt att hålla mig vaken.

En frukostbuffé på Hotell Norra Vättern i Askersund satt riktigt bra, innan vi återigen gav oss ut för att kämpa oss fram mot vinden.

Efter stämplingen och 'snabb'fikat i Karlskoga ville Hans och Peter ta det lite lugnare.
Staffan, Mattias och jag ångade på i bra fart, nu med en härlig medvind eftersom vi svängde österut igen.

Stämpling och kebabrulle i Kopparberg.
Sedan en klättring upp mot kloten.
Som synes började milen ta ut sin rätt och vi kände oss rätt slitna. Här kämpar Staffan på uppför Klotenbackarna.


Stilstudie av Mattias, vårt draglok.


Kloten - en bit Norrland i Västmanland.


Gubben hänger med.


Vi passerar Skinnskatteberg och kommer nu in på den enda delen av hela banan med riktigt tråkig, hårt trafikerad väg.

Sista milen är det även vajerräckesväg, vilket aldrig är roligt.


Efter 23 timmar och 10 minuter rullar vi så in på macken i Västerås, och vi kan gratulera varandra till ett trevligt om än slitsamt dygn på cykeln.

Rullsnittet blev 30,6 km/h och totalsnittet hamnade på 26 km/h.

Men nu var ju det här ett randonne-lopp och då är det där med tid och snitthastighet underordnat trivsel och upplevelse. Eller hur ?


Det är en mycket fin 60-mils bana, trots den lite tråkiga avslutningen som Peter Tonér ordnat åt CK-Distans där i Västerås. En runda som rekommenderas varmt för dem som känner sig sugna på långcykling.

tisdag 3 maj 2011

Gubbrundan

Tog en tur igen på en av mina favoritbanor ut mot hälsingekusten.
Med 15 mil och 878 meters klättring är det en perfekt gubbrunda med mycket slätdrag.
Mellan Dellensjöarna ligger vackra Norrbo, som inte visade sin vackra sida idag.
Hård nordostlig vind, snön yrde i luften och temperaturen låg på +2 grader.

Visst hittar jag runt här utan min nya leksak, men det är alltid roligt att träna nedladdning och navigering inför kommande långlopp.

Solen avlöstes av rätt intensiva snöbyar även här ute mot kusten.
Vart tog försommaren vägen som vi hade förra veckan ?

En gubbe påväg hem till en varm dusch.


tisdag 12 april 2011

Långpendling

För att få lite randonne-träning inför de kommande kvalificeringsloppen till Paris-Brest-Paris så tog jag en långpendling hem från jobbet igår.

Dagen till ära hade jag plockat fram Equinox:en från vinterdvalan.

I den arla morgonstunden gick färden österut mot Delsbo och mellan Dellensjöarna (bild).

Med vinden och solen i ryggen gick det rätt snabbt att ta sig ut till kusten.

I Iggesund blev det en snabbfika innan jag via Njutånger (härligt namn,) och Nianfors åter styrde mot Ljusnandalen.


Väl hemma efter att ha jobbat natten och pendlat de femton milen var det skönt att krypa ner mellan lakanen..

fredag 18 mars 2011

Från det ena till det andra.

Ena dagen kortbyxor kortärmat och +28 grader i Englewood Florida.
Två dagar senare skoterledscykling med -7 grader i Järvsöskogarna Hälsingland.

Det har varit snabba kast mellan ytterligheter i förutsättningarna för cykling på sistone.
Inte helt lätt att avgöra vad som är skönast. Lika klarblå himmel på båda ställena.
Men det är ju lite speciellt att få känna fartvinden på bara (orakade) ben.

Me and my Masi.
Mycket vinter kvar än på 438 m.ö.h.Skoterledscykling när den är som bäst kl. 10.00 en kall marsmorgon mitt i veckan.
Under helgerna stinker det för det mesta av tvåtaktsavgaser här.

Crosscountryhunden älskar att springa på den hårt packade leden.
-Varför går det så sakta uppför backarna husse ?

tisdag 1 mars 2011

EN BRA DAG

Erik Brodén spelar Dylan hemma i ateljen hos Torvald Söderblom. En fin avslutning på en cykeldag.
Planerade en tur runt Svågadalen idag. Med 96,5 km. och 936 höjdmeter är ju den turen rätt grym.
Dessutom var det här andra dagen i rad jag tänkte köra samma sväng.
Till min stora förtret var det -17 grader på morgonen. Men solen gjorde ett bra jobb och vid lunchtid hade temperaturen stigit till -6.
Några gels i bakfickan och Camelbaken fylld med vatten så bar det av mot stigningarna på Svartsjövägen.
Solen sken och uppe på 400 meter var det plötsligt plusgrader och jäkligt svettigt.
Som tur var är det drygt en mil utför ner till Svågadalen så någon risk för överhettning var det aldrig.
För första gången i år skippade jag Statoilfikat (eller Time som det heter nu för tiden) i Delsbo och drog hela rundan nonstop.
Det tog ändå nästan fyra timmar (24,3 i totalsnitt) innan jag kunde parkera hojen i garaget hemma i Björskas igen.
Får väl skylla på dubbdäcken och näringsbristen sista milen.
Eventuell vätskebrist åtgärdade jag sedan på kvällen på Bob Dylan-aftonen.
Ibland är livet sååå bra.

torsdag 24 februari 2011

RAAM-Seminar

I lördags var jag på ett RAAM-seminar i London !
-Vad är nu detta ?
Jo alltså en informationsträff angående Race Across America.
En heldag fullpackad med nyttig information för både cyklister och crew-medlemmar.
Det var ett välbesökt möte, vi var 34 stycken där. Det började på tidiga morgonen och avslutades med ett pub och restaurang-besök framåt kvällen.



Race Director George Thomas som själv har kört RAAM 6 gånger, stod för större delen av presentationen. Han hade dock hjälp av Executive Director Rick Boethling och President Fred Boethling (2 x RAAM).
Jag kvalificerade ju mig till RAAM 2009 i Sebring Florida. Så tanken på att någon gång köra loppet har legat och gnagt ett tag.
Men nu har jag bestämt att 2012 ska det ske.
Race Across America är ett ultra-lopp som startar i Oceanside California och målet är 480 mil senare i Annapolis Maryland. Helt sjukt långt egentligen. Läs mer här.
Sexton Vätternrundor eller fyra PBP efter varandra.
Men med en total stigning på närmare 60 000 höjdmeter blir kanske den bästa jämförelsen tre backiga Milli Miglia 1001-rundor !
Min målsättning med loppet är att bli en officiel finisher, dvs. att komma i mål inom de maximala 12 dygnen.
Endast en svensk(a) har hittills lyckats med det. Det var Catharina Berge som 2005 körde på 11 dagar och 11 timmar.
Bobbi Thoren körde 1993 men klarade inte under max-tiden. Dessutom har en Mikael Henriksson försökt två gånger, 1997 och 2000 men båda gångerna fått gett upp på sluttampen.
Av soloåkarna brukar ett normalt år ca. 50 % av startfältet bryta tävlingen eller inte klara max-tiden.
Varför då utsätta sig för det här ?
Har inget bra svar på den frågan egentligen. Men jag tycker alltid om att ställas inför nya utmaningar, sätta upp nya mål och att testa mig själv och mina gränser.
RAAM måste ju vara den ultimata utmaningen för en cyklist, eller hur ?
Har tänkt mig att köra det som en 'charity ride' för att samla in pengar till Cancerfonden.
Ungefär samma upplägg som när jag 2006 slog rekordet på cykel genom Sverige (212 mil, 6 dygn 6 timmar och 29 minuter).
Dvs. man kan stötta mig genom att sätta in en frivillig summa pengar på ett konto som oavkortat går till min insamling hos Cancerfonden.
En sak är säker, det lär blir många timmars nötande på cykeln de närmaste 1,5 åren !
Pratade med President Fred Boethling över en pastatallrik senare på kvällen. Han körde solo-RAAM 2006 vid 61 års ålder.
Han sade, -If I could do it, you can !
Jag säger, -Den som lever får se !