PBP 2011 blev knappast den trevliga utflykt som jag hade tänkt mig tidigare i år. Det blev faktiskt mer äventyrligt och strapatsrikt än vad jag någonsin hade önskat mig.
På grund av luftrörs katarr eller vad det nu var så fick jag hålla mig borta från allt vad träning heter under sex veckor innan loppet. Det är knappast den uppladdning man önskar sig inför ett långlopp som PBP.
Så sent som helgen innan så var jag osäker på om jag över huvud taget skulle kunna åka till Paris.
Men jag kände att viruset började ge vika och jag blev långsamt bättre.
Bestämde mig för att åka på söndagen precis en vecka före loppet skulle starta.
Jag hade bokat plats på en camping i Versailles och på tisdagen började den två dagar långa resan med lilla husbilen.
På fredagen flög min fru Alice ner till Paris och hon tillbringade tiden när jag cyklade som turist i storstaden.
Det här var den 17:de upplagan av PBP och fjärde gången för mig (kunde ha varit femte om jag inte hade fegat ur i sista stund 1995)
Som vanligt var staden Saint Quentin en Yvelines ( en förort sydväst om Paris där start och mål sker ) belägrat av cyklister från hela världen.
Festen hade börjat och snart skulle alla 5 300 startande drabba samman på den 123 mil långa färden mot Brest och tillbaka.
Ja det var det här jag hade haft som mål under så många träningspass det senaste året.
Alice och jag cyklade runt i Saint Quentin och Versailles ( när vi inte låg vid poolen på campingen) och njöt av det vackra vädret och stämningen.
Jag startade i 80 timmarsgruppen 16.25 på söndag eftermiddag. tillsammans med Staffan Gereonsson, Kalle Gunnar Abrahamsson och Krister Jönsson.
Kände direkt från de första tramptagen att det skulle bli en jobbig resa. Dessutom så var det säkert 32 grader varmt (gps'en visade 45 grader).
Försökte hänga med så gott det gick, men redan efter 3 mil började jag få kramp och pulsen rusade mot max trots att jag druckit bra.
Förmodligen var det för att jag enbart hade druckit sportdryck som jag blandat rätt stark med tanke på att få så mycket energi som möjligt.
Nu blev det i stället något fel på elektrolytblandningen in blodet med uttorkningssymptom som följd. Lite orutinerat, men efter att ha tankat vatten från den vänliga publiken efter banan så upphörde kramperna.
Som vanlig var det massor av folk som kantade vägen där vi drog fram, alla ropade och hejade för full hals.
Kom efter 14 mil till första kontrollen i Mortange just när det mörknade. Hela staden verkade vara ute för att heja på oss cyklister. Jag fortsatte direkt efter att ha fyllt på vatten mot första stämplingen ytterligare 8,5 mil bort i Villanes la Juel.
Några mil innan kontrollen kom Ai Ivonen ( som startade 15 minuter efter mig) ikapp och vi slog följe fram till Villanes. Jag stötte också på Tille där.
Gjorde ett snabbt stopp och fyllde bara på vatten i en flaska innan jag drog vidare i natten. Ari kom snart ikapp mig igen och vi körde tillsammans till nästa kontroll i Fougeres (31 mil).
Vid stämplingen där var det en hel hög med svenskar, dom var vänliga nog att vänta in Ari och mej och tillsammans drog vi iväg säkert ett tiotal svenskar genom natten till Tinteniac.
Farten var hög och eftersom avståndet mellan de här kontrollerna bara är 5,5 mil så var vi framme på mindre än två timmar.
Alla utom jag stannade till för att käka lite. Jag hade fortfarande kvar av min Fortimel Compact, en näringsdryck som var mitt huvudsakliga energiintag under större delen av loppet.
Min gps dog strax efter Tinteniac (hade glömt att slå på externa strömkällan) och för ett tag trodde jag faktiskt att jag hade kört fel eftersom jag inte sett någon cyklist på ett bra tag.
Men så kommer Staffan, Krister, Tony M, Per-Åke och Kalle-Gunnar ikapp och vi slår följe fram till Loudeac.
Känner nu att tempot är för högt för mig och för att över huvud taget ha möjlighet att genomföra loppet så bestämmer jag mig för att köra själv i min egen takt i fortsättningen.
Större delen av KBCK har nu också kommit ikapp och det känns jäkligt trist att behöva släppa det trevliga sällskapet.
Stämplar i Carhaix och kör vidare direkt till Brest. Där möter jag svensk-gänget som just är på väg att lämna kontrollen.
Sista milen in mot Brest har det känts som om min förkylning börjar ta omtag. Jag hostar och harklar mig mest hela tiden. Jag känner ett tryck över bröstet och funderar om jag håller på att få lunginflammation.
Efter att ha käkat så kör jag i alla fall vidare i sakta mak helt solo tillbaka till Carhaix.
Tanken på att bryta växer sig allt starkare och när jag är framme är jag rätt säker på att det blir tåget till Paris härifrån.
Men eftersom jag har gott om tid, har ju drygt 50 timmar på mig till mål innan 80 timmarsgränsen är nådd, så bokar jag plats i sovsalen och sover i sju timmar. Blir väckt klockan fem på morgonen och ligger ytterligare 45 minuter och funderar hur jag ska göra.
Bestämmer mig för att försöka köra åtminstone en etapp till. Så efter en stadig frukost trampar jag i gryningsljuset mot Loudeac.
Åker även nu helt min egen takt och känner hur krafterna börjar komma igen lite.
När jag tankar Fortimel vid bagdropen i Loudeac är jag rätt pigg och med vinden i ryggen känner jag att det ska nog gå bra att köra vidare om jag fortsätter i min egen lugna takt.
Så jag åker hela dagen med bara korta stopp på kontrollerna och strax före solnedgången har jag cyklat 100 mil och kommit till Villanes la Juel.
Hela staden är ute och tar emot oss cyklister när vi kommer in till kontrollen. Fantastiskt att bli mottagen som en superhjälte. Förstår verkligen varför Villanes la Juel blir vald till bästa kontroll gång efter gång.
Träffar Tille och Mattias där och vi bestämmer oss för att köra tillsammans mot nästa kontroll i Mortange.
Märker rätt snart att tempot är för högt för mig och efter lite övertalning så låter de mig köra själv.
Trist att se deras bakljus försvinna i mörkret, men vet att det är enda chansen för mig att greja det här.
Framme i Mortange sitter Tille och Mattias och käkar, ja Mattias sover nog mer än han äter.
Jag tar en macka och rullar vidare mot sista kontrollen i Dreux, övertygad om att grabbarna snart ska susa förbi.
Nu kommer dom aldrig förbi, utan strax efter att jag lämnat kontrollen så tuppar Mattias av vid bordet och slår huvudet i stengolvet. Stor kalabalik utbryter och Mattias får uppsöka sjukhus för omplåstring. Tille som den gentleman han är stannar kvar och gör sällskap med Mattias efter så där en fyra timmars fördröjning.
Det är tre långa klättringar efter Mortange sedan är man ute på det platta området väster om Paris.
På hela vägen till Dreux ( 8 mil) ser jag bara fyra cyklister:
Den här magiska sista natten är mild med lite månsken och orange sken från småstäder och byar utspridda lite här och där som ytterligare lyser upp natthimlen. Långt söderut lyser det ibland från blixtar där ett åskväder drar fram.
En skön känsla börjar infinna sig när jag inser att jag faktiskt kommer att klara av det här och att målet närmar sig snabbt.
Snabbfika i Dreux innan sista etappen. Eftersom det är fjärde gången jag cyklar den här banan så vet jag att det är många backar de sista milen in mot mål.
De brukar vara jobbiga, men nu sitter jag bara och njuter av den sköna känslan att jag trots allt lyckades fixa det.
Sitter och småpratar med mig själv om vilken tjurskallig jäkla idiot jag är som ändå lyckats ta mig i mål. (man blir lätt så efter 120 mil på cykeln)
Åker in i målet i Saint Quentin klockan 7.24 på onsdagsmorgonen, 62 timmar och 59 minuter har det tagit.
Tar en Heiniken och rullar vidare mot Alice som är på väg att möta mig.
Gråter en skvätt och sover resten av dagen i husbilen.
Ett stort tack till alla som uppmuntrade och stöttade mig efter banan, så att jag orkade fullfölja loppet, trots min dåliga kondition
Tack.. KBCK, Staffan, Krister, Kalle-Gunnar, Tony, Per-Åke, Tillman, Mattias, Ari och alla ni andra.
Ett tack också till alla tusentals fransmän och fransyskor i alla åldrar som fanns ute vid vägkanten för att heja på, dygnet runt.
Vilket otroligt intresse det finns för cykelsporten i detta land.
Naturligtvis också ett stort tack till Lasse för lånet av dina
AG-Wheels. Härligt lättrullande. Dessutom ingen risk att man somnar på cykeln, kasettbodyns ljud höll mig vaken nätterna igenom
Med facit i handen så var det väl inte så jättelyckat att direkt efter en långvarig viusinfektion sätta sig på cykeln och cykla 123 mil.
Skulle nog behövt en vecka eller två för att återhämta mig.
Dessutom hinner konditionen gå ner rejält på sex veckor av inaktivitet. Det märktes verkligen dagarna efter loppet då jag hade en helt otrolig träningsvärk.
(foto nr 2 Kalle-Gunnar)
Vi var fem långtradare (Roger, Krister, Tommy, Tomas och jag) som drog iväg från portvakten vid Ortviken i den tidiga morgonen.
Vi startade i grådisigt väder med en temperatur på sex grader. Inte det trevligaste cykelvädret kanske, men det var i alla fall vindstilla och inget regn.
Stämpling i Brunnflo och en super duper hamburgare med allt extra + bacon på Sibylla.
Där var en hel del mer eller mindre suspekta individer, vilket gjorde att den mindre förmögenhet som det sammanlagda värdet på våra fem cyklar utgjorde inte var så lämplig att lämna utanför.
Som synes började milen ta ut sin rätt och vi kände oss rätt slitna. Här kämpar Staffan på uppför Klotenbackarna.
Stilstudie av Mattias, vårt draglok.
Kloten - en bit Norrland i Västmanland.
Gubben hänger med.
Mellan Dellensjöarna ligger vackra Norrbo, som inte visade sin vackra sida idag.
Visst hittar jag runt här utan min nya leksak, men det är alltid roligt att träna nedladdning och navigering inför kommande långlopp.
Solen avlöstes av rätt intensiva snöbyar även här ute mot kusten.
En gubbe påväg hem till en varm dusch.
Dagen till ära hade jag plockat fram Equinox:en från vinterdvalan. 
Me and my Masi.
Mycket vinter kvar än på 438 m.ö.h.
Skoterledscykling när den är som bäst kl. 10.00 en kall marsmorgon mitt i veckan. 
Crosscountryhunden älskar att springa på den hårt packade leden.
Erik Brodén spelar Dylan hemma i ateljen hos Torvald Söderblom. En fin avslutning på en cykeldag.
