|
| Highpointing, Hälsinglands högsta berg. |
| |||
Det
här med att få saker och ting gjorda som man planerat en längre tid kan
vara svårt, men väldigt trevligt när det verkligen blir av.
Här är min berättelse från oktober 2019 då jag drog till skogs för en mini-topptursexpedition med cykel och löparskor i Hälsinglands skogar.
Jag läste en artikel i Ljusdals-Posten 2013 där en reporter på tidningen gjorde en resa med bil runt i Hälsingland och en liten del av Dalana och besteg det högsta berget i varje kommun. På engelska kallas det highpointing, men någon bra svensk översättning tror jag inte finns.
Direkt när jag läst artikeln bestämde jag mig att jag skulle försöka mig på en liknande tur, men istället för att köra bil så skulle jag göra äventyret på cykel.
Sedan dess så har jag varje sommar försökt att planera in turen, men det har alltid varit annat som prioriterats under de hektiska sommarmånaderna.
För några veckor sedan när jag började inse att det hade passerat ytterligare en sommar utan att jag kommit iväg bestämde jag att nu var det verkligen dags att göra slag i saken. Jag packade min S-works Crux med det nödvändigaste för några dagars utevistelse och drog iväg i söderut mot den första toppen, Söderhamns kommuns högsta berg.
Dag 1. Solskensdagen.
Storberget. Söderhamns kommun. 357 meter över havet.
Det var några minusgrader på morgonen när jag i solskenet cyklade längs Ljusnans östra strand.
Efter en stadig lunch på Hamborestaurangen i Kilafors började stigningen upp mot Tönsen och det 357 meter höga Storberget. Det är det lägsta av de berg som jag ska bestiga och det går en väg ända upp, så det är bara att lägga i lägsta växeln och trycka på så att svetten lackar.
Väl där uppe belönas jag med en fantastisk utsikt över de omgivande bergen och längst i öster syns Söderhamns skärgård bortom Ödmårdens stora skogar.
Efter en fika är det dags att rulla ner igen, nu med siktet inställt på Kallåsberget som är Bollnäs kommuns högsta berg.
Det är just nu många vindkraftverk som byggs här uppe i gränstrakterna mellan Hälsingland och Gästrikland och ett virrvarr av vägar till de olika byggarbetsplatserna. Plötsligt i en backe möter jag en pickup, det är en arbetsledare som stoppar mig och informerar att jag inte får färdas på vägarna här. Efter lite resonemang erbjuder han mig skjuts ut ur arbetsområdet, samtidigt som han lovar att se till att det blir bättre skyltat så att det verkligen framgår att det är förbjudet område för allmänheten.
Efter en kort tur på några kilometer så blir jag avsläppt och kan fortsätta på grusvägen mot nästa berg Kallåsberget som är Bollnäs kommuns högsta topp.
Kallåsberget. Bollnäs kommun. 490 meter över havet.
Efter några mil passerar jag den lilla byn Gruvberget, fängelset utan murar. Hit kan skötsamma fångar komma och tillbringa några veckor tillsammans med sina familjer. Förmodligen fungerar de tillsynes ändlösa skogarna åt alla väderstreck minst lika bra som en mur.
Efter att ha åkt ytterligare några kilometer på knaggliga små traktorvägar var jag framme vid Kallåsbergets fot. Jag hittade en stig som ledde upp mot toppen. Det var bara ungefär en kilometer att vandra och där uppe var det en fantastisk utsikt i 360 grader eftersom hela övre delen av Kallåsberget är ett enda stort kalhygge.
När jag var nere vid cykeln igen har det börjat skymma. Dagarna är korta så här i mitten av oktober. Jag har fortfarande en topp att bestiga idag och inser att det kommer att bli i mörker.
Stavsberget. Ovanåkers kommun. 499 meter över havet.
Snart har jag letat mig ner till grusvägen som leder västerut mot riksväg 50, sätter på belysningen och trampar genom finnskogen i tystnad. Har inte sett någon bil eller människa sedan Gruvberget för flera timmar sedan. Det är mycket utförskörning och det rullar på bra i backarna.
Efter någon mil kommer jag ut på riksväg 50 vid Skålsjön och styr norrut en kort sträcka innan jag svänger höger och börjar klättringen upp till Stavsberget. Det är bilväg hela vägen upp till toppen, så det är bara att trycka på så mycket det går i backarna.
Det blir brantare och brantare och de sista kilometrarna får jag ställa mig upp och trampa fast jag kör på lägsta växeln.
Helt genomsvettig trots att temperaturen ligger kring noll, kommer jag så till vägens slut och är uppe på toppen. Släcker belysningen och står där i mörkret, tar en skärmdump av gps:en och lyssnar till skogens ljud.
Jag börjar nu känna av att det var länge sedan lunchen i Kilafors. Drar på mig vindjackan och har siktet inställt på en sen middag i Edsbyn. Det är ett par mil att cykla och jag ser när jag googlar på matställen att det enda som är öppet den här tiden på dygnet i Edsbyn är Cirkel K.
Middag på macken vid elvatiden på kvällen är väl ingen höjdare direkt. Men vad gör man inte för att få i sig bränsle för vidare färd. Det var i alla fall varmt och skönt och tanterna som jobbade där var jättetrevliga. Kanske tyckte de lite synd om mig för jag fick en härlig butterkaka av dem som färdkost innan jag cyklade vidare i natten.
Det var nu minusgrader igen och jag började spana efter en lämplig plats att sätta upp tältet på. Jag fann snart en fin strandplätt vid Voxna älv en mil utanför Edsbyn.
Dag 2. Hunger-dagen.
Stora Korpimäki. Ljusdals kommun. 711 meter över havet.
Dagen började med strålande solsken och minusgrader. Vägarbetarna efter väg 301 efter vägen mot Voxnabruk såg lite förundrat på mig när jag passerade dem där de jobbade på sina stora maskiner och lastbilar.
Jag frös om händerna och ångrade att jag inte hade tagit med mig mina vinterhandskar. Hade lite tur och hittade en stor arbetshandske i diket efter en stund. Kändes bättre när jag kunde dra på den utanpå och växla mellan höger och vänster hand efter behov.
Voxna livs hade inte öppnat ännu när jag passerade så jag beslöt att fortsätta 5,5 mil efter grusvägen över till Noppikoski och värdshuset Trollet vid E45:an.
Jag hade bara ätit sista biten av butterkakan jag fick i Edsbyn till frukost men hade en påse med jordnötter i reserv så jag var säker på att klara mig till Noppikoski utan problem.
Passerade byarna Blommaberg och Tackåsen och funderade på hur det skulle vara att bo här så långt från affärer och annan samhällsservice. En del hus verkade stå tomma och övergivna men det såg ändå ut som att det bodde folk i de flesta.
Började fantisera om den storslagna lunch jag snart skulle få äta i Noppikoski och jag tänkte ta mig en lång välbehövlig paus.
Rullar in till värdshuset Trollet och upptäcker till min fasa att det är stängt. En skylt på dörren upplyser om att det bara är öppet fredag till söndag. Jag får lite panik och ringer ägaren. Han har just åkt till Orsa och blir borta hela dagen. Han förstår att jag har problem eftersom jag cyklar och säger att han skulle han kunnat laga något till mig om han hade varit hemma.
Träffar en långtradarchaffis på parkeringen som bjuder på en en läsk och sedan fortsätter jag norrut ungefär en mil på E45:an till avtagsvägen mot Pilkalampinoppi och Stora Korpimäki.
Jag har sedan länge velat gå upp på berget Pilkalampinoppi och nu när jag ändå passerade på vägen precis nedanför så tänkte jag att det var ett lämpligt tillfälle. Det är bara en kort vandring upp till toppen och jag kunde skymta det gamla brandtornet där uppe från vägen där jag är.
Jag börjar bli ordentligt hungrig nu, kollar i telefonen innan jag börjar vandringen mot toppen om det möjligtvis finns någon restaurang i Los, men hittar igen.
Hittar information om öppettider för ICA men det är fyra mil dit och ser att jag har hamnat i tidsnöd för att hinna innan stängningsdags. Påsen med jordnötter börjar ta slut och jag har ju också Stora Korpimäki kvar att bestiga innan jag kan vända österut och köra mot Los. Så jag bestämmer mig att jag får helt enkelt koncentrera mig på uppgiften att bestiga de högsta bergen och ta Pilkalampinoppi en annan gång.
Solen som värmde så gott tidigare har nu försvunnit bakom molnen och när jag efter en knapp timmes trampande kommer fram till stigen som leder upp till Stora Korpimäki så börjar det snöa lite lätt.
Hajkar upp till toppen på 711 möh. Där uppe där man i vanliga fall har utsikt mot härjedalsfjällen och stora delar av västra Hälsingland och nordöstra Dalarna är det nu precis noll sikt.
Stora Korpimäki är Ljusdals kommuns högsta punkt men ligger faktiskt i Dalarna och även om det ju är Hälsinglands kommuners högsta berg jag ska upp på så tycker jag att Stora Korpimäki är den rättmätiga toppen att bestiga på min resa.
För att komplicera saken ytterligare så är det även Gävleborgs läns högsta plats.
Uppe på toppen ligger ett tunt lager med snö på marken.Efter ett kort besök skyndar jag mig ner till cykeln och tar samma väg igen förbi Pilkalampinoppi och vidare ut på E45:an. Nu har det blivit så sent att jag inser att jag inte kommer att hinna till Los innan ICA stänger. Det blir till att ransonera de få jordnötterna som finns kvar.
SMHI’s prognos visar snö i Los under kvällen och natten. Det är i alla fall uppehåll just nu och jag rullar vidare förbi Västbacka i den tilltagande skymningen.
Passerar Hamra och Voxna älv. Eftersom ICA nu är stängt så är min plan att tälta i närheten av Willmars Bagarbod, ett litet fint konditori i Los som jag av erfarenhet vet bakar helt underbara bullar och bakelser.
Sedan tidigare turer så känner jag till att dom brukar öppna redan vid fyratiden på morgonen när de börjar dagens bakning.
Jag fantiserar om att trycka i mig några bakelser till kaffet direkt när dom öppnar så att jag klarar mig ner till Ljusdal där jag kan fylla på med ytterligare energi.
Jordnötterna är slut när jag kommer till Los men jag är tacksam över att det inte har börjat snöa.
Vid Bagarboden sitter en skylt som meddelar att den är stängt på grund av sjukdom.
Bara att gilla läget och vänta till klockan tio när ICA öppnar imorgon alltså. Jag sätter upp tältet bakom Bagarboden och förbereder mig på en lång natt med tom mage.
Dag 3. Återhämtningsdagen.
Efter en lång natt får jag börja med att skaka av snö från tältet innan jag packar ihop. Det har snöat lätt under natten men det är inget som ligger kvar på vägen utan jag kan rulla ner till ICA-Nickeln utan problem.
Irrar runt i butiken som dagens första kund, på jakt efter energität föda. Köper på mig alltför mycket naturligtvis eftersom jag är så hungrig. Blir bjuden på kaffe av den trevliga butiksägaren som är väldigt intresserad av att höra om mitt lilla cykeläventyr.
Både jag och sadelväskan är fullproppade med mat när jag slutligen är redo att styra kosan österut mot Ljusdal och sedan Hudiksvalls kommun. Det är härliga utförslöpor ner till Näsberg och när jag kommer ner till Ljusnandalen i Färila börjar solen titta fram mellan molnen. Livet leker och allt känns lätt.
När jag följer den forsade Ljusnan på Ygsbovägen och närmar mig Ljusdal känner jag hur hungern börjar göra sig påmind igen.
Jag har en favoritrestaurang i Ljusdal som heter Gui Linn, där serverar man den mest utsökta shushi och dessutom fantastisk kinamat. Det ska bli mitt nästa stopp, bestämmer jag mig för.
Oj vilket långt stopp det blev på Gui Linn. Man hinner äta otroligt många sushi på två timmar. Träffade en känd rörmokare och basist från Järvsö under lunchen. Han berättade att han växte upp i Hassela och han kände väl till var de två topparna som jag hade kvar att bestiga i Hudiksvall och Nordanstigs kommuner låg. Roligt att höra när han berättade om sin uppväxt där i de nordligaste delarna av Hälsingland.
Provianterade lite på Lidl innan jag trampade iväg efter Bjuråkersvägen mot Friggesund och de stora skogarna i norr.
Följde Svågadalen upp förbi Bricka och sedan brantar det till ordentligt, några hundra höjdmeter på bara några kilometer.
Jag planerade att ta Granås, Hudiksvalls kommuns högsta berg härnäst. Så när jag klarat av klättringen svängde jag av på en liten grusväg österut. Det blev lite svårnavigerat efter ett tag i den tilltagande skymningen och många vägkorsningar.
Det var nästan helt mörkt när jag nådde stigen upp till Granås.
Jag hade nu stor användning av den lilla fina pannlampan jag fick av Renata Klumska för några år sedan då jag körde Kropp Challenge.
Den enda platsen som var jämn nog att tälta på här var precis vid vägkanten och eftersom jag inte sett en bil eller en människa på de sista två timmarna så ansåg jag det inte vara några som helst problem att sova där.
Dag 4. Den dimmiga och gråa dagen.
Granås, Hudiksvalls kommun. 494 meter över havet.
Det regnade under natten och på morgonen när jag vaknar är det tät dimma. Jag följde stigen upp mot toppen men efter bara några hundra meter kommer jag ut på ett kalhygge och stigen är plötsligt försvunnen. Jag ska ju till toppen så jag fortsätter över det oländiga och blöta hygget rakt mot fallriktningen.
Uppe på toppen finns ett gammalt brandövervakningstorn som spöklikt plötsligt dyker upp framför mig i den täta dimman.
Utsikten är obefintlig och jag ser knappt marken under mig från toppen av tornet.
Det finns också en liten stuga intill tornet där brandvakten bodde under tjänstgöringen. Stugan är öppen och där finns gamla tidningsurklipp från svunna tider då brandövervakningen var igång.
Tydligen så var det 1960 som övervakningen upphörde och brandflyget tog över.
När jag orienterat mig ner till cykeln igen fortsätter jag grusvägen och kommer efter ett tag fram på väg 305 vid Furuberg strax söder om Hassela.
Nu längtar jag efter varm mat och en Margerita till lunch på Pizzeria Hassela sitter fint.
Synhällan, Nordanstigs kommun. 554 meter över havet.
Mätt och belåten och med koffeinbalansen återställd så är de många och långa backarna efter väg 770 norr om Hassela inga större problem.
Grusvägen slingrar sig genom stora skogar och här och där passerar jag små byar. Det märks att jag återigen befinner mig i ett område där finländska svedjebrukare bosatt sig länge tillbaka, när det återigen dyker upp finska namn på vägskyltarna.
Många av husen efter vägen är helt övergivna och förfallna. Det ser verkligen trist ut och det förstärks av det gråa vädret med moln som sveper in de höga bergen runt omkring mig.
Jag svänger av på en mindre skogsväg, cyklar igenom den öde byn Korpåsen och är snart uppe på Synhällan.
Här uppe på 554 meter, precis på gränsen till Medelpad finns en radiomast och otroligt nog så står det en bil parkerad där. Den är förstås fyrhjulsdriven, men jag förundras ändå över att någon har kunnat köra bil uppför den dåliga vägen.
Det visar sig vara en man som installerar larm där på masten. Han är blir lika förvånad han som jag över att få sällskap där uppe och han lyssnar tålmodigt när jag i glädjen över att ha klarat av den sjätte och sista av mina toppar osammanhängande och virrigt berättar om min fyradagars resa genom Hälsingland och en liten bit av Dalarna.
Utsikten är naturligtvis obefintlig, men för mig spelar det inte så stor roll nu. Det känns bara så skönt att äntligen ha genomfört det här äventyret och klarat av det som jag planerat sedan länge.
Jag firar med en kopp kaffe tillsammans med larmmontören innan jag styr kosan söderut igen.
Nu återstår ju förstås de sista 12 milen hem, men det rullar på bra i utförsbackarna ner mot Hassela så jag bestämmer mig för att fortsätta förbi Hassela och cyklar i ett sträck till Delsbo.
Efter en korv med mos på Frendo i Delsbo har jag fått den energi jag behöver för att i mörkret ta mig den sista biten hem.
När jag kommer hem har Alice gjort upp en brasa i kökskaminen och jag sitter där i värmen en lång stund.
Efter att ha varit ute i fyra dagar ofta i en temperatur kring nollan och dessutom cyklat nästan 70 mil så är det väldigt skönt att ta en varm dusch och att få krypa ner i sin egen säng.
Jag somnar nöjd med Hälsinglands granar och tallar fortfarande behagligt susande i mina öron.
Här är min berättelse från oktober 2019 då jag drog till skogs för en mini-topptursexpedition med cykel och löparskor i Hälsinglands skogar.
Jag läste en artikel i Ljusdals-Posten 2013 där en reporter på tidningen gjorde en resa med bil runt i Hälsingland och en liten del av Dalana och besteg det högsta berget i varje kommun. På engelska kallas det highpointing, men någon bra svensk översättning tror jag inte finns.
Direkt när jag läst artikeln bestämde jag mig att jag skulle försöka mig på en liknande tur, men istället för att köra bil så skulle jag göra äventyret på cykel.
Sedan dess så har jag varje sommar försökt att planera in turen, men det har alltid varit annat som prioriterats under de hektiska sommarmånaderna.
För några veckor sedan när jag började inse att det hade passerat ytterligare en sommar utan att jag kommit iväg bestämde jag att nu var det verkligen dags att göra slag i saken. Jag packade min S-works Crux med det nödvändigaste för några dagars utevistelse och drog iväg i söderut mot den första toppen, Söderhamns kommuns högsta berg.
Dag 1. Solskensdagen.
Storberget. Söderhamns kommun. 357 meter över havet.
Det var några minusgrader på morgonen när jag i solskenet cyklade längs Ljusnans östra strand.
Efter en stadig lunch på Hamborestaurangen i Kilafors började stigningen upp mot Tönsen och det 357 meter höga Storberget. Det är det lägsta av de berg som jag ska bestiga och det går en väg ända upp, så det är bara att lägga i lägsta växeln och trycka på så att svetten lackar.
Väl där uppe belönas jag med en fantastisk utsikt över de omgivande bergen och längst i öster syns Söderhamns skärgård bortom Ödmårdens stora skogar.
Efter en fika är det dags att rulla ner igen, nu med siktet inställt på Kallåsberget som är Bollnäs kommuns högsta berg.
Det är just nu många vindkraftverk som byggs här uppe i gränstrakterna mellan Hälsingland och Gästrikland och ett virrvarr av vägar till de olika byggarbetsplatserna. Plötsligt i en backe möter jag en pickup, det är en arbetsledare som stoppar mig och informerar att jag inte får färdas på vägarna här. Efter lite resonemang erbjuder han mig skjuts ut ur arbetsområdet, samtidigt som han lovar att se till att det blir bättre skyltat så att det verkligen framgår att det är förbjudet område för allmänheten.
Efter en kort tur på några kilometer så blir jag avsläppt och kan fortsätta på grusvägen mot nästa berg Kallåsberget som är Bollnäs kommuns högsta topp.
Kallåsberget. Bollnäs kommun. 490 meter över havet.
Efter några mil passerar jag den lilla byn Gruvberget, fängelset utan murar. Hit kan skötsamma fångar komma och tillbringa några veckor tillsammans med sina familjer. Förmodligen fungerar de tillsynes ändlösa skogarna åt alla väderstreck minst lika bra som en mur.
Efter att ha åkt ytterligare några kilometer på knaggliga små traktorvägar var jag framme vid Kallåsbergets fot. Jag hittade en stig som ledde upp mot toppen. Det var bara ungefär en kilometer att vandra och där uppe var det en fantastisk utsikt i 360 grader eftersom hela övre delen av Kallåsberget är ett enda stort kalhygge.
När jag var nere vid cykeln igen har det börjat skymma. Dagarna är korta så här i mitten av oktober. Jag har fortfarande en topp att bestiga idag och inser att det kommer att bli i mörker.
Stavsberget. Ovanåkers kommun. 499 meter över havet.
Snart har jag letat mig ner till grusvägen som leder västerut mot riksväg 50, sätter på belysningen och trampar genom finnskogen i tystnad. Har inte sett någon bil eller människa sedan Gruvberget för flera timmar sedan. Det är mycket utförskörning och det rullar på bra i backarna.
Efter någon mil kommer jag ut på riksväg 50 vid Skålsjön och styr norrut en kort sträcka innan jag svänger höger och börjar klättringen upp till Stavsberget. Det är bilväg hela vägen upp till toppen, så det är bara att trycka på så mycket det går i backarna.
Det blir brantare och brantare och de sista kilometrarna får jag ställa mig upp och trampa fast jag kör på lägsta växeln.
Helt genomsvettig trots att temperaturen ligger kring noll, kommer jag så till vägens slut och är uppe på toppen. Släcker belysningen och står där i mörkret, tar en skärmdump av gps:en och lyssnar till skogens ljud.
Jag börjar nu känna av att det var länge sedan lunchen i Kilafors. Drar på mig vindjackan och har siktet inställt på en sen middag i Edsbyn. Det är ett par mil att cykla och jag ser när jag googlar på matställen att det enda som är öppet den här tiden på dygnet i Edsbyn är Cirkel K.
Middag på macken vid elvatiden på kvällen är väl ingen höjdare direkt. Men vad gör man inte för att få i sig bränsle för vidare färd. Det var i alla fall varmt och skönt och tanterna som jobbade där var jättetrevliga. Kanske tyckte de lite synd om mig för jag fick en härlig butterkaka av dem som färdkost innan jag cyklade vidare i natten.
Det var nu minusgrader igen och jag började spana efter en lämplig plats att sätta upp tältet på. Jag fann snart en fin strandplätt vid Voxna älv en mil utanför Edsbyn.
Dag 2. Hunger-dagen.
Stora Korpimäki. Ljusdals kommun. 711 meter över havet.
Dagen började med strålande solsken och minusgrader. Vägarbetarna efter väg 301 efter vägen mot Voxnabruk såg lite förundrat på mig när jag passerade dem där de jobbade på sina stora maskiner och lastbilar.
Jag frös om händerna och ångrade att jag inte hade tagit med mig mina vinterhandskar. Hade lite tur och hittade en stor arbetshandske i diket efter en stund. Kändes bättre när jag kunde dra på den utanpå och växla mellan höger och vänster hand efter behov.
Voxna livs hade inte öppnat ännu när jag passerade så jag beslöt att fortsätta 5,5 mil efter grusvägen över till Noppikoski och värdshuset Trollet vid E45:an.
Jag hade bara ätit sista biten av butterkakan jag fick i Edsbyn till frukost men hade en påse med jordnötter i reserv så jag var säker på att klara mig till Noppikoski utan problem.
Passerade byarna Blommaberg och Tackåsen och funderade på hur det skulle vara att bo här så långt från affärer och annan samhällsservice. En del hus verkade stå tomma och övergivna men det såg ändå ut som att det bodde folk i de flesta.
Började fantisera om den storslagna lunch jag snart skulle få äta i Noppikoski och jag tänkte ta mig en lång välbehövlig paus.
Rullar in till värdshuset Trollet och upptäcker till min fasa att det är stängt. En skylt på dörren upplyser om att det bara är öppet fredag till söndag. Jag får lite panik och ringer ägaren. Han har just åkt till Orsa och blir borta hela dagen. Han förstår att jag har problem eftersom jag cyklar och säger att han skulle han kunnat laga något till mig om han hade varit hemma.
Träffar en långtradarchaffis på parkeringen som bjuder på en en läsk och sedan fortsätter jag norrut ungefär en mil på E45:an till avtagsvägen mot Pilkalampinoppi och Stora Korpimäki.
Jag har sedan länge velat gå upp på berget Pilkalampinoppi och nu när jag ändå passerade på vägen precis nedanför så tänkte jag att det var ett lämpligt tillfälle. Det är bara en kort vandring upp till toppen och jag kunde skymta det gamla brandtornet där uppe från vägen där jag är.
Jag börjar bli ordentligt hungrig nu, kollar i telefonen innan jag börjar vandringen mot toppen om det möjligtvis finns någon restaurang i Los, men hittar igen.
Hittar information om öppettider för ICA men det är fyra mil dit och ser att jag har hamnat i tidsnöd för att hinna innan stängningsdags. Påsen med jordnötter börjar ta slut och jag har ju också Stora Korpimäki kvar att bestiga innan jag kan vända österut och köra mot Los. Så jag bestämmer mig att jag får helt enkelt koncentrera mig på uppgiften att bestiga de högsta bergen och ta Pilkalampinoppi en annan gång.
Solen som värmde så gott tidigare har nu försvunnit bakom molnen och när jag efter en knapp timmes trampande kommer fram till stigen som leder upp till Stora Korpimäki så börjar det snöa lite lätt.
Hajkar upp till toppen på 711 möh. Där uppe där man i vanliga fall har utsikt mot härjedalsfjällen och stora delar av västra Hälsingland och nordöstra Dalarna är det nu precis noll sikt.
Stora Korpimäki är Ljusdals kommuns högsta punkt men ligger faktiskt i Dalarna och även om det ju är Hälsinglands kommuners högsta berg jag ska upp på så tycker jag att Stora Korpimäki är den rättmätiga toppen att bestiga på min resa.
För att komplicera saken ytterligare så är det även Gävleborgs läns högsta plats.
Uppe på toppen ligger ett tunt lager med snö på marken.Efter ett kort besök skyndar jag mig ner till cykeln och tar samma väg igen förbi Pilkalampinoppi och vidare ut på E45:an. Nu har det blivit så sent att jag inser att jag inte kommer att hinna till Los innan ICA stänger. Det blir till att ransonera de få jordnötterna som finns kvar.
SMHI’s prognos visar snö i Los under kvällen och natten. Det är i alla fall uppehåll just nu och jag rullar vidare förbi Västbacka i den tilltagande skymningen.
Passerar Hamra och Voxna älv. Eftersom ICA nu är stängt så är min plan att tälta i närheten av Willmars Bagarbod, ett litet fint konditori i Los som jag av erfarenhet vet bakar helt underbara bullar och bakelser.
Sedan tidigare turer så känner jag till att dom brukar öppna redan vid fyratiden på morgonen när de börjar dagens bakning.
Jag fantiserar om att trycka i mig några bakelser till kaffet direkt när dom öppnar så att jag klarar mig ner till Ljusdal där jag kan fylla på med ytterligare energi.
Jordnötterna är slut när jag kommer till Los men jag är tacksam över att det inte har börjat snöa.
Vid Bagarboden sitter en skylt som meddelar att den är stängt på grund av sjukdom.
Bara att gilla läget och vänta till klockan tio när ICA öppnar imorgon alltså. Jag sätter upp tältet bakom Bagarboden och förbereder mig på en lång natt med tom mage.
Dag 3. Återhämtningsdagen.
Efter en lång natt får jag börja med att skaka av snö från tältet innan jag packar ihop. Det har snöat lätt under natten men det är inget som ligger kvar på vägen utan jag kan rulla ner till ICA-Nickeln utan problem.
Irrar runt i butiken som dagens första kund, på jakt efter energität föda. Köper på mig alltför mycket naturligtvis eftersom jag är så hungrig. Blir bjuden på kaffe av den trevliga butiksägaren som är väldigt intresserad av att höra om mitt lilla cykeläventyr.
Både jag och sadelväskan är fullproppade med mat när jag slutligen är redo att styra kosan österut mot Ljusdal och sedan Hudiksvalls kommun. Det är härliga utförslöpor ner till Näsberg och när jag kommer ner till Ljusnandalen i Färila börjar solen titta fram mellan molnen. Livet leker och allt känns lätt.
När jag följer den forsade Ljusnan på Ygsbovägen och närmar mig Ljusdal känner jag hur hungern börjar göra sig påmind igen.
Jag har en favoritrestaurang i Ljusdal som heter Gui Linn, där serverar man den mest utsökta shushi och dessutom fantastisk kinamat. Det ska bli mitt nästa stopp, bestämmer jag mig för.
Oj vilket långt stopp det blev på Gui Linn. Man hinner äta otroligt många sushi på två timmar. Träffade en känd rörmokare och basist från Järvsö under lunchen. Han berättade att han växte upp i Hassela och han kände väl till var de två topparna som jag hade kvar att bestiga i Hudiksvall och Nordanstigs kommuner låg. Roligt att höra när han berättade om sin uppväxt där i de nordligaste delarna av Hälsingland.
Provianterade lite på Lidl innan jag trampade iväg efter Bjuråkersvägen mot Friggesund och de stora skogarna i norr.
Följde Svågadalen upp förbi Bricka och sedan brantar det till ordentligt, några hundra höjdmeter på bara några kilometer.
Jag planerade att ta Granås, Hudiksvalls kommuns högsta berg härnäst. Så när jag klarat av klättringen svängde jag av på en liten grusväg österut. Det blev lite svårnavigerat efter ett tag i den tilltagande skymningen och många vägkorsningar.
Det var nästan helt mörkt när jag nådde stigen upp till Granås.
Jag hade nu stor användning av den lilla fina pannlampan jag fick av Renata Klumska för några år sedan då jag körde Kropp Challenge.
Den enda platsen som var jämn nog att tälta på här var precis vid vägkanten och eftersom jag inte sett en bil eller en människa på de sista två timmarna så ansåg jag det inte vara några som helst problem att sova där.
Dag 4. Den dimmiga och gråa dagen.
Granås, Hudiksvalls kommun. 494 meter över havet.
Det regnade under natten och på morgonen när jag vaknar är det tät dimma. Jag följde stigen upp mot toppen men efter bara några hundra meter kommer jag ut på ett kalhygge och stigen är plötsligt försvunnen. Jag ska ju till toppen så jag fortsätter över det oländiga och blöta hygget rakt mot fallriktningen.
Uppe på toppen finns ett gammalt brandövervakningstorn som spöklikt plötsligt dyker upp framför mig i den täta dimman.
Utsikten är obefintlig och jag ser knappt marken under mig från toppen av tornet.
Det finns också en liten stuga intill tornet där brandvakten bodde under tjänstgöringen. Stugan är öppen och där finns gamla tidningsurklipp från svunna tider då brandövervakningen var igång.
Tydligen så var det 1960 som övervakningen upphörde och brandflyget tog över.
När jag orienterat mig ner till cykeln igen fortsätter jag grusvägen och kommer efter ett tag fram på väg 305 vid Furuberg strax söder om Hassela.
Nu längtar jag efter varm mat och en Margerita till lunch på Pizzeria Hassela sitter fint.
Synhällan, Nordanstigs kommun. 554 meter över havet.
Mätt och belåten och med koffeinbalansen återställd så är de många och långa backarna efter väg 770 norr om Hassela inga större problem.
Grusvägen slingrar sig genom stora skogar och här och där passerar jag små byar. Det märks att jag återigen befinner mig i ett område där finländska svedjebrukare bosatt sig länge tillbaka, när det återigen dyker upp finska namn på vägskyltarna.
Många av husen efter vägen är helt övergivna och förfallna. Det ser verkligen trist ut och det förstärks av det gråa vädret med moln som sveper in de höga bergen runt omkring mig.
Jag svänger av på en mindre skogsväg, cyklar igenom den öde byn Korpåsen och är snart uppe på Synhällan.
Här uppe på 554 meter, precis på gränsen till Medelpad finns en radiomast och otroligt nog så står det en bil parkerad där. Den är förstås fyrhjulsdriven, men jag förundras ändå över att någon har kunnat köra bil uppför den dåliga vägen.
Det visar sig vara en man som installerar larm där på masten. Han är blir lika förvånad han som jag över att få sällskap där uppe och han lyssnar tålmodigt när jag i glädjen över att ha klarat av den sjätte och sista av mina toppar osammanhängande och virrigt berättar om min fyradagars resa genom Hälsingland och en liten bit av Dalarna.
Utsikten är naturligtvis obefintlig, men för mig spelar det inte så stor roll nu. Det känns bara så skönt att äntligen ha genomfört det här äventyret och klarat av det som jag planerat sedan länge.
Jag firar med en kopp kaffe tillsammans med larmmontören innan jag styr kosan söderut igen.
Nu återstår ju förstås de sista 12 milen hem, men det rullar på bra i utförsbackarna ner mot Hassela så jag bestämmer mig för att fortsätta förbi Hassela och cyklar i ett sträck till Delsbo.
Efter en korv med mos på Frendo i Delsbo har jag fått den energi jag behöver för att i mörkret ta mig den sista biten hem.
När jag kommer hem har Alice gjort upp en brasa i kökskaminen och jag sitter där i värmen en lång stund.
Efter att ha varit ute i fyra dagar ofta i en temperatur kring nollan och dessutom cyklat nästan 70 mil så är det väldigt skönt att ta en varm dusch och att få krypa ner i sin egen säng.
Jag somnar nöjd med Hälsinglands granar och tallar fortfarande behagligt susande i mina öron.
