Highpointing, Hälsinglands högsta berg.

Det här med att få saker och ting gjorda som man planerat en längre tid kan vara svårt, men väldigt trevligt när det verkligen blir av.
Här är min berättelse från oktober 2019 då jag drog till skogs för en mini-topptursexpedition med cykel och löparskor i Hälsinglands skogar.





Jag läste en artikel i Ljusdals-Posten 2013 där en reporter på tidningen gjorde en resa med bil runt i Hälsingland och en liten del av Dalana och besteg det högsta berget i varje kommun. På engelska kallas det highpointing, men någon bra svensk översättning tror jag inte finns.
Direkt när jag läst artikeln bestämde jag mig att jag skulle försöka mig på en liknande tur, men istället för att köra bil så skulle jag göra äventyret på cykel.
Sedan dess så har jag varje sommar försökt att planera in turen, men det har alltid varit annat som prioriterats under de hektiska sommarmånaderna.
För några veckor sedan när jag började inse att det hade passerat ytterligare en sommar utan att jag kommit iväg bestämde jag att nu var det verkligen dags att göra slag i saken. Jag packade min S-works Crux med det nödvändigaste för några dagars utevistelse och drog iväg i söderut mot den första toppen, Söderhamns kommuns högsta berg.


Dag 1. Solskensdagen.

Storberget. Söderhamns kommun. 357 meter över havet.



Det var några minusgrader på morgonen när jag i solskenet cyklade längs Ljusnans östra strand.
Efter en stadig lunch på Hamborestaurangen i Kilafors började stigningen upp mot Tönsen och det 357 meter höga Storberget. Det är det lägsta av de berg som jag ska bestiga och det går en väg ända upp, så det är bara att lägga i lägsta växeln och trycka på så att svetten lackar.
Väl där uppe belönas jag med en fantastisk utsikt över de omgivande bergen och längst i öster syns Söderhamns skärgård bortom Ödmårdens stora skogar.



Efter en fika är det dags att rulla ner igen, nu med siktet inställt på Kallåsberget som är Bollnäs kommuns högsta berg.
Det är just nu många vindkraftverk som byggs här uppe i gränstrakterna mellan Hälsingland och Gästrikland och ett virrvarr av vägar till de olika byggarbetsplatserna. Plötsligt i en backe möter jag en pickup, det är en arbetsledare som stoppar mig och informerar att jag inte får färdas på vägarna här. Efter lite resonemang erbjuder han mig skjuts ut ur arbetsområdet, samtidigt som han lovar att se till att det blir bättre skyltat så att det verkligen framgår att det är förbjudet område för allmänheten.



Efter en kort tur på några kilometer så blir jag avsläppt och kan fortsätta på grusvägen mot nästa berg Kallåsberget som är Bollnäs kommuns högsta topp.


Kallåsberget. Bollnäs kommun. 490 meter över havet.



Efter några mil passerar jag den lilla byn Gruvberget, fängelset utan murar. Hit kan skötsamma fångar komma och tillbringa några veckor tillsammans med sina familjer. Förmodligen fungerar de tillsynes ändlösa skogarna åt alla väderstreck minst lika bra som en mur.
Efter att ha åkt ytterligare några kilometer på knaggliga små traktorvägar var jag framme vid Kallåsbergets fot. Jag hittade en stig som ledde upp mot toppen. Det var bara ungefär en kilometer att vandra och där uppe var det en fantastisk utsikt i 360 grader eftersom hela övre delen av Kallåsberget är ett enda stort kalhygge.



När jag var nere vid cykeln igen har det börjat skymma. Dagarna är korta så här i mitten av oktober. Jag har fortfarande en topp att bestiga idag och inser att det kommer att bli i mörker.


Stavsberget. Ovanåkers kommun. 499 meter över havet.

Snart har jag letat mig ner till grusvägen som leder västerut mot riksväg 50, sätter på belysningen och trampar genom finnskogen i tystnad. Har inte sett någon bil eller människa sedan Gruvberget för flera timmar sedan. Det är mycket utförskörning och det rullar på bra i backarna.
Efter någon mil kommer jag ut på riksväg 50 vid Skålsjön och styr norrut en kort sträcka innan jag svänger höger och börjar klättringen upp till Stavsberget. Det är bilväg hela vägen upp till toppen, så det är bara att trycka på så mycket det går i backarna.
Det blir brantare och brantare och de sista kilometrarna får jag ställa mig upp och trampa fast jag kör på lägsta växeln.
Helt genomsvettig trots att temperaturen ligger kring noll, kommer jag så till vägens slut och är uppe på toppen. Släcker belysningen och står där i mörkret, tar en skärmdump av gps:en och lyssnar till skogens ljud.
Jag börjar nu känna av att det var länge sedan lunchen i Kilafors. Drar på mig vindjackan och har siktet inställt på en sen middag i Edsbyn. Det är ett par mil att cykla och jag ser när jag googlar på matställen att det enda som är öppet den här tiden på dygnet i Edsbyn är Cirkel K.
Middag på macken vid elvatiden på kvällen är väl ingen höjdare direkt. Men vad gör man inte för att få i sig bränsle för vidare färd. Det var i alla fall varmt och skönt och tanterna som jobbade där var jättetrevliga. Kanske tyckte de lite synd om mig för jag fick en härlig butterkaka av dem som färdkost innan jag cyklade vidare i natten.
Det var nu minusgrader igen och jag började spana efter en lämplig plats att sätta upp tältet på. Jag fann snart en fin strandplätt vid Voxna älv en mil utanför Edsbyn.


Dag 2. Hunger-dagen.

Stora Korpimäki. Ljusdals kommun. 711 meter över havet.



Dagen började med strålande solsken och minusgrader. Vägarbetarna efter väg 301 efter vägen mot Voxnabruk såg lite förundrat på mig när jag passerade dem där de jobbade på sina stora maskiner och lastbilar.
Jag frös om händerna och ångrade att jag inte hade tagit med mig mina vinterhandskar. Hade lite tur och hittade en stor arbetshandske i diket efter en stund. Kändes bättre när jag kunde dra på den utanpå och växla mellan höger och vänster hand efter behov.

Voxna livs hade inte öppnat ännu när jag passerade så jag beslöt att fortsätta 5,5 mil efter grusvägen över till Noppikoski och värdshuset Trollet vid E45:an.



Jag hade bara ätit sista biten av butterkakan jag fick i Edsbyn till frukost men hade en påse med jordnötter i reserv så jag var säker på att klara mig till Noppikoski utan problem.
Passerade byarna Blommaberg och Tackåsen och funderade på hur det skulle vara att bo här så långt från affärer och annan samhällsservice. En del hus verkade stå tomma och övergivna men det såg ändå ut som att det bodde folk i de flesta.

Började fantisera om den storslagna lunch jag snart skulle få äta i Noppikoski och jag tänkte ta mig en lång välbehövlig paus.
Rullar in till värdshuset Trollet och upptäcker till min fasa att det är stängt. En skylt på dörren upplyser om att det bara är öppet fredag till söndag. Jag får lite panik och ringer ägaren. Han har just åkt till Orsa och blir borta hela dagen. Han förstår att jag har problem eftersom jag cyklar och säger att han skulle han kunnat laga något till mig om han hade varit hemma.
Träffar en långtradarchaffis på parkeringen som bjuder på en en läsk och sedan fortsätter jag norrut ungefär en mil på E45:an till avtagsvägen mot Pilkalampinoppi och Stora Korpimäki.
Jag har sedan länge velat gå upp på berget Pilkalampinoppi och nu när jag ändå passerade på vägen precis nedanför så tänkte jag att det var ett lämpligt tillfälle. Det är bara en kort vandring upp till toppen och jag kunde skymta det gamla brandtornet där uppe från vägen där jag är.



Jag börjar bli ordentligt hungrig nu, kollar i telefonen innan jag börjar vandringen mot toppen om det möjligtvis finns någon restaurang i Los, men hittar igen.
Hittar information om öppettider för ICA men det är fyra mil dit och ser att jag har hamnat i tidsnöd för att hinna innan stängningsdags. Påsen med jordnötter börjar ta slut och jag har ju också Stora Korpimäki kvar att bestiga innan jag kan vända österut och köra mot Los. Så jag bestämmer mig att jag får helt enkelt koncentrera mig på uppgiften att bestiga de högsta bergen och ta Pilkalampinoppi en annan gång.
Solen som värmde så gott tidigare har nu försvunnit bakom molnen och när jag efter en knapp timmes trampande kommer fram till stigen som leder upp till Stora Korpimäki så börjar det snöa lite lätt.



Hajkar upp till toppen på 711 möh. Där uppe där man i vanliga fall har utsikt mot härjedalsfjällen och stora delar av västra Hälsingland och nordöstra Dalarna är det nu precis noll sikt.
Stora Korpimäki är Ljusdals kommuns högsta punkt men ligger faktiskt i Dalarna och även om det ju är Hälsinglands kommuners högsta berg jag ska upp på så tycker jag att Stora Korpimäki är den rättmätiga toppen att bestiga på min resa.
För att komplicera saken ytterligare så är det även Gävleborgs läns högsta plats.



Uppe på toppen ligger ett tunt lager med snö på marken.Efter ett kort besök skyndar jag mig ner till cykeln och tar samma väg igen förbi Pilkalampinoppi och vidare ut på E45:an. Nu har det blivit så sent att jag inser att jag inte kommer att hinna till Los innan ICA stänger. Det blir till att ransonera de få jordnötterna som finns kvar.
SMHI’s prognos visar snö i Los under kvällen och natten. Det är i alla fall uppehåll just nu och jag rullar vidare förbi Västbacka i den tilltagande skymningen.
Passerar Hamra och Voxna älv. Eftersom ICA nu är stängt så är min plan att tälta i närheten av Willmars Bagarbod, ett litet fint konditori i Los som jag av erfarenhet vet bakar helt underbara bullar och bakelser.
Sedan tidigare turer så känner jag till att dom brukar öppna redan vid fyratiden på morgonen när de börjar dagens bakning.
Jag fantiserar om att trycka i mig några bakelser till kaffet direkt när dom öppnar så att jag klarar mig ner till Ljusdal där jag kan fylla på med ytterligare energi.
Jordnötterna är slut när jag kommer till Los men jag är tacksam över att det inte har börjat snöa.
Vid Bagarboden sitter en skylt som meddelar att den är stängt på grund av sjukdom.
Bara att gilla läget och vänta till klockan tio när ICA öppnar imorgon alltså. Jag sätter upp tältet bakom Bagarboden och förbereder mig på en lång natt med tom mage.


Dag 3. Återhämtningsdagen.

Efter en lång natt får jag börja med att skaka av snö från tältet innan jag packar ihop. Det har snöat lätt under natten men det är inget som ligger kvar på vägen utan jag kan rulla ner till ICA-Nickeln utan problem.



Irrar runt i butiken som dagens första kund, på jakt efter energität föda. Köper på mig alltför mycket naturligtvis eftersom jag är så hungrig. Blir bjuden på kaffe av den trevliga butiksägaren som är väldigt intresserad av att höra om mitt lilla cykeläventyr.
Både jag och sadelväskan är fullproppade med mat när jag slutligen är redo att styra kosan österut mot Ljusdal och sedan Hudiksvalls kommun. Det är härliga utförslöpor ner till Näsberg och när jag kommer ner till Ljusnandalen i Färila börjar solen titta fram mellan molnen. Livet leker och allt känns lätt.
När jag följer den forsade Ljusnan på Ygsbovägen och närmar mig Ljusdal känner jag hur hungern börjar göra sig påmind igen.
Jag har en favoritrestaurang i Ljusdal som heter Gui Linn, där serverar man den mest utsökta shushi och dessutom fantastisk kinamat. Det ska bli mitt nästa stopp, bestämmer jag mig för.
Oj vilket långt stopp det blev på Gui Linn. Man hinner äta otroligt många sushi på två timmar. Träffade en känd rörmokare och basist från Järvsö under lunchen. Han berättade att han växte upp i Hassela och han kände väl till var de två topparna som jag hade kvar att bestiga i Hudiksvall och Nordanstigs kommuner låg. Roligt att höra när han berättade om sin uppväxt där i de nordligaste delarna av Hälsingland.
Provianterade lite på Lidl innan jag trampade iväg efter Bjuråkersvägen mot Friggesund och de stora skogarna i norr.



Följde Svågadalen upp förbi Bricka och sedan brantar det till ordentligt, några hundra höjdmeter på bara några kilometer.
Jag planerade att ta Granås, Hudiksvalls kommuns högsta berg härnäst. Så när jag klarat av klättringen svängde jag av på en liten grusväg österut. Det blev lite svårnavigerat efter ett tag i den tilltagande skymningen och många vägkorsningar.
Det var nästan helt mörkt när jag nådde stigen upp till Granås.
Jag hade nu stor användning av den lilla fina pannlampan jag fick av Renata Klumska för några år sedan då jag körde Kropp Challenge.
Den enda platsen som var jämn nog att tälta på här var precis vid vägkanten och eftersom jag inte sett en bil eller en människa på de sista två timmarna så ansåg jag det inte vara några som helst problem att sova där.


Dag 4. Den dimmiga och gråa dagen.

Granås, Hudiksvalls kommun. 494 meter över havet.



Det regnade under natten och på morgonen när jag vaknar är det tät dimma. Jag följde stigen upp mot toppen men efter bara några hundra meter kommer jag ut på ett kalhygge och stigen är plötsligt försvunnen. Jag ska ju till toppen så jag fortsätter över det oländiga och blöta hygget rakt mot fallriktningen.
Uppe på toppen finns ett gammalt brandövervakningstorn som spöklikt plötsligt dyker upp framför mig i den täta dimman.



Utsikten är obefintlig och jag ser knappt marken under mig från toppen av tornet.



Det finns också en liten stuga intill tornet där brandvakten bodde under tjänstgöringen. Stugan är öppen och där finns gamla tidningsurklipp från svunna tider då brandövervakningen var igång.
Tydligen så var det 1960 som övervakningen upphörde och brandflyget tog över.
När jag orienterat mig ner till cykeln igen fortsätter jag grusvägen och kommer efter ett tag fram på väg 305 vid Furuberg strax söder om Hassela.
Nu längtar jag efter varm mat och en Margerita till lunch på Pizzeria Hassela sitter fint.



Synhällan, Nordanstigs kommun. 554 meter över havet.

Mätt och belåten och med koffeinbalansen återställd så är de många och långa backarna efter väg 770 norr om Hassela inga större problem.
Grusvägen slingrar sig genom stora skogar och här och där passerar jag små byar. Det märks att jag återigen befinner mig i ett område där finländska svedjebrukare bosatt sig länge tillbaka, när det återigen dyker upp finska namn på vägskyltarna.
Många av husen efter vägen är helt övergivna och förfallna. Det ser verkligen trist ut och det förstärks av det gråa vädret med moln som sveper in de höga bergen runt omkring mig.







Jag svänger av på en mindre skogsväg, cyklar igenom den öde byn Korpåsen och är snart uppe på Synhällan.
Här uppe på 554 meter, precis på gränsen till Medelpad finns en radiomast och otroligt nog så står det en bil parkerad där. Den är förstås fyrhjulsdriven, men jag förundras ändå över att någon har kunnat köra bil uppför den dåliga vägen.
Det visar sig vara en man som installerar larm där på masten. Han är blir lika förvånad han som jag över att få  sällskap där uppe och han lyssnar tålmodigt när jag i glädjen över att ha klarat av den sjätte och sista av mina toppar osammanhängande och virrigt berättar om min fyradagars resa genom Hälsingland och en liten bit av Dalarna.
Utsikten är naturligtvis obefintlig, men för mig spelar det inte så stor roll nu. Det känns bara så skönt att äntligen ha genomfört det här äventyret och klarat av det som jag planerat sedan länge.
Jag firar med en kopp kaffe tillsammans med larmmontören innan jag styr kosan söderut igen.



Nu återstår ju förstås de sista 12 milen hem, men det rullar på bra i utförsbackarna ner mot Hassela så jag bestämmer mig för att fortsätta förbi Hassela och cyklar i ett sträck till Delsbo.



Efter en korv med mos på Frendo i Delsbo har jag fått den energi jag behöver för att i mörkret ta mig den sista biten hem.
När jag kommer hem har Alice gjort upp en brasa i kökskaminen och jag sitter där i värmen en lång stund.
Efter att ha varit ute i fyra dagar ofta i en temperatur kring nollan och dessutom cyklat nästan 70 mil så är det väldigt skönt att ta en varm dusch och att få krypa ner i sin egen säng.
Jag somnar nöjd med Hälsinglands granar och tallar fortfarande behagligt susande i mina öron.

Trans Am Bike Race 2018.

My story from the great adventure.

After a miserable summer in 2017 when I was forced to stay off my bike due to asthma problems, it was absolutely time for a new bike adventure in 2018.

But which one to choose? Interest in long-distance bicycling and the number of bicycling adventure races had grown a lot since 2012 when I did  the Race Across America (RAAM). I had applied to start in TCR (Transcontinental Race) a 4,000 km race in Europe back in 2016, but had not been successful in the lottery for a place at the starting line. I hadn't stayed away from cycling completely since RAAM. In 2014 I had biked a grueling mountain bike race Transalp and the year after I completed my fifth Paris Brest Paris, and had done a few long distance challenges in Sweden as well. I have averaged about 15,000 km a year for the last years. Most of my biking has been done commuting to work or with my wife on our tandem.

I decided on TABR in late fall of 2017. The 6,800-kilometer race was the world's longest race at the time which both appealed to me and scared me. I also thought it would be interesting to cross the American continent again. This time solo without a crew in a chase car. I sent in my application and started to read stories from riders who had done the race in previous years. It was going to be the sixth edition of the race so there were quite a few stories to read and learn from.

After New Year's I started training and in addition to my 30-kilometer bike commute I did a lot of riding in the garage on my smart trainer, logged in to Zwift. I was quite new to zwifting and I found it to be a great way to get in shape during the cold and snowy Swedish winter. I increased my weekly distance for every week that passed, but it was by no means any scientific training program. More like, do the ride you feel like every day and keep it fun and simple. I usually did one longer ride once a week. The longer ride was between 100 to 200 kilometers and it was a good way to prepare both physically and mentally for the long days to come in the saddle, working out for hours on the trainer in the garage.

By early March I was biking a little over 400 kilometers a week with a combination of commuting and zwifting. Then I got the flu and was forced to stay off the bike for a couple of weeks. When I felt well enough to get back in training I noticed that I had developed the same kind of asthma problems that had kept me off the bike the summer before. I could ride at a very easy pace, but it was impossible to do any actual training.

The weeks went on and I made numerous visits to my doctor without getting any better. Finally in early May I got the medicine that seemed to help and I could slowly get back in training again.
The start of TABR was on June 2, and I knew there was really no way I would have a chance to get even close to being prepared for the race in those few weeks.
I just couldn't decide what to do. One day I made up my mind to go for it and the next day I would regret it and decide not to go. It's really a wonder that my wife Alice didn't kick me out of the house the way I went on.

On May 15 I finally booked the flight to Portland, Oregon.  I decided to go for it and to do the race not racing but more like fast touring at my own pace. Alice drove me and my gear to the airport in Stockholm in the early morning of May 28. The great adventure had begun.

Trans Am Bike Race

Dags för det stora äventyret. Imorgon är det äntligen dags att hoppa på cykeln och cykla 680 mil tvärs över USA.
Trans Am Bike Race är till skillnad från Race Across America som jag körde för sex år sedan ett lopp som körs är helt utan support. Reglerna är att ingen hjälp utifrån får användas såvida det inte är tillgängligt för samtliga deltagare. Restauranger, hotell, cykelverkstäder och andra kommersiella inrättnigar är tillåtet, men i övrigt så ska man klara sig själv.
Klockan 06:00 imorgon går startskottet här i Astoria vid Silla Havet i delstaten Oregon.  Jag och 117 andra cyklister ger oss iväg på den vilda jakten mot Yorktown vid atlantkusten i delstaten Virginia.
Vi följer ett gps-spår som slingrar sig över kontinenten längs en rutt som kallas Trans am bicycle route. Det kan väl mest liknas med Sverigeleden därhemma i Sverige.
I mån av tid och ork så kommer jag att försöka göra uppdateringar under resan här på bloggen. Det går att följa loppet i realtid på trackleaders.com. Kolla efter den blå pricken med initialerna GO och ni kan se exakt var jag befinner mig.
Vädret för morgondagen ser rätt bra ut med med en fin medvind på 3-4 m/s, sol och 17 grader på eftermiddagen. De första 16 milen följer kusten söderut innan det sedan svänger av österut genom norra delen av Oregon.
Tyvärr så får jag det inte att fungera att lägga ut bilder här på bloggen längre, men lägger ut bilder och kortare text på facebook.

Kropp Challenge

Kropp Challenge 2016 Kebnekaise tur och retur.

Jag har under lång tid haft en tanke på att göra en toppbestigning av Sveriges högsta punkt, Kebnekaises sydtopp. På senare år har jag även haft funderingar på att det skulle vara trevligt att kombinera toppturen med en cykeltur. Det var dock inte förrän i våras då jag fick höra talas om Kropp Challenge som jag tog tag i saken och bestämde mig för att förverkliga min ide. 

Kropp Challenge är en utmaning som äventyraren Renata Chlumska har startat i år (2016) för att hedra 

tjugoårsminnet efter Göran Kropps soloexpedition, då han cyklade med all utrustning till Mount Everest, besteg berget utan syrgas och sedan cyklade hem igen. 

Kropp Challenge går ut på att man från sitt hem, eller valfri plats, cyklar med all utrustning till sitt lands högsta berg, bestiger det och sedan cyklar tillbaka igen. 

Startavgiften för utmaningen 2 350 kronor, går oavkortat till hjälpverksamhet i Nepal, landet som Renata och Göran besökt många gånger under sina klättringsexpeditioner. 

Eftersom det ofta i är vinter på Kebnekaise långt in på sommarmånaderna så beslöt jag mig för att lägga turen så sent jag kunde med hänsyn till när jag kunde ta semester från mitt jobb. Det betydde det att jag måste vara hemma igen senast söndag 17 juli. 

Jag hade från början en tanke på att jag ville cykla ända fram till Kebnekaise fjällstation, vilket blir ungefär fyra mils cykling fram och tillbaka på en vandringsled från Nikkaluokta där vägen slutar. Därför planerade jag att använda min mountainbike, även fast det var 107 mil asfalt innan stigcyklingen började. 

Planen var att köra kortaste vägen från Järvsö till Kebnekaise fjällstation. Kortaste vägen går över Sundsvall, Sollefteå, Lycksele, Arvidsjaur och Kiruna. Det var i stort sett samma väg som jag körde 2006 när jag cyklade på ny rekordtid genom Sverige från Smygehuk till Treriksröset.

 Vägen till Kebnekaise.

Om vädret tillät en toppbestigning direkt så tänkte jag mig att köra en lite längre sträcka hem över Arjeplog och sedan ta Stekenjokkvägen ner till Gäddede och vidare mot Östersund. 

Om jag måste vänta med toppbestigningen någon dag på fjällstationen på grund av dåligt väder så kunde jag även på hemvägen köra kortaste vägen. 

Jag beräknade att jag kunde snitta ungefär 25 till 30 mil om dagen under bra förhållanden med med mountainbike, och beslöt mig för att starta äventyret den 6 juli, vilket skulle betyda att jag hade elva dygn på mig fram till sista dagen på semestern den 17 juli. 

När dagen för min avfärd närmade sig började jag att tveka på mitt val av cykel och tänkte att det kanske var bäst ändå att köra på min landsvägsracer som förmodligen skulle göra cyklingen 20 till 25 procent snabbare och därmed ge betydligt längre dagsetapper. 

När det var två dagar kvar bestämde jag mig ändå till slut att följa den ursprungliga planen och ta min mountainbike. 

En utrustningslista skrevs snabbt ihop, den innehöll mest den vanliga utrustningen som jag brukar ha med på långfärder, men dessutom kompletterad med tält och sovsäck, joggingskor, dunjacka och andra kläder för toppbestigningen. Dagen innan avfärden packade jag så allt på cykeln i mina nyinköpta Appiduraväskor. 

Jag jobbade natten innan avfärden och startade därför inte förrän sent på eftermiddagen onsdagen 6 juli. Väderprognosen hade jag naturligtvis studerat noga innan och jag visste att det var hårda nordvästliga vindar som skulle gälla från det första tramptaget och flera dagar framåt. Funderade på hur det skulle fungera att cykla om det skulle bli 109 mil motvind. Men jag var mycket taggad och försökte med positiva tankar att tänka att det löser sig nog säkert, de har ju haft fel förut på prognoserna och har kanske misstagit sig nu också. ( Det visade sig tyvärr att det var en mycket tillförlitlig prognos)

Dags för avfärd.

Från Järvsö körde jag ut på riksväg 84 till Delsbo. Flaggorna på macken i Delsbo stod rakt ut och smattrade i den hårda nordvästliga vinden. 

Efter ungefär sex mil, när jag passerat Hassela i norra Hälsingland började ett vägarbete som sträckte sig 32 kilometer över gränsen in i  Västernorrland. Helt plötsligt så var jag väldigt glad att jag hade valt att cykla på min mountainbike. Det var grovt makadam på vägbanan och det hade nog varit helt omöjligt att cykla där på min racer.

Vägarbete.

När jag så äntligen kom till Sundsvall vid midnatt bjöds jag på fika av Dick Fredin, min cykelkompis från Alnö. Han är en erfaren långdistanscyklist och visste precis vad jag behövde i mat och dryckesväg för att fylla på kaloriförrådet. Vi satt i den kalla vinden där utanför IKEA i Birsta. Mackorna smakade utsökt, men snart var det dags för mig att fortsätta i natten mot Sollefteå. 

 Dick bjuder på fika i Birsta.

Vägen till Sollefteå är ganska kuperad och motvinden gjorde att det blev rätt så tungt att cykla där. Väl framme i Sollefteå i den tidiga morgonen blev det en hotellfrukost på City Hotell.  Jag laddade telefon och gps under frukosten, någonting som jag i fortsättningen alltid gjorde så snart jag kom in på en restaurang eller mack. Först söka efter ett vägguttag för att ladda och sedan beställa mat. 

Efter att grundligt ätit mig igenom frukostbuffén fortsatte jag efter Ångermanälven upp till Junsele. Den sträckan var nog den mest blåsiga delen på hela turen. Enligt YR var det 12 m/s från nordväst, alltså rak motvind för mig, men solen sken och det var bara att bita ihop efter raksträckorna och hoppas på att vinden skulle avta så småningom.

En kort rast i lä från vinden.

Jag snittade knappt 15 km/h de sju milen upp till Junsele. Efter ett snabbt matstopp var jag snart på väg igen till nästa samhälle som var Åsele. Strax innan Åsele kommer jag ikapp två cyklister, som det visar sig också var på väg till Kebnekaise. Tyckte det var ett sånt otroligt sammanträffande.

Norrlands inland.

Hade några mil kvar till Lycksele när jag såg en liten fin tjärn som låg inbjudande vid sidan av vägen.  Jag hade nu cyklat i 27 timmar med endast kortare matstopp och kände att det var dags för en första sovpaus. Tog ett kvickt dopp i tjärnen och sedan snabbt in i tältet. Redan här första natten började utveckla tekniken för att inte få så mycket mygg in i tältet. Jag lade upp alla mina prylar framför ingången, sedan snabbt upp med den nedre dragkedjan till tältet. Därefter slängde  jag in allt i tältet och sedan hoppade jag snabbt själv in och började en jakt på de myggor som följde med mig in. Därefter var det bara att lägga ut liggunderlag och sovsäck och ligga där och lyssna på alla myggor som surrade utanför tältduken innan man somnade.

Myggfritt i tältet.

 

Nästa morgon hade solen försvunnit bakom grå moln och redan efter några kilometer så började det regna, när jag kom fram till Lycksele vid sjutiden, så regnade det kraftigt. Det blev ett långt stopp där på OKQ8. Till slut drog jag på mig regnkläderna och fortsatte i regnet de sexton milen till Arvidsjaur. När jag framåt middagstid kom in i Arvidsjaur hade det slutat regna och solen tittade fram. Jag tog ett tredje matstopp för dagen och laddade in en jättestor pizza som jag sköljde ner med flera burkar Mountain Dew och några koppar kaffe. 

Med fullproppad mage och laddad med mycket koffein och socker satt jag återigen på cykeln, nu i härlig kvällssol och med nästan ingen vind. Den ljusa och ljumma sommarkvällen, pizzan jag just ätit, allt socker och koffein jag fått i mig gjorde mig på väldigt bra humör och jag cyklade i lyckorus på den nästan bilfria

E45:an.

Piteälven.

 

Körde långt in i natten och slog läger vid en fint forsande jokk någon mil norr om Moskosel.

Mina  cykelbyxor började nu att se lite slitna ut, det var ett hål på insidan låret och det kändes inte så komfortabelt att vistas bland folk när jag var av cykeln. Jag förstod att det skulle bli svårt att hitta cykelbyxor i jämförbar kvalité under resan, och kom fram till att det bästa var att behålla cykelbyxorna men att köpa överdragsbyxor för att skylla det värsta när jag stannade vid någon restaurang eller annan befolkad plats. Hittade vad jag sökte på Team Sportia i Jokkmokk.

Passerar Polarcirkeln strax söder om Jokkmokk.

Gjorde ett snabbstopp hos vänner i Vaikijaur strax norr om Jokkmokk och fortsatte sedan förbi Muddus nationalpark i solsken, men med tuff motvind in till ny energi och vätskepåfyllning i Gällivare.

Har kommit en bra bit norrut.

Laddade också upp med jordnötter och Snickers inför nattcyklingen som jag hade framför mig. 

Stannade så småningom tidigt på morgonen när jag passerade Kalixälven i Lappesuando, ungefär halvvägs mellan Gällivare och  Kiruna. Slog upp tältet och sov några timmar alldeles vid älvkanten. 

Kalixälven.

Kom så till Kiruna på lördagsförmiddagen och checkade in på Frasses. Tillbringade nästan två timmar där med att trycka i mig hamburgare och milkshakes. Laddade gps och telefon naturligtvis, och pratade med folk som jag träffade och som blev nyfikna på mitt äventyr. 

Till slut kom jag äntligen iväg mot Nikkaluokta. Det var som vanligt motvind men det gjorde inte så mycket längre eftersom jag nu för första gången såg mitt mål, de höga fjällen i Kebnekaise massivet. 

 Kebnekaise.

Vinden från fjällen tilltog i styrka när jag närmade mig och jag fick verkligen pressa mig hårt de sista milen innan Nikkaluokta. Jag stannade till och med för att kolla så att inte bromsarna låg på och bromsade min framfart, men allt var okej. 

Kom så fram till vägens slut vid Nikkaluokta Fjällstation. Beställde in en stor portion renskav och förberedde mig mentalt för cyklingen efter vandringsleden de 19 kilometerna upp till Kebnekaise Fjällstation. 

 Nikkaluokta Fjällstation

Jag minskade lufttrycket i däcken från det maximala trycket på 4,5 bar som jag haft hittills på landsvägscyklingen till ungefär 2 bar för cyklingen på den steniga leden.  

Det var en härlig känsla att lämna asfalten bakom sig och trampa in bland fjällbjörkarna på leden. De första sju kilometrarna fram till sjön Laddjujavri var hur fina som helst att cykla på. Där vid sjön kan de som vill ha det lite mindre strapatsrikt ta en båt och på så sätt minska av längden på vandringen med ungefär sex kilometer. Nu körde jag Kropp Challenge och inga sådana hjälpmedel fick användas, utan allt jag behövde skulle ju bäras med och båttransport en del av vägen var också helt uteslutet. 

Efter sjön blev leden mycket stenigare och jag fick skjuta cykeln över de värsta partierna.

 

 Stenigt närmare fjällstationen. 

Det gavs också prov på balanssinnet när man cyklade på de otaliga spångar som fanns utlagda över känsliga områden och vattendrag. Spångarna bestod av två plankor i bredd, för det mesta låg de så pass tätt ihop att det inte var någon risk att köra ner framhjulet mellan dem, men ibland, rätt som det var så ökade avståndet mellan plankorna och det blev lite onödigt spännande att cykla, speciellt eftersom spången ofta var ordentligt uppallad och kunde ligga en halvmeter eller mer ovanför omgivande mark.

Spångcykling.

Kom så slutligen, efter 109 mil cykling, fram till Kebnekaise Fjällstation vid elvatiden på kvällen. 

Slog upp tältet och tyckte lite synd om mig själv eftersom fjällstationen var stängd och allt jag hade i matväg var en Snickers. Servicebyggnaden var i alla fall öppen så jag kunde ta  min första dusch på fyra dygn. 

Väldigt nöjd låg jag sedan i tältet och beundrade den fina utsikten i solskenet och somnade till slut någon gång efter klockan tre. 

Sov så länge och gott att jag missade frukosten på fjällstationen. Vädret var helt fantastiskt med klarblå himmel och en temperatur på omkring 20 grader och nästan vindstilla.  Med andra ord en perfekt dag för en topptur.

Perfekt väder för en topptur.

Jag tillbringade ett par timmar vid lunchbuffén, där jag laddade in så mycket kalorier jag bara kunde. Därefter provianterade  jag det vanliga, Snickers och jordnötter, tog på mig mina löparskor, som hittills bara tagit upp plats i min lilla ryggsäck, packade dunjacka och merinoulls-underställ och vid fyra-tiden på eftermiddagen började jag turen mot Sydtoppen efter den västra leden. 

Började med lätt joggning.

De första kilometrarna fram till Kittelbäcken var rätt så platt och jag kunde lätt joggande springa den sträckan. Därefter övergick jag till en stilla lunk med den öronbedövande Kittelbäcken på min vänstra sida. Efter ett tag när jag vadat över 'bäcken' började den branta klättringen över fjället Vierranvarri. Där låg det fortfarande stora snölegor kvar och mina löparskor kändes lite fel. 

Vierranvarri

På andra sidan Vierranvarri är det brant utför ungefär 200 höjdmeter ner till Kaffedalen, därefter börjar den riktiga toppbestigningen av Kebnekaise. 

Jag mötte många vandrare på min väg upp, som alla hade startat på morgonen från fjällstationen. Efter Kaffedalen mötte jag  färre och färre och slutligen den sista timmen innan toppen var jag helt ensam. 

Efter totalt fem timmars vandring ser jag så den vita Sydtoppen framför mig och snart står jag där i solskenet på 2 099 meter över havet med en sagolik utsikt åt alla håll. 

Sydtoppen.

 

Det var en helt magisk känsla att stå där i kvällen på Sveriges topp, helt ensam, efter att jag för egen maskin tagit mig hela vägen dit.

 

På toppen.

 Jag försökte insupa så mycket jag kunde av den magiska stämningen, men efter ett tag gjorde sig verkligheten påmind i form av mina blöta och kalla fötter, så jag började vandringen tillbaka ner till fjällstationen. 

Vandrar tillbaka i midnattssol.

  

Det var fantastiskt vackert att vandra nedför leden med midnattssolen som lyste på fjällsidorna och med bara några renar som enda åskådare. Jag lyxade till det med en dusch och halvvarm bastu på fjällstationen när jag var tillbaka vid tvåtiden. 

Tråkigt nog hade jag inte tänkt på att ha någon mat eller något i dryckesväg att fira med efter den krävande vandringen, utan fick nöja mig med min reservproviant som bestod av en halv energikaka. 

Vaknade lagom till lunchbuffén nästa dag igen, och nu var jag ordentligt hungrig så det blev återigen ett par timmar där i matsalen. 

Efter lunchen var planen att packa cykeln och påbörja hemresan, men nu upptäckte jag att det var punktering på framdäcket. När jag plockar fram reservslangen visar det sig att jag hade tagit med mig en 26-tums slang och den passade naturligtvis inte alls på mina 29-tums hjul. Dessutom hade jag bara en  reservslang trots att jag på packlistan klart och tydligt hade skrivit att jag skulle ha två reservslangar med mig. Så det blev till att plocka fram lagningskittet, men det visade sig då att tuben med solution hade torkat och var omöjlig att använda. 

Jag förbannade min slarvighet och de tabbar jag gjort. Nu stod mitt hopp till den enda cyklisten som fanns på många mils avstånd. Jag hade nämligen hört tidigare att en av kockarna på fjällstationen hade sin mountain bike med sig här. Jag sökte nu upp honom och till min stora glädje så kunde jag låna hans lagningskitt. Snart hade jag fixat punkteringen och kunde dra en suck av lättnad. 

Nyheten om den galne cyklisten hade spridit sig på fjällstationen och när jag sent omsider skulle cykla iväg mot Nikkaluokta var det många som var nyfikna på mitt äventyr och ville växla några ord med mig. 

Det var mycket lättare att cykla efter leden nu eftersom det lutade lite utför mest hela tiden. När jag på ett ställe passerade ett riktigt stenigt parti knakade det till i sadelstolpen. Jag trodde först att den hade gått av, men det visade sig att själva infästningen av ett aluminiumrör i sadelröret på kolfiberramen hade lossnat och sadelstolpen glappade lite trots att den var ordentligt fastdragen. Jag blev lite fundersam på hur det skulle sluta, skulle jag behöva ge upp och ta tåget hem eller vad skulle hända härnäst? Jag hade inte så mycket att välja på än att fortsätta färden och hoppas på det bästa, men nu blev det mest att stå upp och cykla efter leden fram till där vägen började i Nikkaluokta. 

 Dags att cykla hem igen.

Tunga regnmoln drog in bakom mig över Kebnekaise och jag tänkte på vilken otrolig tur jag hade haft med vädret. Det var lite vemodigt att lämna de vackra fjällen, men jag kände mig otroligt lycklig att allt hade gått så bra. 

Jagad av regnmoln.

Efter middagen och några koppar kaffe vid Nikkaluokta fjällstation pumpade jag åter upp däcken till maxtryck och drog ut på asfalten mot Kiruna. 

Jag var jagad av de mörka regnmolnen som bredde ut sig bakom mig, men jag hade medvind och solen sken på mig och fjällsidan på andra sidan sjön och det var så skönt att bara cruisa fram i god fart. Några mil utanför Kiruna hann regnet dock ikapp mig, jag tänkte tälta om regnet blev ihållande, men ville helst cykla vidare i den ljusa natten och ta mig en bit söder om Kiruna. Jag stannade till vid vägkanten för att fundera hur jag skulle göra, men attackerades genast av en gigantisk myggsvärm som tvingade mig upp på cykeln igen, har nog aldrig sett så mycket mygg tidigare i mitt långa liv.

Regn och mygg.

Som tur var så slutade det att regna rätt så snart och när jag vid midnatt rullade in på Circle K i Kiruna lyste solen röd strax ovanför de fjärran bergstopparna. 

Efter att noggrant ätit och druckit mig igenom menyn där på Circle K rullade jag  iväg i fin medvind mot Gällivare. Jag tänkte på hur mycket folk som varit i farten i Kiruna mitt i natten en vanlig vardag i mitten av juli. Det verkar som att många som bor där uppe i midnattssolen vänder på dygnet och är aktiva långt in på morgontimmarna. Dessutom undrar jag om de inte under de mörka vintermånaderna sover igen den sömnbrist som måste uppstå under de korta sommarnätterna. 

Vid en lång raksträcka några mil söder om Kiruna, vid tvåtiden på natten ser jag två långfärdscyklister på långt avstånd, till min förvåning visar det sig vara samma killar som jag passerade på vägen upp fem dagar tidigare strax utanför Åsele. De var ju också på väg till Kebnekaise och planerade att liksom jag cykla ända in till fjällstationen. Vi pratade ett tag där vid vägkanten och utbytte lite historier om vad vi varit med om. Tydligen hade en av grabbarna fått problem med ett knä och de hade tvingats till ett lugnare tempo och hade också måst ta någon vilodag för återhämtning. 

Nu hade de i alla fall siktet inställt på Kiruna och jag kunde informera om det nattöppna Circle K. 

Själv så fortsatte jag några mil söderut ner till Lappesuando där E10 korsar Kalixälven. Jag hade också tältat där på uppvägen och då glömt min regnjacka. Jag hade en liten svag förhoppning om att kanske jackan skulle ligga kvar där på båten, där jag lagt den för torkning, men så var tyvärr inte fallet. 

Sov några timmar vid Kalixälvens strand och tog sedan morgonkaffet i det närbelägna fiket innan jag fortsatte färden. Efter en stadig lunch  i Gällivare letade jag efter en cykelaffär för att köpa nya 29 tums reservslangar. Fick snurra runt ett bra tag där i staden innan jag fann vad jag sökte, passade också på att spontanköpa en ny Goretex-jacka. 

Efter en kopp kaffe hos en gammal vän i utkanten av Gällivare körde jag vidare över fjället förbi Muddus nationalpark igen och de stora kraftverksdammarna vid Porjus. Jag tänkte på vilken skillnad det var att nu  cykla i medvinden här, jämfört med hur jag hade fått slitit hårt i motvinden på uppvägen. 

Strax innan Jokkmokk stannade jag återigen hos mina vänner i byn Vaikijaur. Det var trevligt att träffa dem där i sommarkvällen och vi hade mycket att uppdatera. Jag gjorde mig heller ingen brådska, så det var nästan midnatt innan jag fortsatte färden söderut. Passerade polcirkeln och körde ner till Kåbdalis innan jag slog upp tältet vid en liten skogstjärn. 

Det blev några Snickers till frukost morgonen efter, körde sedan de sex milen ner till Moskosel där jag gjorde en lång paus vid lunchbuffén på Rallarcaffet, som finns inhyst på järnvägsstationen där i byn. Jag kom alldeles innan dagens stora attraktion anlände, inlandsbanans turisttåg med många hungriga resenärer ombord. Jag hann som tur var ösa på min första portion och börja äta innan invasionen. När det sedan var dags för min andra portion var det redan avgång för turisttåget och jag hade återigen buffén för mig själv. Efter fjärde portionen mat och lika många koppar kaffe var det dags att ta farväl av den trevliga personalen som jobbade där och bege mig iväg på cykeln igen. 

Mitt närmaste mål nu var att ta mig till  Arjeplog, platsen där jag föddes för drygt 62 år sedan. Jag valde att köra en grusväg på nio mil som gick genom mycket glest befolkade trakter, istället för att köra den fem mil längre asfalterade vägen över Arvidsjaur. 

 Genvägen mellan Moskosel och Arjeplog.

Jag var lite orolig över sprickan vid sadelstolpens infästning men tyckte ändå att det var värt risken att det skulle förvärras. 

Jag såg sammanlagt sex bilar under de nio milen och vid varje möte saktade bilisterna ner och väntade på ett klartecken från mig att allt var okej. Det fanns mycket renar på och vid sidan av vägen och för att fördriva tiden började jag snart att prata med renarna. De sprang ofta långa sträckor alldeles framför mig så det kunde bli rätt så långa konversationer innan de fnysande hittade ett lämpligt ställe att fly undan.

 Mitt sällskap.

Efter en gigantisk pizza i Arjeplog cyklade jag runt och kollade på samhället. Det har hänt en hel del på de tolv åren sedan jag besökte Arjeplog senast, och sjukstugan där jag föddes var nu riven. 

Jag var bjuden på kaffe hos en gammal bekant och körde  efter Silvervägen en dryg mil upp till hans fina ställe i Bukt. Det var trevligt att sitta där och berätta gamla minnen över en kopp kaffe, men efter ett par timmar var det så dags för mig att bege mig ut i den sena kvällen. Målet var att ta mig en bit på vägen mot Sorsele.

Arjeplog.

Till skillnad från motvinden jag hade haft under eftermiddagen så hade jag nu en härlig medvind. Det tre milen ner till Mellanström gick väldigt snabbt, men sedan valde jag att köra en liten grusväg som gjorde sträckan till Sorsele något kortare, men den var väldigt kuperad så jag tror att tidsmässigt så var den betydligt längre. Men det var riktigt härlig vildmarkscykling, precis som jag önskade mig.

Mellanström.

Här såg jag också älgar vid två olika tillfällen med bara några kilometers mellanrum. Båda gångerna hoppade de ut på vägen alldeles framför mig och sprang en lång sträcka innan de frustande lämnade vägen och med dunder och brak sprang in i skogen. Det var otroligt mäktigt och absolut en adrenalinhöjare av stora mått att komma så nära älgarna att jag kunde känna deras fräna doft.

Vid tretiden slog jag läger vid ett vackert ställe vid Stora Stenträsket, en sjö ungefär femton kilometer norr om Sorsele.

Stora Stenträsket.

 Innan jag somnade för några timmars sömn, tog jag beslutet att ändra rutten hem. Jag hade tänkt mig att via grusvägar och någon vandringsled leta mig ner från Sorsele mot Stekenjokkvägen och Gäddede och på så sätt ta mig till Östersund. På grund av sprickan i sadelstolpsinfästningen tyckte jag nu att det var alltför riskabelt att bege mig ut på guppiga grusvägar så långt från bebyggelse. Istället beslöt jag att  jag skulle ta E45:an ner till Östersund, och hoppades att på så sätt undvika att förvärra skadan och också göra det lättare att ta mig hem om det inte skulle gå att använda cykeln längre. 

Nästa morgon när jag återigen kom ut på E45:an fick jag se stora reklamskyltar om River Hotell i Sorsele och bestämde mig genast att det skulle bli en hotellfrukost där. Var ordentligt hungrig igen efter att bara ha ätit en kexchoklad tidigare på morgonen. Satt på cykeln och fantiserade om den dignande frukostbuffén där på hotellet, men besvikelsen blev stor när det visade sig att jag kom fram tio minuter efter att de dukat undan all maten.  Som tur var så öppnade strax pizza och kebabrestaurangen ett kvarter bort, så det fick bli en kebabtallrik till frukost istället. 

En vän till mig som jag kört en del långlopp tillsammans med både i Sverige och Europa hade varskott mig att han var på väg norrut med sin familj på husvagnssemester och att vi nog skulle mötas snart någonstans efter E45:an. Just som jag var på väg att lämna Sorsele dök de upp och vi fick en trevlig pratstund i förmiddagssolen vid vägkanten. E45:an har jag cyklat några gånger tidigare när jag kört Sverigetempot och vet av erfarenhet att det är ungefär sju mil mellan samhällena och däremellan många långa raksträckor med obefintlig vägren. Det var en hel del semestertrafik på vägen nu och jag tror nästan att varannan bil var en husbil eller en bil dragandes på husvagn. Jag ställde in mig mentalt på sjumils-etapper och avverkade under dagen Storuman, Vilhelmina, Dorotea och Hoting. Strax innan Strömsund i den lilla byn Lövberga vid Flåsjöns strand gjorde jag till slut nattlägrer. Som vanligt hade klockan hunnit närma sig tre och jag var ordentligt trött. Eftersom min nya rutt efter E45:an var ungefär femton mil kortare än den rutt jag planerat från början beslöt jag att lyxa till det och inte ställa väckarklockan när jag somnade.

Jämtlänsk sommarnatt.

Det var långt  in på förmiddagen när jag äntligen vaknade till liv igen. För första gången på ett bra tag kände jag mig nästan utvilad när jag startade cyklingen. Körde den korta biten in till Strömsund, där en stor tallrik Pasta Carbonara blev min frukost för dagen. Mätt och belåten och efter åtskilliga koppar kaffe och med fulladdad gps och telefon var det så dags att ta sig de tolv milen ner till Östersund. Det var en härligt solig dag och nästan vindstilla ända till sista kilometrarna innan Östersund, då hade mörka åskmoln bildats och snart dränktes jag i en väldig regnskur. 

Middag i Östersund och en andra middag några mil senare i Brunflo. Sedan var jag redo för nattcyklingen efter E14 mot Ånge och vidare på riksväg 83 ner till Järvsö.

Middag i Östersund.

Jag slogs över hur mörkt det var nu på natten jämfört med tidigare när jag befunnit mig längre norrut. Helt plötsligt körde bilarna med hellyset på och bländade mig ofta och i husen vid sidan av vägen lyste det i fönstren.

Tyckte att jag med min resa  följde Coloramas uppmaning i Bräcke.

Fram på morgontimmarna kom jag till Ånge. Bara tretton mil kvar nu och jag var inställd på att köra utan stopp resten av vägen. Ett regnväder gjorde att jag ändrade mina planer och jag sov ett par timmar i tältet strax utanför Ånge. 

Morgonfikat på macken i Ånge tog lite längre tid än beräknat eftersom tjejen som jobbade där hade försovit sig. Nåväl, efter några koppar kaffe och flera wienerbrön mådde jag som en prins och var på strålande humör trots regnskurarna som försökte förpesta tillvaron. 

Tog en snabbfika igen i Hennan, nu i strålande solsken och fortsatte i de härliga utförsbackarna ner mot Ljusdal. 

Jag hade haft kontakt med min far på telefon och visste att han var på väg för att möta mig på sin motorcykel. Nu dök han upp där på sin fina röda Yamaha Dragstar. Ett kärt återseende att möta sin 89-årige far där mitt ute i skogen. Pappa föreslog en fika på världsarvsgården Bommars i Letsbo som låg några kilometer bort, men när vi kom dit blev vi i stället bjudna på mat av paret som äger och driver Bommars. För första gången i mitt liv åt jag nu björnbiff och det smakade helt förträffligt.

Pappa möter mig på Ljusdalsskogen.

Nu var det bara fyra mil kvar och jag drog på en långspurt hela vägen hem. Min fru Alice hade framfört önskemål att vi skulle åka på en spelmansstämma i Bjuråker senare på eftermiddagen. Jag hade dock två krav. För det första skulle jag inte köra bilen och för det andra så skulle picknickfilten och mitt liggunderlag med, så att jag kunde vila skönt.

Hemma igen, efter 10 dygn och 20 timmar. Det blev 243 mils cykling och 18 kilometer vandring. Genomsnittlig distans per dag, 27 mil.

Nu blev det av olika skäl ingen utflykt till Bjuråker, så jag kunde därför inta ryggläge ute på verandan och bara njuta av att vara hemma med min familj igen och tänka tillbaka på det fantastiska äventyr som hade varit.

 Avslutar äventyret.

Inkorgen	×