Genom natten med gunnar

Det här är det vi kommer att se i natt. En röd prick. Har kört 13 mil på 4 timmar

Testbloggning

Vi har nu kommit till segersta. I bakgrunden affären från filmen "the girl with the dragon tatoo". På med lysen, kycklingsoppa i magen och iväg söderut mot uppsala. Anders skrev.

En Månad Kvar !

Om en månad börjar resan mot Oceanside Californien, och starten på RAAM 2012.
Det är bråda tider här på Björskas-gården i Järvsö med alla förberedelser inför loppet och träningen som är inne i den mest intensiva perioden.
Till helgen blir det genrep inför RAAM då jag kommer att cykla drygt 60 mil med den svenska delen av min crew i följebil bakom. Det blir en helt ny erfarenhet för de flesta av oss.
Som gammal randonne-cyklist är man ju van att fixa allt under loppet själv. Nu ska jag få all upptänklig service från mina medhjälpare.
-Jag tror jag kommer att vänja mig snabbt ; -)
Återkommer med rapporter under utflykten.

RAAM-Galen

Efterlysning:
En galen man på cykel. Allmänheten varnas.
Mannen sågs senast idag i de öde trakterna i närheten av Nianfors, frenetiskt kämpande i motvinden i riktning västerut.
Signalement: Mörka kläder, mörka glasögon och grå hjälm. Hans huvud och ansikte täcks till stor del av en yvig grå hårbeväxt.
Mannen färdas på en svart racercykel av märket Motobecane, utrustad med tempobåge av äldre modell.
Tips som leder till mannens omhändertagande belönas rikligt.

Långdag

Igår var det första långtrampningen i RAAM-tempo sedan Mallorca.
Körde först själv plastraketen ner till Växbo och vände.

När jag var hemma igen efter tio mil stod Alice redo för en tandem-tur. Ett snabbt depåstopp och vi drog ut på en tvåtimmars sväng. Vi klarade regnet med nöd och näppe, så det var inte så blött som bilden visar.
Ytterligare ett depåstopp och jag var iväg på racern igen, nu till LCK.s klubbträning.

Nu var det inte frågan om något slowmotion RAAM-tempo längre. De här grabbarna gillar att köra fort.
Hängde i alla fall med så gott jag kunde.

Riktigt nöjd med dagen svängde jag in på gårdsplanen hemma i Björskas efter nio och en halv timmas cykling.
Fick ett högljutt mottagande av fårskallarna som önskade kraftfoder.

Mallis

Nyligen hemkommen från en trevlig vecka på Mallorca. Planen var att först köra fyra åtta-timmars dagar på på cykeln och sedan avsluta med två femtontimmars dagar, allt i RAAM-tempo.

Följde den ursprungliga planen, men på grund av vädret ändrade vi och körde femton-åtta-femton timmar de sista tre dagarna.
Jag hade hjälp av en av mina crew-medlemmar Lasse Feldtblad. Han fixade allt för mig, så det enda jag behövde tänka på var att cykla, äta och sova. Det var rena lyxtillvaron för en gammal randonné-cyklist.

Lasse gillar berg, så det blev mycket klättring på den bergiga norra delen av ön. Vackra vyer över Medelhavet varvades med jobbiga klättringar och hisnande utförskörningar. Mycket cyklister på de flesta vägar. Utan överdrift så såg jag säkert tusentalet cyklister varje dag.

Vädret var lite kyligt under veckan, men sista dagen kröp det i alla fall över tjugograders strecket. En regnig dag. Men i övrigt mestadels sol.

Två månader kvar.

Om precis två månader står jag på startlinjen i Oceanside tillsammans med 43 andra deltagare i solo-RAAM.

Paniken börjar komma. Vad har jag givit mig in på ? Hur ska det här gå ?

För att lugna nerverna så drar jag till Mallis i eftermiddag för ett litet privat träningsläger.

 Målsättningen är att ha en vecka med bara låååångcykling i RAAM-tempo. Åtta timmar per dag på hojen  de första dagarna och de två sista dagarna femton timmar per dag.
Så det blir cykla sova, och äta, i nämnd ordning som gäller. Ingen normal Mallorca-semester med andra ord.

Här en bild från mitt förra träningsläger i början av mars i södra Spanien där jag hojade på Sierra Nevadas sydsluttningar.

Håll utkik efter cykeltidningen Kadens på tidningshyllorna i början av maj. Där kommer det att finnas ett repotage om en galen gubbe.

Hasta la vista !

team Ultra Cycling Viking

Ja för några månader sedan drog den stora RAAM-expeditionen (Ultra Cycling Viking :)  igång. Vi i den svenska delen av projektet hade vårt tredje crew-möte igår och saker och ting börjar att falla på plats.

Jag har sex crew-medlemmar som kommer att hjälpa mig under loppet i en följebil och en husbil.  Av dessa sex är fyra bosatta i Sverige (mina vänner Anders, Lasse, Arne och min fru Alice) och två i USA (min svåger och svägerska Francis och Susan). Dessuton har jag en vad man kan kalla crew-medlem på hemmaplan. Det är min cykelkompis Lasse som är något av en mentor och idespruta för mig.

De är alla så entusiastiska, noggranna och proffsiga att jag vid  varje möte blir lite smått rörd av att de ställer upp så otroligt på min galna ide att köra RAAM 2012. De är verkligen helt inställda på att göra allt som står i deras makt för att jag så säkert och snabbt som möjligt ska ta mig de 480 milen från Oceanside till Annapolis.

Allt jag behöver göra är precis det jag älskar, att sitta på cykeln och trampa (hur svårt är det ?).

        

Mycket är nu bokat och klart, men det verkar som att för varje detalj vi går igenom så kommer det fram ytterligare ett antal funderingar och frågor. Det är mer som att förbereda en expedition än ett cykellopp. Som tur är så är informationen på RAAM.s hemsida väldigt omfattande in i minsta detalj.  

Eftersom faktiskt även solo-RAAM är en team effort, det beror ju så mycket på teamet att vi ska nå framgång och allas insatser är mycket värdefulla, tyckte vi det skulle vara roligt att ha ett team-namn. Några förslag var 'team Gunnar Ohlanders' (för egocentriskt och tråkigt), 'team Crazy Gunnar' (för crazy). Till slut kom vi fram till att 'team Ultra Cycling Viking' var rätt bra. 

Nu ser jag mest fram emot att min förkylning går över så att jag kan sätta igång med träningen igen. En resa till Spanien är inbokad i början av mars. Då det är tänkt att jag ska nöta asfalt på bergsvägarna i Sierra Nevada. 

Järvsö Bergcykelpark

I lördags gick årets sista randonné-lopp i Stockholm.
Som tröst för att jag inte kunde åka tog jag två förmiddagar i (lek)-parken.
Man blir smått lyrisk där när solen skiner och adrenalinet kickar in.

Härligt också att se alla cyklister med lyckliga ansikten och uppspärrade ögon som rullar fram till liften för ännu ett åk.
Läs mer om JBP här.

Fantastiskt för en cykel-galning att bo tre kilometer från den här skylten.



PBP 2011 i min egen lugna gubbtakt

PBP 2011 blev knappast den trevliga utflykt som jag hade tänkt mig tidigare i år. Det blev faktiskt mer äventyrligt och strapatsrikt än vad jag någonsin hade önskat mig.

På grund av luftrörs katarr eller vad det nu var så fick jag hålla mig borta från allt vad träning heter under sex veckor innan loppet. Det är knappast den uppladdning man önskar sig inför ett långlopp som PBP.
Så sent som helgen innan så var jag osäker på om jag över huvud taget skulle kunna åka till Paris.
Men jag kände att viruset började ge vika och jag blev långsamt bättre.
Bestämde mig för att åka på söndagen precis en vecka före loppet skulle starta.
Jag hade bokat plats på en camping i Versailles och på tisdagen började den två dagar långa resan med lilla husbilen.
På fredagen flög min fru Alice ner till Paris och hon tillbringade tiden  när jag cyklade som turist i storstaden.

Det här var den 17:de upplagan av PBP och fjärde gången för mig (kunde ha varit femte om jag inte hade fegat ur i sista stund 1995)
Som vanligt var staden Saint Quentin en Yvelines ( en förort sydväst om Paris där start och mål sker ) belägrat av cyklister  från hela världen.
Festen hade börjat och snart skulle alla 5 300 startande drabba samman på den 123 mil långa färden mot Brest och tillbaka.
Ja det var det här jag hade haft som mål under så många träningspass det senaste året.
Alice och jag cyklade runt i Saint Quentin och Versailles ( när vi inte låg vid poolen på campingen) och njöt av det vackra vädret och stämningen.

Jag startade i  80 timmarsgruppen 16.25 på söndag eftermiddag. tillsammans med Staffan Gereonsson, Kalle Gunnar Abrahamsson och Krister Jönsson.
Kände direkt från de första tramptagen att det skulle bli en jobbig resa. Dessutom så var det säkert 32 grader varmt (gps'en visade 45 grader).
Försökte hänga med så gott det gick, men redan efter 3 mil började jag få kramp och pulsen rusade mot max trots att jag druckit bra.
Förmodligen var det för att jag enbart hade druckit sportdryck som jag blandat rätt stark med tanke på att få så mycket energi som möjligt.
Nu blev det i stället något fel på elektrolytblandningen in blodet med uttorkningssymptom som följd. Lite orutinerat, men efter att ha tankat vatten från den vänliga publiken efter banan så upphörde kramperna.

Som vanlig var det massor av folk som kantade vägen där vi drog fram, alla ropade och hejade för full hals.
Kom efter 14 mil till första kontrollen i Mortange just när det mörknade. Hela staden verkade vara ute för att heja på oss cyklister. Jag fortsatte direkt efter att ha fyllt på vatten mot första stämplingen ytterligare 8,5 mil bort i Villanes la Juel.
Några mil innan kontrollen kom Ai Ivonen ( som startade 15 minuter efter mig) ikapp och vi slog följe fram till Villanes. Jag stötte också på Tille där.
Gjorde ett snabbt stopp och fyllde bara på vatten i en flaska innan jag drog vidare i natten. Ari kom snart ikapp mig igen och vi körde tillsammans till nästa kontroll i Fougeres (31 mil).
Vid stämplingen där var det en hel hög med svenskar, dom var vänliga nog att vänta in Ari och mej och tillsammans drog vi iväg säkert ett tiotal svenskar genom natten till Tinteniac.
Farten var hög och eftersom avståndet mellan de här kontrollerna bara är 5,5 mil så var vi framme på mindre än två timmar.

Alla utom jag stannade till för att käka lite. Jag hade fortfarande kvar av min Fortimel Compact, en näringsdryck som var mitt huvudsakliga energiintag under större delen av loppet.

Min gps dog strax efter Tinteniac (hade glömt att slå på externa strömkällan) och för ett tag trodde jag faktiskt att jag hade kört fel eftersom jag inte sett någon cyklist på ett bra tag.

Men så kommer Staffan, Krister, Tony M, Per-Åke och Kalle-Gunnar ikapp och vi slår följe fram till Loudeac.

Känner nu att tempot är för högt för mig och för att över huvud taget ha möjlighet att genomföra loppet så bestämmer jag mig för att köra själv i min egen takt i fortsättningen.

Större delen av KBCK har nu också kommit ikapp och det känns jäkligt trist att behöva släppa det trevliga sällskapet.

Stämplar i Carhaix och kör vidare direkt till Brest. Där möter jag svensk-gänget som just är på väg att lämna kontrollen.

Sista milen in mot Brest har det känts som om min förkylning börjar ta omtag. Jag hostar och harklar mig mest hela tiden. Jag känner ett tryck över bröstet och funderar om jag håller på att få lunginflammation.

Efter att ha käkat så kör jag i alla fall vidare i sakta mak helt solo tillbaka till Carhaix.

Tanken på att bryta växer sig allt starkare och när jag är framme är jag rätt säker på att det blir tåget till Paris härifrån.

Men eftersom jag har gott om tid, har ju drygt 50 timmar på mig till mål innan 80 timmarsgränsen är nådd, så bokar jag plats i sovsalen och sover i sju timmar. Blir väckt klockan fem på morgonen och ligger ytterligare 45 minuter och funderar hur jag ska göra.

Bestämmer mig för att försöka köra åtminstone en etapp till. Så efter en stadig frukost trampar jag i gryningsljuset mot Loudeac.

Åker även nu helt min egen takt och känner hur krafterna börjar komma igen lite.

När jag tankar Fortimel vid bagdropen i Loudeac är jag rätt pigg och med vinden i ryggen känner jag att det  ska nog gå bra att köra vidare om jag fortsätter i min egen lugna takt.

Så jag åker hela dagen med bara korta stopp på kontrollerna och strax före solnedgången har jag cyklat 100 mil och kommit till Villanes la Juel.

Hela staden är ute och tar emot oss cyklister när vi kommer in till kontrollen. Fantastiskt att bli mottagen som en superhjälte. Förstår verkligen varför Villanes la Juel blir vald till bästa kontroll gång efter gång.

Träffar Tille och Mattias där och vi bestämmer oss för att köra tillsammans mot nästa kontroll i Mortange.

Märker rätt snart att tempot är för högt för mig och efter lite övertalning så låter de mig köra själv.

Trist att se deras bakljus försvinna i mörkret, men vet att det är enda chansen för mig att greja det här.

Framme i Mortange sitter Tille och Mattias och käkar, ja Mattias sover nog mer än han äter.

Jag tar en macka och rullar vidare mot sista kontrollen i Dreux, övertygad om att grabbarna snart ska susa förbi.

Nu kommer dom aldrig förbi, utan strax efter att jag lämnat kontrollen så tuppar Mattias av vid bordet och slår huvudet i stengolvet. Stor kalabalik utbryter och Mattias får uppsöka sjukhus för omplåstring. Tille som den gentleman han är stannar kvar och gör sällskap med Mattias efter så där en fyra timmars fördröjning.

Det är tre långa klättringar efter Mortange sedan är man ute på det platta området väster om Paris.

På hela vägen till Dreux ( 8 mil) ser jag bara fyra cyklister:

Den här magiska sista natten är mild med lite månsken och orange sken från småstäder och byar utspridda lite här och där som ytterligare lyser upp natthimlen. Långt söderut lyser det ibland från blixtar där ett åskväder drar fram.

En skön känsla börjar infinna sig när jag inser att jag faktiskt kommer att klara av det här och att målet närmar sig snabbt.

Snabbfika i Dreux innan sista etappen. Eftersom det är fjärde gången jag cyklar den här banan så vet jag att det är många backar de sista milen in mot mål.

De brukar vara jobbiga, men nu sitter jag bara och njuter av den sköna känslan att jag trots allt lyckades fixa det.
Sitter och småpratar med mig själv om vilken tjurskallig jäkla idiot jag är som ändå lyckats ta mig i mål. (man blir lätt så efter 120 mil på cykeln)
Åker in i målet i Saint Quentin klockan 7.24 på onsdagsmorgonen, 62 timmar och 59 minuter har det tagit.

Tar en Heiniken och rullar vidare mot Alice som är på väg att möta mig.

Gråter en skvätt och sover resten av dagen i husbilen.

Ett stort tack till alla som uppmuntrade och stöttade mig efter banan, så att jag orkade fullfölja loppet, trots min dåliga kondition
Tack.. KBCK, Staffan, Krister, Kalle-Gunnar, Tony, Per-Åke, Tillman, Mattias, Ari och alla ni andra.
Ett tack också till alla tusentals fransmän och fransyskor i alla åldrar som fanns ute vid vägkanten för att heja på, dygnet runt.
Vilket otroligt intresse det finns för cykelsporten i detta land.
Naturligtvis också ett stort tack till Lasse för lånet av dina AG-Wheels. Härligt lättrullande. Dessutom ingen risk att man somnar på cykeln, kasettbodyns ljud höll mig vaken nätterna igenom

Med facit i handen så var det väl inte så jättelyckat att direkt efter en långvarig viusinfektion sätta sig på cykeln och cykla 123 mil.
Skulle nog behövt en vecka eller två för att återhämta mig.
Dessutom hinner konditionen gå ner rejält på sex veckor av inaktivitet. Det märktes verkligen dagarna efter loppet då jag hade en helt otrolig träningsvärk.
                                                             

(foto nr 2 Kalle-Gunnar)

PBP eller ej ?

 Ja så här såg det ut i början av juli då jag passerade den tusende milen för i år. Uppe på 500 m.ö.h. mellan Los och Kårböle.
Då var jag frisk och stark

Så här ser mitt liv ut sedan fem veckor tillbaka.
I och för sig en behaglig tillvaro, men knappast det jag önskar mig nu så här en vecka före Paris Brest Paris.

Virus säger farbror doktorn, bara vila och ta det lugnt.
Han fattade ju ingenting när jag försökte förklara för honom att jag ska köra PBP, denna livsviktiga händelse, om några veckor.
Han visste inte ens vad det var. - Du får satsa på nästa år istället !
- Nä så tusan heller tänkte jag, tryckte i mig mollypect och snortade nässpray.

Men sedan dess så har veckorna bara gått utan större tecken på tillfrisknande.
Så nu ser det faktiskt ut som att det kanske blir en DNS på mig den här gången.
Lever på hoppet fortfarande så de närmaste dagarna blir helt avgörande för beslutet om jag åker till Paris eller ej.

Förtio mil påväg mot PBP

På lördagen tog jag ytterligare ett steg mot Paris-Brest -Paris 2011, när jag körde 40-mils kvalificeringen i Sundsvall.
Vi var fem långtradare (Roger, Krister, Tommy, Tomas och jag) som drog iväg från portvakten vid Ortviken i den tidiga morgonen.
Fyra timmars sömn och uppstigning 03.00 är väl inget att rekommendera inför en start på ett 40-mils lopp. Men ibland är inte alla förhållanden ideala, utan man får helt enkelt anpassa sig efter verkligheten.

Vi startade i grådisigt väder med en temperatur på sex grader. Inte det trevligaste cykelvädret kanske, men det var i alla fall vindstilla och inget regn.
Efter några mil upp efter den vackra Indalsälven började det blåsa en ganska besvärande västlig vind, vilket betydde motvind för oss.
Vi stämplade i Bispgården och Ragunda.

Efter stämplingen i Ragunda hände det märkliga att vinden svängde över till sydost.

Helt plötsligt kunde vi njuta av en frisk medvind.

Men säg den glädje som varar.

Efter några snabba mil nådde vi banans mittpunkt i Östersund. Nu återstod 20 mil i motvind längs E 14 tillbaka till Sundsvall.

Stämpling i Brunnflo och en super duper hamburgare med allt extra + bacon på Sibylla.
Nu tittade solen fram och vi fick stanna efter några mil för att justera klädseln.

Men strax därefter tornade några mörka moln upp på himlen och snart var vi inne i en riktig störtskur.

Så efter några mil av huttrande stannade igen för att åter igen justera klädsen.

Sista 10 milen var det regnskurar blandat med solsken och hård motvind.

Vi var fem skitiga cyklister som stämplade in vid Ortviken efter 14 timmar och 57 minuter.

Det såg mer ut som att vi hade kört ett mtb-lopp med tanke på våra nedsmetade ansikten.

Vi tog en kaffe i automaten och tackade varandra för en trots allt trevlig dag på landsvägen.

Nu återstår egentligen en 30-mils Brevet för mig innan jag kan anmäla mig till PBP 2011.

Eftersom inga datum stämmer med mitt jobbschema så kommer jag i stället att köra en

40-milare till på torsdag 2/6 i Stockholm.

60-milen Västerås

Ja så var 60-milen i raden av kvalificeringlopp (20, 30, 40, och 60 mil) inför Paris-Brest-Paris avklarad.
Jag körde 20-mils kvalificeringen i Sundsvall för några veckor sedan och planerade att ta
30-milen där nu i helgen.
Men när jag för några dagar sedan upptäckte att det för ovanlighetens skull var kvällsstart på fredagkväll i Västerås, så blev även en start där möjlig för mig.
Eftersom en 60-milare ju måste vara dubbelt så rolig jämfört med en 30-milare, så blev valet rätt enkelt. -Eller ?

Vi var sju cyklister som startade Från Statoilmacken i utkanten av Västerås.
Två hade redan från början klargjort att de tänkte ta det lite lugnare.
Men vi övriga (Peter, Mattias, Staffan, Hans och jag) drog upp ett rasande tempo redan från början.
Skrattade lite för mig själv när jag tänkte tillbaka på hur det brukade låta i början av min 'randonne karriär' i mitten av 90-talet, på Gävle cykelamatörers kvalificeringslopp när man körde på lite för fort.
Då blev man snabbt och inte alltid så vänligt åt sagd att lugna ner sig.
Tänk om Kjell varit med den här natten i Södermanland då hade han nog fått ropa sig hes.

Efter ett par stämplingar under natten kom vi i gryningen ner till ett nattöppet MacDonalds i Norrköping.

Där var en hel del mer eller mindre suspekta individer, vilket gjorde att den mindre förmögenhet som det sammanlagda värdet på våra fem cyklar utgjorde inte var så lämplig att lämna utanför.
Därför tog vi helt enkelt in dem. Ingen i personalen hade några som helst invändningar.

Mätta och belåtna drog vi så ut i den tidiga morgonen på små fina vägar västerut förbi sjön Roxen mot nästa stämpling i Borensberg. Tyvärr så blev det nu också rätt hård motvind.

Det här området var för mig fram till nu en vit fläck på min sverigekarta.
Upptäkten av nya vackra platser och möte med en hel del vilda djur (Mattias var ytterst nära att klippa ett rådjur) gjorde att jag inte hade svårt att hålla mig vaken.

En frukostbuffé på Hotell Norra Vättern i Askersund satt riktigt bra, innan vi återigen gav oss ut för att kämpa oss fram mot vinden.

Efter stämplingen och 'snabb'fikat i Karlskoga ville Hans och Peter ta det lite lugnare.
Staffan, Mattias och jag ångade på i bra fart, nu med en härlig medvind eftersom vi svängde österut igen.

Stämpling och kebabrulle i Kopparberg.
Sedan en klättring upp mot kloten.
Som synes började milen ta ut sin rätt och vi kände oss rätt slitna. Här kämpar Staffan på uppför Klotenbackarna.

Stilstudie av Mattias, vårt draglok.

Kloten - en bit Norrland i Västmanland.

Gubben hänger med.

Vi passerar Skinnskatteberg och kommer nu in på den enda delen av hela banan med riktigt tråkig, hårt trafikerad väg.

Sista milen är det även vajerräckesväg, vilket aldrig är roligt.

Efter 23 timmar och 10 minuter rullar vi så in på macken i Västerås, och vi kan gratulera varandra till ett trevligt om än slitsamt dygn på cykeln.

Rullsnittet blev 30,6 km/h och totalsnittet hamnade på 26 km/h.

Men nu var ju det här ett randonne-lopp och då är det där med tid och snitthastighet underordnat trivsel och upplevelse. Eller hur ?

Det är en mycket fin 60-mils bana, trots den lite tråkiga avslutningen som Peter Tonér ordnat åt CK-Distans där i Västerås. En runda som rekommenderas varmt för dem som känner sig sugna på långcykling.

Gubbrundan

Tog en tur igen på en av mina favoritbanor ut mot hälsingekusten.
Med 15 mil och 878 meters klättring är det en perfekt gubbrunda med mycket slätdrag.
Mellan Dellensjöarna ligger vackra Norrbo, som inte visade sin vackra sida idag.
Hård nordostlig vind, snön yrde i luften och temperaturen låg på +2 grader.

Visst hittar jag runt här utan min nya leksak, men det är alltid roligt att träna nedladdning och navigering inför kommande långlopp.

Solen avlöstes av rätt intensiva snöbyar även här ute mot kusten.
Vart tog försommaren vägen som vi hade förra veckan ?

En gubbe påväg hem till en varm dusch.

Långpendling

För att få lite randonne-träning inför de kommande kvalificeringsloppen till Paris-Brest-Paris så tog jag en långpendling hem från jobbet igår.

Dagen till ära hade jag plockat fram Equinox:en från vinterdvalan.

I den arla morgonstunden gick färden österut mot Delsbo och mellan Dellensjöarna (bild).

Med vinden och solen i ryggen gick det rätt snabbt att ta sig ut till kusten.

I Iggesund blev det en snabbfika innan jag via Njutånger (härligt namn,) och Nianfors åter styrde mot Ljusnandalen.

Väl hemma efter att ha jobbat natten och pendlat de femton milen var det skönt att krypa ner mellan lakanen..

Från det ena till det andra.

Ena dagen kortbyxor kortärmat och +28 grader i Englewood Florida.
Två dagar senare skoterledscykling med -7 grader i Järvsöskogarna Hälsingland.

Det har varit snabba kast mellan ytterligheter i förutsättningarna för cykling på sistone.
Inte helt lätt att avgöra vad som är skönast. Lika klarblå himmel på båda ställena.
Men det är ju lite speciellt att få känna fartvinden på bara (orakade) ben.

Me and my Masi.

Mycket vinter kvar än på 438 m.ö.h.Skoterledscykling när den är som bäst kl. 10.00 en kall marsmorgon mitt i veckan.

Under helgerna stinker det för det mesta av tvåtaktsavgaser här.

Crosscountryhunden älskar att springa på den hårt packade leden.

-Varför går det så sakta uppför backarna husse ?

EN BRA DAG

Erik Brodén spelar Dylan hemma i ateljen hos Torvald Söderblom. En fin avslutning på en cykeldag.

Planerade en tur runt Svågadalen idag. Med 96,5 km. och 936 höjdmeter är ju den turen rätt grym.

Dessutom var det här andra dagen i rad jag tänkte köra samma sväng.

Till min stora förtret var det -17 grader på morgonen. Men solen gjorde ett bra jobb och vid lunchtid hade temperaturen stigit till -6.

Några gels i bakfickan och Camelbaken fylld med vatten så bar det av mot stigningarna på Svartsjövägen.

Solen sken och uppe på 400 meter var det plötsligt plusgrader och jäkligt svettigt.
Som tur var är det drygt en mil utför ner till Svågadalen så någon risk för överhettning var det aldrig.

För första gången i år skippade jag Statoilfikat (eller Time som det heter nu för tiden) i Delsbo och drog hela rundan nonstop.

Det tog ändå nästan fyra timmar (24,3 i totalsnitt) innan jag kunde parkera hojen i garaget hemma i Björskas igen.

Får väl skylla på dubbdäcken och näringsbristen sista milen.

Eventuell vätskebrist åtgärdade jag sedan på kvällen på Bob Dylan-aftonen.

Ibland är livet sååå bra.

RAAM-Seminar

I lördags var jag på ett RAAM-seminar i London !
-Vad är nu detta ?
Jo alltså en informationsträff angående Race Across America.
En heldag fullpackad med nyttig information för både cyklister och crew-medlemmar.
Det var ett välbesökt möte, vi var 34 stycken där. Det började på tidiga morgonen och avslutades med ett pub och restaurang-besök framåt kvällen.

Race Director George Thomas som själv har kört RAAM 6 gånger, stod för större delen av presentationen. Han hade dock hjälp av Executive Director Rick Boethling och President Fred Boethling (2 x RAAM).

Jag kvalificerade ju mig till RAAM 2009 i Sebring Florida. Så tanken på att någon gång köra loppet har legat och gnagt ett tag.

Men nu har jag bestämt att 2012 ska det ske.

Race Across America är ett ultra-lopp som startar i Oceanside California och målet är 480 mil senare i Annapolis Maryland. Helt sjukt långt egentligen. Läs mer här.

Sexton Vätternrundor eller fyra PBP efter varandra.

Men med en total stigning på närmare 60 000 höjdmeter blir kanske den bästa jämförelsen tre backiga Milli Miglia 1001-rundor !

Min målsättning med loppet är att bli en officiel finisher, dvs. att komma i mål inom de maximala 12 dygnen.

Endast en svensk(a) har hittills lyckats med det. Det var Catharina Berge som 2005 körde på 11 dagar och 11 timmar.

Bobbi Thoren körde 1993 men klarade inte under max-tiden. Dessutom har en Mikael Henriksson försökt två gånger, 1997 och 2000 men båda gångerna fått gett upp på sluttampen.

Av soloåkarna brukar ett normalt år ca. 50 % av startfältet bryta tävlingen eller inte klara max-tiden.

Varför då utsätta sig för det här ?

Har inget bra svar på den frågan egentligen. Men jag tycker alltid om att ställas inför nya utmaningar, sätta upp nya mål och att testa mig själv och mina gränser.

RAAM måste ju vara den ultimata utmaningen för en cyklist, eller hur ?

Har tänkt mig att köra det som en 'charity ride' för att samla in pengar till Cancerfonden.

Ungefär samma upplägg som när jag 2006 slog rekordet på cykel genom Sverige (212 mil, 6 dygn 6 timmar och 29 minuter).

Dvs. man kan stötta mig genom att sätta in en frivillig summa pengar på ett konto som oavkortat går till min insamling hos Cancerfonden.

En sak är säker, det lär blir många timmars nötande på cykeln de närmaste 1,5 åren !

Pratade med President Fred Boethling över en pastatallrik senare på kvällen. Han körde solo-RAAM 2006 vid 61 års ålder.

Han sade, -If I could do it, you can !

Jag säger, -Den som lever får se !

Ötzi xl

Lämnade i fredags den trivsamma tillvaron här hemma på Björskasgården i Järvsö.
I stället för att spänna på mig skidorna och bege mig upp i Järvsöbacken den här helgen, så slängde jag upp cykelcrossen på pick-upen och körde ner till Barkarby i Stockholms utkant.

Lilla Barkarby restaurang och pub var start och mål för Tour d'Ötzi xl.
Ett sanslöst långlopp runt Mälaren på så där 33 mil och med tanke på de rekordkalla veckorna som varit den sista tiden så skulle det här förmodligen bli en utmaning i XXXL-storlek.

Kan ju säga att jag inte blev besviken på utmaningen. Här var det överlevnad som gällde i sann Ötzi-anda.
Med julsångerna klingande i öronen från LB drog vi så iväg i kvällen, sju väl påpälsade cyklister ut på de sliriga vägarna.
Efter så där en mil kom första överraskningen, när vi blir bjudna på kaffe och lussebullar av 'Pilen' mitt på cykelbanan. Väldigt trevligt initiativ måste jag säga.

Det tog fyra mil innan vi lämnade den sista gatlyktan bakom oss någonstans bortom Salem.
Temperaturen låg runt -10 och det blåste en rätt besvärande motvind, så vi såg alla fram emot att värma oss lite i Södertälje. Men, men macken där stängde några minuter innan vi anlände så det blev till att ta en kort paus stående utomhus.
Här beslutade några att det fick vara nog och tog pendeltåget tillbaka till Stockholm.
Jag fortsatte tillsammans med Schture och Toni i mörkret utanför Södertälje.
Peter Tonér hade startat från Köping och vi mötte honom någon mil från Strängnäs. Därifrån slog han följe med oss tillbaka till Köping.

Det var verkligen lite trafik ute den här natten. Kanske de flesta var så smarta att de stannade hemma på grund av snöovädret som dragit fram tidigare under dagen.
Jag tror vi såg fler plogbilar än personbilar.
Vi kom också in i ett tätt snöväder som gjorde vägarna ännu slirigare. Som tur var så upphörde snöandet efter cirka en timma.

Vid gågatan genom Strängnäs centrum stannade vi till vid en nattöppen pizzeria.
Snacka om att vi avvek från de övriga gästerna där i vår överlevnadsutrustning.
Vi var i alla fall definitivt de enda nyktra gästerna i lokalen.
IOGT har mycket jobb att göra där bland ungdomen i Strängnäs.

Ut i kylan och mörkret på de nästan bilfria vägarna igen. En eloge till snöröjningen i Eskilstuna där man vid fyratiden på natten plogar cykelbanan in till staden, innan man plogar vägen. (Eller visste man att vi skulle komma?)
Efter lite strul med felkörning så kom vi slutligen fram till den nattöppna oasen McDonalds strax utanför Eskilstuna.
Där tinade vi upp frusna tår. Toni bjöd på jäger och vi proppade i oss super-hamburger-meal med plusmeny . En av oss (Peter) provade till och med att sova sittandes i stolen. Fungerade väl så där.

Någonstans mellan Eskilstuna och Kungsör måste vi ut på några kilometer väg med vajerräcke.
Inte ens där var det någon trafik att tala om och dessutom hade det nu börjat ljusna, så det var aldrig några problem.

Ett stenkast från Peters hem i Köping stannade vi till på Klingas konditori, ett kondis i gammal god stil. Där blev det frukostmacka och te.
På Klingas träffade vi 'Baggy' eller Johan som jag tror han heter. Han hade tillsammans med dottern Molly vikt förmiddagen åt att med bil guida oss vidare på 'sina' cykelvägar till och igenom Västerås.
Eftersom vi nu vände nosen österut tillbaka mot Stockholm kunde vi för första gången njuta av medvind. Solen sken det var -12 grader och gnistrande vitt på träd och fält.
I varje korsning stod Baggy och visade vägen, vilket var till stor hjälp då vi bara behövde koncentrera oss på att trampa och kunde släppa navigeringen helt.
Det blev återigen att trycka in ett super-duper-meal, nu på Max i utkanten av Västerås.
Kände mig tom på energi sista biten in till Västerås, men återhämtade mig skapligt efter mat och dryck. Fyllde sedan på gel-förådet på Sportson för att överleva de sista sju milen till Barkarby.
Vi fick se en vacker solnedgång i den arktiska kylan innan vi anlände till Shell-macken i Bålsta i skymningen.
Där på macken hade Christian Tillman mött upp. Det blev en snabbfika och Tillman bjöd på Jäger innan vi drog ut i kylan och mörkret igen.
Tillman drog större delen av de sista drygt fyra milen fram till LB i Barkarby centrum, vilket jag är mycket tacksam för.
Vi fick ett storartat mottagande av Nypan, Bigmollo och många andra där på LB.
Det var så jäkla skönt att sitta där i värmen och fira och veta att man faktiskt överlevt Ötzin.

Måste också tacka för all uppmuntran vi fick under resan genom 'Happys' forum och sms.

Naturligvis också ett jättetack till Toni och Schture och Peter som gjorde ett förträffligt jobb med att dra runt gubben.

Miglia 1001

Hemkommen igen från det stora äventyret i Italien.
160 mil på backiga vägar i Pomonte, Emilia Romagna, Umbrien, Toscana och Ligurien.
Vilken otrolig färd det var.
Backar som aldrig ville ta slut och utförskörningar med hårnålskurvor som var fantastiska.

Här en bild från Fausti Coppis hemby Castellania som också var sista kontrollen.

Jag åkte tillsammans med andra svenskar i olika konstellationer större delen av tiden.

Så här fräscha var vi, Bengt Sandborg, Tillman och jag innan loppet.
Jag kom i mål på tiden 4 dygn 8 timmar och 8 minuter.

Det känns otroligt skönt nu att ha klarat av loppet.
Sömnbristen är stor, sov ca. 8 timmar mellan måndag morgon och lördag morgon då jag gick i mål.
Dessutom är det svårt att passera kylskåpet här hemma utan att kolla efter något ätbart.

Loppet

Efter att äntligen fått våra cyklar, ett dygn försenade så började ett ivrigt mekande i cykelrummet på Poli Hotel i Nerviano, där många av svenskarna bodde. Starten gick kl. 21 på måndag kväll., vilket innebar att redan innan jag rullat en meter så hade jag varit vaken 13 timmar.

Vi var 12 svenskar som startade i samma grupp och höll ihop under natten och tisdagförmiddagen. Första 40 milen var i det närmaste helt platta där vi följde Po-flodens breda dalgång genom landskapet Emilia Romagna. Strax innan Po-flodens delta svängde vi rakt söderut och efter Faenza började stigningarna som man väntat på. Det kändes lite så att de första 40 milen var en transportsträcka innan det vekliga loppet började.

Första natten blev rätt händelserik med bland annat tre pukteringar i samma potthål och en otäck vurpa där Calle gick i backen ordentligt på grund av en jättespricka i asfalten. Calle fortsatte otroligt nog trots sprucket ögonbryn, skrapsår på armbågen och trasig bakväxel.

Nu blev det uppdelat i lite mindre grupperingar i svenskgänget. Jag åkte tillsammans med Staffan, Kallegunnar och Krister i de våldsamma klättringarna och utförskörningarna upp till klostret Chiusi Della Verna på drygt 1000 m.ö.h. Då hade vi cyklat nästan 60 mil och det var dags för första sovpausen. Hade nu varit vaken i 40 timmar så det var härligt att sträcka ut sig i en säng.

Efter nästan fem timmars sömn rullade jag iväg igen, nu med en stor grupp svenskar. Utförskörningen från klostret var otrolig med fullt ställ mellan hårnålskurvorna i kilometer efter kilometer.

Nu var vi i Umbrien, banprofilen här var flackare men med en hel del kortare branta backar.

Efter stämplingen i Todi började de långa stigningarna igen. Vi passerade Lago di Bolsena och klättrade därefter in i landskapet Toscana. Här på ett ställe var också turens brantaste stigning en cementerad sträcka på några kilometer med en lutning på ca. 20 % . Kan väl säga att 39- 25 som var min lägsta utväxling inte riktigt räckte till här.

Efter att ha ätit den bästa maten hittills under loppet (varm pasta med rödvin istället för kall risotto) i Pomonte (88 mil) så tänkte jag sova några timmar. Men sovstället här var riktigt dåligt med bara liggunderlag på ett kallt klinkergolv. Dessutom var alla underlagen upptagna. Jag försökte sova på en tidning men gav upp efter att ha legat och huttrat ett tag. Bröderna Calle och Johan Mölleborn gav också upp samtidigt, så vi drog iväg i natten på de långa stigningarna mot den vackra staden Montalcino.

Vi åkte sedan över den legendariska grusvägen 'Strade bianche Eroica' verkligen vackert med soluppgången på det högt belägna Monalcino i bakgrunden.

Det rullade på i lugn takt i den 34 gradiga värmen genom det berömda Chianti-distriktet. Sömnbristen var stor men vi lyckades hålla strax över styrfart fram till Montecatini Terme, dit vi kom just som det mörknade vid nio-tiden. När vi närmade oss kontrollen där så kom resten av svenskgänget ikapp oss.

Vi kom överens om att fortsätta kl. fyra nästa morgon, vilket kändes bra eftersom jag nu igen inte sovit på drygt 40 timmar. Men vid två-tiden väckte Kallegunnar mig och undrade om jag skulle med. Naturligtvis skulle jag det, jag hade ju sovit tre timmar så det fick räcka.

Körningen till nästa kontroll i Aulla började med sju mil motlut. Ganska svagt till en början men rätt så brutalt sista milen. Körde nu tillsammans med Staffan, Krister, Kallegunnar och Viktor, det skulle visa sig bli just vi som körde tillsammans de 27 timmarna vi hade kvar att cykla till målet. Många hade nu slut på energikakor och annan fickmat så glädjen blev stor när vi fann ett kondis vid fem-tiden på morgonen med nybakat bröd och kaffe. Strax efter fikapausen fick Viktor in bakväxeln i bakhjulet så den gick sönder. Han monterade bort växeln och fortsatte till Aulla med single speed.

Precis efter att ha passerat passet och börjat den extrema utförskörningen ner till Aulla så gick en ekernippel sönder på mitt framhjul. Som tur var så hade jag inte allt för hög fart utan kunde snabbt få stopp på hojen.

Efter Aulla i en klättring innan vi kom till staden Levanto fick jag min enda punka under loppet. Vid toppen av den klättringen mötte oss en oförglömlig utsikt när vi för första gången såg Medelhavet och den Italienska Rivieran så där en kilometer under oss. Där nere vid den Liguriska kusten var det många vackra små kustbyar som klättrade på de branta stigningarna nära havet.

Här någonstans bestämde jag mig för att köra utan något mer sovstopp in in mål. Det var hett som tusan efter kusten och dessutom skulle vi göra åtskilliga klättringar från havsnivån upp emot 6-700 meter för att återigen bomba utför ner till havet. Det var vackert men väldigt jobbigt i värmen.

Efter en fika i Sestri Levante (där jag tillbringade några dagar under tågluffningen 1976 !) så lämnade vi kusten och började klättringen mot näst sista kontrollen i Casella Ligure. Bara drygt 17 mil kvar. Vi hade nu lämnat de värsta bergen bakom oss och kom in i den östligaste delen av landskapet Piemonte där vi i mörkret följde en floddal fram till loppets sista brutala klättring upp till Fausti Choppis hemby Castelania där sista stämplingen var.

Sista 12 milen hade vi alla svårt att hålla oss vakna. Det var ett monotont harvande över långa rakstäckor med bitvis mycket dålig asfalt. Vi provade olika knep för att hålla oss vakna. Vi försökte med Belgisk kedja men det funkade inte. Vi provade att åka parvis och prata med varandra, funkade sådär. Vi till och med klev av cyklarna och gick några 100 meter för att hålla ögonen öppna. Enda avbrottet mot tröttheten var en lång bro med pavé och den rangliga pontonbron över Po.

När vi så småningom kom in i förortena med gatlysen och rondeller så var det lättare att hålla ögonen öppna. Efter lite felnavigering den sista milen rullade vi så äntligen över mållinjen och stämplade 05.21 på lördagmorgonen. Tiden på de 163 milen och 22 000 meters klättring blev 4 dygn 8 timmar och 8 minuter.

En snabb pasta och öl i målet, där Kallegunnar somnar direkt. Han som tidigare under natten berättat för mig att han brukar ha svårt att somna efter långlopp.

Nöjda och glada men trötta som as cyklar vi sedan den sista halvmilen tillbaka till Poli Hotel. Jag har nu sovit åtta timmar på fem dygn så det var rätt gött att lägga sig under täcket efter duschen.

Foto, Viktor Karlin