Miglia 1001

Hemkommen igen från det stora äventyret i Italien.
160 mil på backiga vägar i Pomonte, Emilia Romagna, Umbrien, Toscana och Ligurien.
Vilken otrolig färd det var.
Backar som aldrig ville ta slut och utförskörningar med hårnålskurvor som var fantastiska.

Här en bild från Fausti Coppis hemby Castellania som också var sista kontrollen.

Jag åkte tillsammans med andra svenskar i olika konstellationer större delen av tiden.

Så här fräscha var vi, Bengt Sandborg, Tillman och jag innan loppet.
Jag kom i mål på tiden 4 dygn 8 timmar och 8 minuter.

Det känns otroligt skönt nu att ha klarat av loppet.
Sömnbristen är stor, sov ca. 8 timmar mellan måndag morgon och lördag morgon då jag gick i mål.
Dessutom är det svårt att passera kylskåpet här hemma utan att kolla efter något ätbart.

Loppet

Efter att äntligen fått våra cyklar, ett dygn försenade så började ett ivrigt mekande i cykelrummet på Poli Hotel i Nerviano, där många av svenskarna bodde. Starten gick kl. 21 på måndag kväll., vilket innebar att redan innan jag rullat en meter så hade jag varit vaken 13 timmar.

Vi var 12 svenskar som startade i samma grupp och höll ihop under natten och tisdagförmiddagen. Första 40 milen var i det närmaste helt platta där vi följde Po-flodens breda dalgång genom landskapet Emilia Romagna. Strax innan Po-flodens delta svängde vi rakt söderut och efter Faenza började stigningarna som man väntat på. Det kändes lite så att de första 40 milen var en transportsträcka innan det vekliga loppet började.

Första natten blev rätt händelserik med bland annat tre pukteringar i samma potthål och en otäck vurpa där Calle gick i backen ordentligt på grund av en jättespricka i asfalten. Calle fortsatte otroligt nog trots sprucket ögonbryn, skrapsår på armbågen och trasig bakväxel.

Nu blev det uppdelat i lite mindre grupperingar i svenskgänget. Jag åkte tillsammans med Staffan, Kallegunnar och Krister i de våldsamma klättringarna och utförskörningarna upp till klostret Chiusi Della Verna på drygt 1000 m.ö.h. Då hade vi cyklat nästan 60 mil och det var dags för första sovpausen. Hade nu varit vaken i 40 timmar så det var härligt att sträcka ut sig i en säng.

Efter nästan fem timmars sömn rullade jag iväg igen, nu med en stor grupp svenskar. Utförskörningen från klostret var otrolig med fullt ställ mellan hårnålskurvorna i kilometer efter kilometer.

Nu var vi i Umbrien, banprofilen här var flackare men med en hel del kortare branta backar.

Efter stämplingen i Todi började de långa stigningarna igen. Vi passerade Lago di Bolsena och klättrade därefter in i landskapet Toscana. Här på ett ställe var också turens brantaste stigning en cementerad sträcka på några kilometer med en lutning på ca. 20 % . Kan väl säga att 39- 25 som var min lägsta utväxling inte riktigt räckte till här.

Efter att ha ätit den bästa maten hittills under loppet (varm pasta med rödvin istället för kall risotto) i Pomonte (88 mil) så tänkte jag sova några timmar. Men sovstället här var riktigt dåligt med bara liggunderlag på ett kallt klinkergolv. Dessutom var alla underlagen upptagna. Jag försökte sova på en tidning men gav upp efter att ha legat och huttrat ett tag. Bröderna Calle och Johan Mölleborn gav också upp samtidigt, så vi drog iväg i natten på de långa stigningarna mot den vackra staden Montalcino.

Vi åkte sedan över den legendariska grusvägen 'Strade bianche Eroica' verkligen vackert med soluppgången på det högt belägna Monalcino i bakgrunden.

Det rullade på i lugn takt i den 34 gradiga värmen genom det berömda Chianti-distriktet. Sömnbristen var stor men vi lyckades hålla strax över styrfart fram till Montecatini Terme, dit vi kom just som det mörknade vid nio-tiden. När vi närmade oss kontrollen där så kom resten av svenskgänget ikapp oss.

Vi kom överens om att fortsätta kl. fyra nästa morgon, vilket kändes bra eftersom jag nu igen inte sovit på drygt 40 timmar. Men vid två-tiden väckte Kallegunnar mig och undrade om jag skulle med. Naturligtvis skulle jag det, jag hade ju sovit tre timmar så det fick räcka.

Körningen till nästa kontroll i Aulla började med sju mil motlut. Ganska svagt till en början men rätt så brutalt sista milen. Körde nu tillsammans med Staffan, Krister, Kallegunnar och Viktor, det skulle visa sig bli just vi som körde tillsammans de 27 timmarna vi hade kvar att cykla till målet. Många hade nu slut på energikakor och annan fickmat så glädjen blev stor när vi fann ett kondis vid fem-tiden på morgonen med nybakat bröd och kaffe. Strax efter fikapausen fick Viktor in bakväxeln i bakhjulet så den gick sönder. Han monterade bort växeln och fortsatte till Aulla med single speed.

Precis efter att ha passerat passet och börjat den extrema utförskörningen ner till Aulla så gick en ekernippel sönder på mitt framhjul. Som tur var så hade jag inte allt för hög fart utan kunde snabbt få stopp på hojen.

Efter Aulla i en klättring innan vi kom till staden Levanto fick jag min enda punka under loppet. Vid toppen av den klättringen mötte oss en oförglömlig utsikt när vi för första gången såg Medelhavet och den Italienska Rivieran så där en kilometer under oss. Där nere vid den Liguriska kusten var det många vackra små kustbyar som klättrade på de branta stigningarna nära havet.

Här någonstans bestämde jag mig för att köra utan något mer sovstopp in in mål. Det var hett som tusan efter kusten och dessutom skulle vi göra åtskilliga klättringar från havsnivån upp emot 6-700 meter för att återigen bomba utför ner till havet. Det var vackert men väldigt jobbigt i värmen.

Efter en fika i Sestri Levante (där jag tillbringade några dagar under tågluffningen 1976 !) så lämnade vi kusten och började klättringen mot näst sista kontrollen i Casella Ligure. Bara drygt 17 mil kvar. Vi hade nu lämnat de värsta bergen bakom oss och kom in i den östligaste delen av landskapet Piemonte där vi i mörkret följde en floddal fram till loppets sista brutala klättring upp till Fausti Choppis hemby Castelania där sista stämplingen var.

Sista 12 milen hade vi alla svårt att hålla oss vakna. Det var ett monotont harvande över långa rakstäckor med bitvis mycket dålig asfalt. Vi provade olika knep för att hålla oss vakna. Vi försökte med Belgisk kedja men det funkade inte. Vi provade att åka parvis och prata med varandra, funkade sådär. Vi till och med klev av cyklarna och gick några 100 meter för att hålla ögonen öppna. Enda avbrottet mot tröttheten var en lång bro med pavé och den rangliga pontonbron över Po.

När vi så småningom kom in i förortena med gatlysen och rondeller så var det lättare att hålla ögonen öppna. Efter lite felnavigering den sista milen rullade vi så äntligen över mållinjen och stämplade 05.21 på lördagmorgonen. Tiden på de 163 milen och 22 000 meters klättring blev 4 dygn 8 timmar och 8 minuter.

En snabb pasta och öl i målet, där Kallegunnar somnar direkt. Han som tidigare under natten berättat för mig att han brukar ha svårt att somna efter långlopp.

Nöjda och glada men trötta som as cyklar vi sedan den sista halvmilen tillbaka till Poli Hotel. Jag har nu sovit åtta timmar på fem dygn så det var rätt gött att lägga sig under täcket efter duschen.

Foto, Viktor Karlin