Hammaren

Nu börjar det kännas som att jag är påväg tillbaka efter dessa veckor av påtvingad inaktivitet.

Det blev 66 mil förra veckan och formkurvan är defenitivt uppåtgående.

Förra helgen fick jag verkligen känna av den berömda hammaren.

Var ute på en 17-mila runda med Anders, Mats och Lasse. Då jag kände hur krafterna formligen vreds ur mig. Vi hade kämpat i hård motvind från Hudiksvall och med knappt tre mil kvar av vår tur så kunde jag bara inte fortsätta. Det var alldeles för snabbt att till och med att ligga på rulle även när hastigheten pendlade kring 20 km/h.

Anders Mats och Lasse

Det var en interessant upplevelse (i alla fall så här efteråt).

Sist en sådan total genomklappning hände mig var på Storsjön Runt i mitten av 90-talet.

stretching

Grabbarna tröstade mig med att relatera till när Contador klappade igenom på näst sista etappen i årets Paris-Nice.

Isen ligger fortfarande på Sör-Dellen

Mats hade en Red Bull som jag petade i mig och jag åt ett par energikakor och redan efter några minuter kännde jag hur krafterna återvände. I alla fall så pass att det gick att fortsätta till Condis i Järvsö. Där avslutade vi turen med öl i solen på uteserveringen. Ahhh

Ljusdals Ck på tisdagsträningen

Ikväll är det dags för årets fjärde klubbträning. Det ska bli roligt att tampas med ungdommarna där igen.
Annars så är det jourvecka på brandkåren, så det blir inte några 66 mil den här veckan.

Om jag kan byta bort jouren på lördag följer jag med Lasse till Stockholm för att köra Fredrikhofs 30-milare.

På väg igen !

Redan bara några dagar efter mitt läkarbesök kändes faktiskt mitt knä mycket bättre.
En vän som är sjukgymnast gjorde en nogrannare undersökning som en second opinion och hon trodde inte att det rörde sig om en meniskskada, utan snarare om att ledbandet på insidan knäet hade fått sig en smäll och eventuellt också blivit lite uttänjt.

Efter att ha provat några pass innomhus på trainern med lätt belastning (det kallas väl aktiv vila ?) så har jag nu tagit premierturen på racern för säsongen (i Sverige). Det blev en lätt runda i solskenet en dag och en hårdare tur i vinddraget bakom ryggen på Lasse nästa dag. Dagen avrundades med en tre timmars tandemtur med Alice.

Känner inget av knäet längre så länge jag sitter ner och vevar lungt. Det är när jag ställer mig upp och pressar på för hårt som det kan smärta till.
Att var ute på hojen igen som för bara några dagar sedan verkade vara många veckor bort, känns ju otroligt härligt. Dessutom trodde min vän sjukgymnasten att det skulle vara bra för läkningen att cykla !
Dessa ord klingade skönt i mina öron.
Så nu kan jag inte sitta här framför datorn längre.
Racern står i garaget och väntar på en tur. (ska bara mata fåren och hönsen först)

Hemma igen efter en meditativ tur på 13 mil med två fikapauser. Solen tittade fram lagomt till jag drog iväg,
- det var härligt.