Förtio mil påväg mot PBP

På lördagen tog jag ytterligare ett steg mot Paris-Brest -Paris 2011, när jag körde 40-mils kvalificeringen i Sundsvall.
Vi var fem långtradare (Roger, Krister, Tommy, Tomas och jag) som drog iväg från portvakten vid Ortviken i den tidiga morgonen.
Fyra timmars sömn och uppstigning 03.00 är väl inget att rekommendera inför en start på ett 40-mils lopp. Men ibland är inte alla förhållanden ideala, utan man får helt enkelt anpassa sig efter verkligheten.

Vi startade i grådisigt väder med en temperatur på sex grader. Inte det trevligaste cykelvädret kanske, men det var i alla fall vindstilla och inget regn.
Efter några mil upp efter den vackra Indalsälven började det blåsa en ganska besvärande västlig vind, vilket betydde motvind för oss.
Vi stämplade i Bispgården och Ragunda.

Efter stämplingen i Ragunda hände det märkliga att vinden svängde över till sydost.

Helt plötsligt kunde vi njuta av en frisk medvind.

Men säg den glädje som varar.

Efter några snabba mil nådde vi banans mittpunkt i Östersund. Nu återstod 20 mil i motvind längs E 14 tillbaka till Sundsvall.

Stämpling i Brunnflo och en super duper hamburgare med allt extra + bacon på Sibylla.
Nu tittade solen fram och vi fick stanna efter några mil för att justera klädseln.

Men strax därefter tornade några mörka moln upp på himlen och snart var vi inne i en riktig störtskur.

Så efter några mil av huttrande stannade igen för att åter igen justera klädsen.

Sista 10 milen var det regnskurar blandat med solsken och hård motvind.

Vi var fem skitiga cyklister som stämplade in vid Ortviken efter 14 timmar och 57 minuter.

Det såg mer ut som att vi hade kört ett mtb-lopp med tanke på våra nedsmetade ansikten.

Vi tog en kaffe i automaten och tackade varandra för en trots allt trevlig dag på landsvägen.

Nu återstår egentligen en 30-mils Brevet för mig innan jag kan anmäla mig till PBP 2011.

Eftersom inga datum stämmer med mitt jobbschema så kommer jag i stället att köra en

40-milare till på torsdag 2/6 i Stockholm.

60-milen Västerås

Ja så var 60-milen i raden av kvalificeringlopp (20, 30, 40, och 60 mil) inför Paris-Brest-Paris avklarad.
Jag körde 20-mils kvalificeringen i Sundsvall för några veckor sedan och planerade att ta
30-milen där nu i helgen.
Men när jag för några dagar sedan upptäckte att det för ovanlighetens skull var kvällsstart på fredagkväll i Västerås, så blev även en start där möjlig för mig.
Eftersom en 60-milare ju måste vara dubbelt så rolig jämfört med en 30-milare, så blev valet rätt enkelt. -Eller ?

Vi var sju cyklister som startade Från Statoilmacken i utkanten av Västerås.
Två hade redan från början klargjort att de tänkte ta det lite lugnare.
Men vi övriga (Peter, Mattias, Staffan, Hans och jag) drog upp ett rasande tempo redan från början.
Skrattade lite för mig själv när jag tänkte tillbaka på hur det brukade låta i början av min 'randonne karriär' i mitten av 90-talet, på Gävle cykelamatörers kvalificeringslopp när man körde på lite för fort.
Då blev man snabbt och inte alltid så vänligt åt sagd att lugna ner sig.
Tänk om Kjell varit med den här natten i Södermanland då hade han nog fått ropa sig hes.

Efter ett par stämplingar under natten kom vi i gryningen ner till ett nattöppet MacDonalds i Norrköping.

Där var en hel del mer eller mindre suspekta individer, vilket gjorde att den mindre förmögenhet som det sammanlagda värdet på våra fem cyklar utgjorde inte var så lämplig att lämna utanför.
Därför tog vi helt enkelt in dem. Ingen i personalen hade några som helst invändningar.

Mätta och belåtna drog vi så ut i den tidiga morgonen på små fina vägar västerut förbi sjön Roxen mot nästa stämpling i Borensberg. Tyvärr så blev det nu också rätt hård motvind.

Det här området var för mig fram till nu en vit fläck på min sverigekarta.
Upptäkten av nya vackra platser och möte med en hel del vilda djur (Mattias var ytterst nära att klippa ett rådjur) gjorde att jag inte hade svårt att hålla mig vaken.

En frukostbuffé på Hotell Norra Vättern i Askersund satt riktigt bra, innan vi återigen gav oss ut för att kämpa oss fram mot vinden.

Efter stämplingen och 'snabb'fikat i Karlskoga ville Hans och Peter ta det lite lugnare.
Staffan, Mattias och jag ångade på i bra fart, nu med en härlig medvind eftersom vi svängde österut igen.

Stämpling och kebabrulle i Kopparberg.
Sedan en klättring upp mot kloten.
Som synes började milen ta ut sin rätt och vi kände oss rätt slitna. Här kämpar Staffan på uppför Klotenbackarna.

Stilstudie av Mattias, vårt draglok.

Kloten - en bit Norrland i Västmanland.

Gubben hänger med.

Vi passerar Skinnskatteberg och kommer nu in på den enda delen av hela banan med riktigt tråkig, hårt trafikerad väg.

Sista milen är det även vajerräckesväg, vilket aldrig är roligt.

Efter 23 timmar och 10 minuter rullar vi så in på macken i Västerås, och vi kan gratulera varandra till ett trevligt om än slitsamt dygn på cykeln.

Rullsnittet blev 30,6 km/h och totalsnittet hamnade på 26 km/h.

Men nu var ju det här ett randonne-lopp och då är det där med tid och snitthastighet underordnat trivsel och upplevelse. Eller hur ?

Det är en mycket fin 60-mils bana, trots den lite tråkiga avslutningen som Peter Tonér ordnat åt CK-Distans där i Västerås. En runda som rekommenderas varmt för dem som känner sig sugna på långcykling.

Gubbrundan

Tog en tur igen på en av mina favoritbanor ut mot hälsingekusten.
Med 15 mil och 878 meters klättring är det en perfekt gubbrunda med mycket slätdrag.
Mellan Dellensjöarna ligger vackra Norrbo, som inte visade sin vackra sida idag.
Hård nordostlig vind, snön yrde i luften och temperaturen låg på +2 grader.

Visst hittar jag runt här utan min nya leksak, men det är alltid roligt att träna nedladdning och navigering inför kommande långlopp.

Solen avlöstes av rätt intensiva snöbyar även här ute mot kusten.
Vart tog försommaren vägen som vi hade förra veckan ?

En gubbe påväg hem till en varm dusch.

Långpendling

För att få lite randonne-träning inför de kommande kvalificeringsloppen till Paris-Brest-Paris så tog jag en långpendling hem från jobbet igår.

Dagen till ära hade jag plockat fram Equinox:en från vinterdvalan.

I den arla morgonstunden gick färden österut mot Delsbo och mellan Dellensjöarna (bild).

Med vinden och solen i ryggen gick det rätt snabbt att ta sig ut till kusten.

I Iggesund blev det en snabbfika innan jag via Njutånger (härligt namn,) och Nianfors åter styrde mot Ljusnandalen.

Väl hemma efter att ha jobbat natten och pendlat de femton milen var det skönt att krypa ner mellan lakanen..

Från det ena till det andra.

Ena dagen kortbyxor kortärmat och +28 grader i Englewood Florida.
Två dagar senare skoterledscykling med -7 grader i Järvsöskogarna Hälsingland.

Det har varit snabba kast mellan ytterligheter i förutsättningarna för cykling på sistone.
Inte helt lätt att avgöra vad som är skönast. Lika klarblå himmel på båda ställena.
Men det är ju lite speciellt att få känna fartvinden på bara (orakade) ben.

Me and my Masi.

Mycket vinter kvar än på 438 m.ö.h.Skoterledscykling när den är som bäst kl. 10.00 en kall marsmorgon mitt i veckan.

Under helgerna stinker det för det mesta av tvåtaktsavgaser här.

Crosscountryhunden älskar att springa på den hårt packade leden.

-Varför går det så sakta uppför backarna husse ?

EN BRA DAG

Erik Brodén spelar Dylan hemma i ateljen hos Torvald Söderblom. En fin avslutning på en cykeldag.

Planerade en tur runt Svågadalen idag. Med 96,5 km. och 936 höjdmeter är ju den turen rätt grym.

Dessutom var det här andra dagen i rad jag tänkte köra samma sväng.

Till min stora förtret var det -17 grader på morgonen. Men solen gjorde ett bra jobb och vid lunchtid hade temperaturen stigit till -6.

Några gels i bakfickan och Camelbaken fylld med vatten så bar det av mot stigningarna på Svartsjövägen.

Solen sken och uppe på 400 meter var det plötsligt plusgrader och jäkligt svettigt.
Som tur var är det drygt en mil utför ner till Svågadalen så någon risk för överhettning var det aldrig.

För första gången i år skippade jag Statoilfikat (eller Time som det heter nu för tiden) i Delsbo och drog hela rundan nonstop.

Det tog ändå nästan fyra timmar (24,3 i totalsnitt) innan jag kunde parkera hojen i garaget hemma i Björskas igen.

Får väl skylla på dubbdäcken och näringsbristen sista milen.

Eventuell vätskebrist åtgärdade jag sedan på kvällen på Bob Dylan-aftonen.

Ibland är livet sååå bra.

RAAM-Seminar

I lördags var jag på ett RAAM-seminar i London !
-Vad är nu detta ?
Jo alltså en informationsträff angående Race Across America.
En heldag fullpackad med nyttig information för både cyklister och crew-medlemmar.
Det var ett välbesökt möte, vi var 34 stycken där. Det började på tidiga morgonen och avslutades med ett pub och restaurang-besök framåt kvällen.

Race Director George Thomas som själv har kört RAAM 6 gånger, stod för större delen av presentationen. Han hade dock hjälp av Executive Director Rick Boethling och President Fred Boethling (2 x RAAM).

Jag kvalificerade ju mig till RAAM 2009 i Sebring Florida. Så tanken på att någon gång köra loppet har legat och gnagt ett tag.

Men nu har jag bestämt att 2012 ska det ske.

Race Across America är ett ultra-lopp som startar i Oceanside California och målet är 480 mil senare i Annapolis Maryland. Helt sjukt långt egentligen. Läs mer här.

Sexton Vätternrundor eller fyra PBP efter varandra.

Men med en total stigning på närmare 60 000 höjdmeter blir kanske den bästa jämförelsen tre backiga Milli Miglia 1001-rundor !

Min målsättning med loppet är att bli en officiel finisher, dvs. att komma i mål inom de maximala 12 dygnen.

Endast en svensk(a) har hittills lyckats med det. Det var Catharina Berge som 2005 körde på 11 dagar och 11 timmar.

Bobbi Thoren körde 1993 men klarade inte under max-tiden. Dessutom har en Mikael Henriksson försökt två gånger, 1997 och 2000 men båda gångerna fått gett upp på sluttampen.

Av soloåkarna brukar ett normalt år ca. 50 % av startfältet bryta tävlingen eller inte klara max-tiden.

Varför då utsätta sig för det här ?

Har inget bra svar på den frågan egentligen. Men jag tycker alltid om att ställas inför nya utmaningar, sätta upp nya mål och att testa mig själv och mina gränser.

RAAM måste ju vara den ultimata utmaningen för en cyklist, eller hur ?

Har tänkt mig att köra det som en 'charity ride' för att samla in pengar till Cancerfonden.

Ungefär samma upplägg som när jag 2006 slog rekordet på cykel genom Sverige (212 mil, 6 dygn 6 timmar och 29 minuter).

Dvs. man kan stötta mig genom att sätta in en frivillig summa pengar på ett konto som oavkortat går till min insamling hos Cancerfonden.

En sak är säker, det lär blir många timmars nötande på cykeln de närmaste 1,5 åren !

Pratade med President Fred Boethling över en pastatallrik senare på kvällen. Han körde solo-RAAM 2006 vid 61 års ålder.

Han sade, -If I could do it, you can !

Jag säger, -Den som lever får se !

Ötzi xl

Lämnade i fredags den trivsamma tillvaron här hemma på Björskasgården i Järvsö.
I stället för att spänna på mig skidorna och bege mig upp i Järvsöbacken den här helgen, så slängde jag upp cykelcrossen på pick-upen och körde ner till Barkarby i Stockholms utkant.

Lilla Barkarby restaurang och pub var start och mål för Tour d'Ötzi xl.
Ett sanslöst långlopp runt Mälaren på så där 33 mil och med tanke på de rekordkalla veckorna som varit den sista tiden så skulle det här förmodligen bli en utmaning i XXXL-storlek.

Kan ju säga att jag inte blev besviken på utmaningen. Här var det överlevnad som gällde i sann Ötzi-anda.
Med julsångerna klingande i öronen från LB drog vi så iväg i kvällen, sju väl påpälsade cyklister ut på de sliriga vägarna.
Efter så där en mil kom första överraskningen, när vi blir bjudna på kaffe och lussebullar av 'Pilen' mitt på cykelbanan. Väldigt trevligt initiativ måste jag säga.

Det tog fyra mil innan vi lämnade den sista gatlyktan bakom oss någonstans bortom Salem.
Temperaturen låg runt -10 och det blåste en rätt besvärande motvind, så vi såg alla fram emot att värma oss lite i Södertälje. Men, men macken där stängde några minuter innan vi anlände så det blev till att ta en kort paus stående utomhus.
Här beslutade några att det fick vara nog och tog pendeltåget tillbaka till Stockholm.
Jag fortsatte tillsammans med Schture och Toni i mörkret utanför Södertälje.
Peter Tonér hade startat från Köping och vi mötte honom någon mil från Strängnäs. Därifrån slog han följe med oss tillbaka till Köping.

Det var verkligen lite trafik ute den här natten. Kanske de flesta var så smarta att de stannade hemma på grund av snöovädret som dragit fram tidigare under dagen.
Jag tror vi såg fler plogbilar än personbilar.
Vi kom också in i ett tätt snöväder som gjorde vägarna ännu slirigare. Som tur var så upphörde snöandet efter cirka en timma.

Vid gågatan genom Strängnäs centrum stannade vi till vid en nattöppen pizzeria.
Snacka om att vi avvek från de övriga gästerna där i vår överlevnadsutrustning.
Vi var i alla fall definitivt de enda nyktra gästerna i lokalen.
IOGT har mycket jobb att göra där bland ungdomen i Strängnäs.

Ut i kylan och mörkret på de nästan bilfria vägarna igen. En eloge till snöröjningen i Eskilstuna där man vid fyratiden på natten plogar cykelbanan in till staden, innan man plogar vägen. (Eller visste man att vi skulle komma?)
Efter lite strul med felkörning så kom vi slutligen fram till den nattöppna oasen McDonalds strax utanför Eskilstuna.
Där tinade vi upp frusna tår. Toni bjöd på jäger och vi proppade i oss super-hamburger-meal med plusmeny . En av oss (Peter) provade till och med att sova sittandes i stolen. Fungerade väl så där.

Någonstans mellan Eskilstuna och Kungsör måste vi ut på några kilometer väg med vajerräcke.
Inte ens där var det någon trafik att tala om och dessutom hade det nu börjat ljusna, så det var aldrig några problem.

Ett stenkast från Peters hem i Köping stannade vi till på Klingas konditori, ett kondis i gammal god stil. Där blev det frukostmacka och te.
På Klingas träffade vi 'Baggy' eller Johan som jag tror han heter. Han hade tillsammans med dottern Molly vikt förmiddagen åt att med bil guida oss vidare på 'sina' cykelvägar till och igenom Västerås.
Eftersom vi nu vände nosen österut tillbaka mot Stockholm kunde vi för första gången njuta av medvind. Solen sken det var -12 grader och gnistrande vitt på träd och fält.
I varje korsning stod Baggy och visade vägen, vilket var till stor hjälp då vi bara behövde koncentrera oss på att trampa och kunde släppa navigeringen helt.
Det blev återigen att trycka in ett super-duper-meal, nu på Max i utkanten av Västerås.
Kände mig tom på energi sista biten in till Västerås, men återhämtade mig skapligt efter mat och dryck. Fyllde sedan på gel-förådet på Sportson för att överleva de sista sju milen till Barkarby.
Vi fick se en vacker solnedgång i den arktiska kylan innan vi anlände till Shell-macken i Bålsta i skymningen.
Där på macken hade Christian Tillman mött upp. Det blev en snabbfika och Tillman bjöd på Jäger innan vi drog ut i kylan och mörkret igen.
Tillman drog större delen av de sista drygt fyra milen fram till LB i Barkarby centrum, vilket jag är mycket tacksam för.
Vi fick ett storartat mottagande av Nypan, Bigmollo och många andra där på LB.
Det var så jäkla skönt att sitta där i värmen och fira och veta att man faktiskt överlevt Ötzin.

Måste också tacka för all uppmuntran vi fick under resan genom 'Happys' forum och sms.

Naturligvis också ett jättetack till Toni och Schture och Peter som gjorde ett förträffligt jobb med att dra runt gubben.

Miglia 1001

Hemkommen igen från det stora äventyret i Italien.
160 mil på backiga vägar i Pomonte, Emilia Romagna, Umbrien, Toscana och Ligurien.
Vilken otrolig färd det var.
Backar som aldrig ville ta slut och utförskörningar med hårnålskurvor som var fantastiska.

Här en bild från Fausti Coppis hemby Castellania som också var sista kontrollen.

Jag åkte tillsammans med andra svenskar i olika konstellationer större delen av tiden.

Så här fräscha var vi, Bengt Sandborg, Tillman och jag innan loppet.
Jag kom i mål på tiden 4 dygn 8 timmar och 8 minuter.

Det känns otroligt skönt nu att ha klarat av loppet.
Sömnbristen är stor, sov ca. 8 timmar mellan måndag morgon och lördag morgon då jag gick i mål.
Dessutom är det svårt att passera kylskåpet här hemma utan att kolla efter något ätbart.

Loppet

Efter att äntligen fått våra cyklar, ett dygn försenade så började ett ivrigt mekande i cykelrummet på Poli Hotel i Nerviano, där många av svenskarna bodde. Starten gick kl. 21 på måndag kväll., vilket innebar att redan innan jag rullat en meter så hade jag varit vaken 13 timmar.

Vi var 12 svenskar som startade i samma grupp och höll ihop under natten och tisdagförmiddagen. Första 40 milen var i det närmaste helt platta där vi följde Po-flodens breda dalgång genom landskapet Emilia Romagna. Strax innan Po-flodens delta svängde vi rakt söderut och efter Faenza började stigningarna som man väntat på. Det kändes lite så att de första 40 milen var en transportsträcka innan det vekliga loppet började.

Första natten blev rätt händelserik med bland annat tre pukteringar i samma potthål och en otäck vurpa där Calle gick i backen ordentligt på grund av en jättespricka i asfalten. Calle fortsatte otroligt nog trots sprucket ögonbryn, skrapsår på armbågen och trasig bakväxel.

Nu blev det uppdelat i lite mindre grupperingar i svenskgänget. Jag åkte tillsammans med Staffan, Kallegunnar och Krister i de våldsamma klättringarna och utförskörningarna upp till klostret Chiusi Della Verna på drygt 1000 m.ö.h. Då hade vi cyklat nästan 60 mil och det var dags för första sovpausen. Hade nu varit vaken i 40 timmar så det var härligt att sträcka ut sig i en säng.

Efter nästan fem timmars sömn rullade jag iväg igen, nu med en stor grupp svenskar. Utförskörningen från klostret var otrolig med fullt ställ mellan hårnålskurvorna i kilometer efter kilometer.

Nu var vi i Umbrien, banprofilen här var flackare men med en hel del kortare branta backar.

Efter stämplingen i Todi började de långa stigningarna igen. Vi passerade Lago di Bolsena och klättrade därefter in i landskapet Toscana. Här på ett ställe var också turens brantaste stigning en cementerad sträcka på några kilometer med en lutning på ca. 20 % . Kan väl säga att 39- 25 som var min lägsta utväxling inte riktigt räckte till här.

Efter att ha ätit den bästa maten hittills under loppet (varm pasta med rödvin istället för kall risotto) i Pomonte (88 mil) så tänkte jag sova några timmar. Men sovstället här var riktigt dåligt med bara liggunderlag på ett kallt klinkergolv. Dessutom var alla underlagen upptagna. Jag försökte sova på en tidning men gav upp efter att ha legat och huttrat ett tag. Bröderna Calle och Johan Mölleborn gav också upp samtidigt, så vi drog iväg i natten på de långa stigningarna mot den vackra staden Montalcino.

Vi åkte sedan över den legendariska grusvägen 'Strade bianche Eroica' verkligen vackert med soluppgången på det högt belägna Monalcino i bakgrunden.

Det rullade på i lugn takt i den 34 gradiga värmen genom det berömda Chianti-distriktet. Sömnbristen var stor men vi lyckades hålla strax över styrfart fram till Montecatini Terme, dit vi kom just som det mörknade vid nio-tiden. När vi närmade oss kontrollen där så kom resten av svenskgänget ikapp oss.

Vi kom överens om att fortsätta kl. fyra nästa morgon, vilket kändes bra eftersom jag nu igen inte sovit på drygt 40 timmar. Men vid två-tiden väckte Kallegunnar mig och undrade om jag skulle med. Naturligtvis skulle jag det, jag hade ju sovit tre timmar så det fick räcka.

Körningen till nästa kontroll i Aulla började med sju mil motlut. Ganska svagt till en början men rätt så brutalt sista milen. Körde nu tillsammans med Staffan, Krister, Kallegunnar och Viktor, det skulle visa sig bli just vi som körde tillsammans de 27 timmarna vi hade kvar att cykla till målet. Många hade nu slut på energikakor och annan fickmat så glädjen blev stor när vi fann ett kondis vid fem-tiden på morgonen med nybakat bröd och kaffe. Strax efter fikapausen fick Viktor in bakväxeln i bakhjulet så den gick sönder. Han monterade bort växeln och fortsatte till Aulla med single speed.

Precis efter att ha passerat passet och börjat den extrema utförskörningen ner till Aulla så gick en ekernippel sönder på mitt framhjul. Som tur var så hade jag inte allt för hög fart utan kunde snabbt få stopp på hojen.

Efter Aulla i en klättring innan vi kom till staden Levanto fick jag min enda punka under loppet. Vid toppen av den klättringen mötte oss en oförglömlig utsikt när vi för första gången såg Medelhavet och den Italienska Rivieran så där en kilometer under oss. Där nere vid den Liguriska kusten var det många vackra små kustbyar som klättrade på de branta stigningarna nära havet.

Här någonstans bestämde jag mig för att köra utan något mer sovstopp in in mål. Det var hett som tusan efter kusten och dessutom skulle vi göra åtskilliga klättringar från havsnivån upp emot 6-700 meter för att återigen bomba utför ner till havet. Det var vackert men väldigt jobbigt i värmen.

Efter en fika i Sestri Levante (där jag tillbringade några dagar under tågluffningen 1976 !) så lämnade vi kusten och började klättringen mot näst sista kontrollen i Casella Ligure. Bara drygt 17 mil kvar. Vi hade nu lämnat de värsta bergen bakom oss och kom in i den östligaste delen av landskapet Piemonte där vi i mörkret följde en floddal fram till loppets sista brutala klättring upp till Fausti Choppis hemby Castelania där sista stämplingen var.

Sista 12 milen hade vi alla svårt att hålla oss vakna. Det var ett monotont harvande över långa rakstäckor med bitvis mycket dålig asfalt. Vi provade olika knep för att hålla oss vakna. Vi försökte med Belgisk kedja men det funkade inte. Vi provade att åka parvis och prata med varandra, funkade sådär. Vi till och med klev av cyklarna och gick några 100 meter för att hålla ögonen öppna. Enda avbrottet mot tröttheten var en lång bro med pavé och den rangliga pontonbron över Po.

När vi så småningom kom in i förortena med gatlysen och rondeller så var det lättare att hålla ögonen öppna. Efter lite felnavigering den sista milen rullade vi så äntligen över mållinjen och stämplade 05.21 på lördagmorgonen. Tiden på de 163 milen och 22 000 meters klättring blev 4 dygn 8 timmar och 8 minuter.

En snabb pasta och öl i målet, där Kallegunnar somnar direkt. Han som tidigare under natten berättat för mig att han brukar ha svårt att somna efter långlopp.

Nöjda och glada men trötta som as cyklar vi sedan den sista halvmilen tillbaka till Poli Hotel. Jag har nu sovit åtta timmar på fem dygn så det var rätt gött att lägga sig under täcket efter duschen.

Foto, Viktor Karlin

Personligt rekord på tolfte rundan

Ja då var årets Vätternrunda avklarad. Kan väl sammanfatta med att jag är 89,9% nöjd - men kunde alltså ha varit ännu lite nöjdare.

Anmälde mig i höstas till Happys sub 7.30 klunga, anförd av göteborgaren Leo Ranta. Klungan döptes senare till Conti Test Team pga generös sponsring av Continentals generalagent Duells. Var även ifjol anmäld i samma klunga men då var målsätningen sub 8, och det var väl lite mer realistiskt för mig.

Nu blev det ju ingen Vättern för mig ifjol pga. den långdragna virusinfektionen jag drog på mig. Klungan klarade sub 8 med god marginal då och ville nu spänna bågen ytterligare i år och satsa på sub 7.30. Efter en kort betänketid beslöt jag mig för att även i år anmäla mig i Leos klunga och alltså satsa på sub 7.30. - Tänkte att - va fan, man kan ju alltid försöka

På startlinjen klockan 9.38 på lördagsmorgonen står 35 stycken välklädda och slanka Continentalgubbar (inte att förväxla med Michelingubbar). Den gråhårigaste och skäggigaste av dem alla var jag (äldst också).
Det var fullt ställ redan från start. I rätt hård motvind och tidvis lätt regn passerade vi genom Vadstena och Ödeshög ner till första planerade pisspausen strax söder om Gränna.
Hela Conti Teamet stannade vid vägkanten och lättade på trycket samtidigt.
På andra sidan vägen står en fullsatt turistbuss parkerad. Den synen måste ha varit höjdpunkten på deras resa.

Jag tyckte det gick ganska ryckigt i klungan ner till Gränna, det var rätt ofta jag fick ligga på rött för att täppa till luckor för att strax efter bromsa för att inte köra in i fram förvarandes framhjul.
När det sedan blev lite mer backar söder om Gränna så fick jag till slut släppa och se 'min' klunga försvinna i fjärran.
Snittfarten dalade nu snabbt från de 41 km/h jag hade vid Gyllene Uttern.
Jag var i alla fall inte ensam om att släppa klungan här. Vi var fem stycken som lite molokna hjälptes åt att dra ner till Jönköping.
Fler och fler anslöt sig och i Habo var vi cirka trettio stycken som på nytt började rotera i en belgisk kedja.
Nu var det medvind, solen tittade fram emellanåt och rullsnittet klättrade uppåt igen.
Men mellan Hjo och Karlsborg började det bli en hel del trötta cyklister i klungan och vi var bara 6-7 stycken som drog runt i kedjan.
Ett par mil norr om Karlsborg blev vi uppslukade av en gigantisk klunga av minst 150 cyklister som kom ikapp oss.
Efter det var det bara att ligga och finåka i det härliga suget från klungan.


Det gick fort och jag började förstå att jag skulle ha chans på att gå in under åtta timmar.
Folk gratulerade varandra till höger och vänster och det var en lång rad av nöjda cyklister som spurtade fram efter strandpromenaden in i målet.

Min tid blev 7.50 och jag var glad att för första gången av de tolv gånger jag åkt rundan komma under åtta timmar.
Lite tråkigt var det förstås att jag släppte innan Jönköping. Speciellt som jag hörde att det hade gått i ett jämnare tempo när man sedan vände norrut och fick medvind. Men 7,24 som de 14 snabbaste i Conti teamet körde på hade nog varit omöjligt för mig ändå.

Nåja, härligt var det i alla fall att förbättra bästatiden med 24 minuter.
Måste säga att det har varit en otrolig utveckling bland snabbklungorna på Vätternrundan.
När jag 2003 åkte på 8.14 var det den 18:de snabbaste tiden. Nu när jag kollar på resultatjakt.se
ser jag att jag i år hade plats 174.

Ett stort tack till Leo och Smiley som har gjort ett jättejobb med att organisera allt och ordnat sponsring till Conti Test Team.

Cykelturer och Björnbesök

På mtb med Järvsöbacken som skymtar i bakgrunden

Jobbade nätterna hela helgen.
Tråkigt att jobbet ska inkräkta på fritidsaktiviteter på detta vis.
Var nämligen sugen på att köra en 30-milare i Sundsvall på lördagen.
Men som plåster på såret så företog jag fyra kortare turer runt hembygden istället på samma dag.

Dagens första tur var pendling hem från jobbet (den lite längre varianten på 29 km) klockan 07.00. Lite kyligt på morgonen men strålande solsken.
Efter några timmars sömn var det så dags för tur nummer två, en fika-tur på tandem med Alice. En härlig tur på 60 km till Delsbo i rätt hårt tempo, efter Kalvstigen. Vädret var fortfarande lika fint och betydligt varmare. Tyvärr så fick vi erfara att Nya Conditoriet kortat sina öppettider, så det fick bli en snabbfika på Time istället.
Direkt vid hemkomst var det dags för en mtb-tur med vovven. Det blev ca. en timme runt hennes favoritrunda på Lemyrberget.
På kvällen blev det sedan pendling till jobbet igen.

Som sagt ingen långtur, men 'många bäckar små'.

Måste ju också berätta om den stora tilldragelsen här på Björskas.

En björn har varit på besök femtio meter från vårt hus. Han smaskade i sig honung från två av det tjugotal bikupor vi har uppställda där. De båda kuporna hade vräkts omkull och honungsramar låg utspridda långt ute på jordgubbslandet, där fanns också tydliga avtryck från björntassar i jorden.

En viltspårare från länstyrelsen var hit i fredags och av honom fick vi låna ett elstängsel som skydd mot ytterligare besök. Jag kan bara hoppas på att fåren får vara ifred, när dom ska ut på bete om några dagar.

Col du Storsved

Trots det vackra vädret var det svåra förhållanden som rådde för cyklister uppe på Col du Storsved på morgonen 5 maj.
Snön som föll i ansenliga mängder under gårdagen låg fortfarande kvar där uppe på passet.
Lägg därtill minusgrader som rådde under natten så förstår ni vilket fruktansvärt umbärande och vilken heroisk insats jag utförde, när jag vid 07.45 passerade över krönet och äntligen efter den långa klättringen kunde rulla ner i hög fart förbi den alpina anläggningen, ner mot de centrala delarna av Järvsö :)

Utdrag ur en randonörds dagbok

Hade funderingar på att köra ett 30-mils randonnelopp i Stockholm i helgen igen (var ner och åkte ett för två veckor sedan).
Valborgsmässofirande och därefter 3,5 timmars bilkörning för att sedan cykla 30 mil är knappast något att rekommendera så Lasse och jag beslöt att ta en egen liten runda här hemma istället.
Söndagen 2 maj verkade vara lämpligast för en tur. På så sätt kunde vårens ankomst firas på Valborg som sig bör med OP Andersson god mat och öl i goda vänners sällskap.

Startade vid sju-tiden och i fin medvind cruisade vi de drygt åtta milen ner till Söderhamn. Härligt att knappt behöva trycka på något och ändå susa fram i drygt 40 km/h.
Efter en välbehövlig fika hos min bror Staffan och hans fru Chilo drog vi vidare i medvinden och solskenet längs kusten efter gamla riksettan förbi Sandarne och Axmar ner till Gävle.

Rullsnittet var nu 35 km/h, men vi visste att från och med nu så skulle det sjunka ordentligt för från Gävle fick vi köra mot vinden resten av resan.
Kämpade förbi Mackmyra men skippade whisky-provningen idag.
Snabbfika på OK i Ockelbo och milkshake på Max i Bollnäs. Däremellan var det att ligga i bocken och pressa hela tiden. Hjälpte inte mycket att ligga på rulle heller.
Till vår stora förvåning så lyckades vi ändå med att ha ett totalt rullsnitt på 31 km/h när vi rullade in på gårdsplanen hos Lasse.
33 mil blev vår dagsutflykt och det var skönt att avsluta med ett bubbelbad på Lasses altan.

Äntligen virusfri

Då var man äntligen igång igen efter den långa vintern 2010.
Jag åkte på en virusinfektion (igen) 28/12. Provade att träna några gånger i januari och februari, men efter varje lätt tränigspass så var jag nere i virusträsket igen.
I början av mars fick jag och Alice nog av vinterkylan och for över till Florida för ett besök hos mina svärföräldrar.

Första dagen där åkte jag tvärs över delstaten för att hämta upp min tiagrautrustade Masi som Bosse fixat åt mig på E-bay.
Den ska i fortsättningen bli min floridacykel är det tänkt. Det ska bli slut på att göda flygbolagen med deras jäkla cykelavgifter.


Ja här är jag med min Masi på bron ut till Manasota Key.
Det var härligt att cykla i värmen igen och för varje dag försvann virussymtomen mer och mer.
Körde tre gånger i veckan med grabbarna (hmm gubbarna) i den lokala cykelklubben Coastal Cruisers. Det var lika roligt varje dag (tack Ed, Jay, Dick och alla ni andra).
Dessutom körde jag själv mina favoritrundor runt Englewood de övriga veckodagarna.


Men inget varar ju för evigt, och nu är jag tillbaka i verkligheten i lilla Jarse.
Cykla på snöskoterleder är ju helt okey. Lika fritt från trafik som rundan på Rotonda Meadows men lite kallare åt tårna.
Nu ser jag fram mot en långtur på hälsingevägarna med Lasse i +5 grader på fredag.

Nytillskottet mm.

- Jaha, så var det gjort. Cykelgaraget har utökats med ytterligare en hoj.

Giant Glory 1, en tung jäkel som är gjord enbart för utförscykling.

Nästa sommar kommer jag ju att bo sådär en tre kilometer från vad som förmodligen kommer att vara en av Sveriges bästa cykelparker, Järvsö Bergscykel Park.

Då måste man ju bara testa det här med downhill och freeridecykling. Dom verkar ju ha det så roligt ungjävlarna som sysslar med det.

Ja ja, jag vet, det passar sig inte för en 55-årig gubbe att susa ner för bergssluttningar i vansinnes hastighet. Men va tusan även gubbar måste väl få leka ibland, och susa nedför branta backar i hög fart gör man också rätt så ofta på crosscountry rundor.

Frågan är väl bara när jag ska få tid att hänga i Järvsö Bergscykel Park. Men jag antar att det till största delen är en fråga om prioritering

- Hmm, undrar om dom kommer att ha nattöppet.

Nu har jag även bestämt mig för några som jag hoppas roliga och definitivt tuffa utmaningar inför nästa sommar.

För ett tag sedan anmälde jag mig till Happys Team 8 klunga på Vättern rundan.

Där är målsättningen att komma in under åtta timmar och vid fina yttre förhållanden till och med att gå runt på under 7.30 !

Kommer att behövas mycket fart och intervallträning till våren för en gammal cykelpendlare som jag.

Miglia 1001 är ett 160 mils randonne-lopp i Italien som jag tänker köra i mitten av augusti. Anmälde mig som 16:e svensk häromdagen. Deltagarantalet är maximerat till 300 vilket snart är nått. Verkar som att randonnecykling blir populärare för varje år.

Det är mycket kuperat och banprofilen ser ut som gapet på en stor haj. 22 000 höjdmeter totalt och med tanke på att det i stort sett är helt platt de första 40 milen över Po-slätten så är det nog inte en meter slätåkning när man väl kommer till Apenninerna.

- Usch, vad har man gett sig in på. Men är huvudet dumt får kroppen lida, heter det ju.

Får väl koncentrera träningspassen till Öjebergsbacken så snart Vättern är avklarad.

Cykelpendlig

En dag på (väg hem från) jobbet.

Har börjat köra min gamla pendlingsväg längs Ljusnans stränder. Den följer stigar och små grusvägar, går över ängar, genom skogsgläntor och man har hela tiden älven inom synhåll.
Nu är det ju förstås mörkt både på ditvägen och hemvägen så här års, men man kan ändå ana något som glittrar vid sidan om.

Ett litet problem med den här rutten är ungefär halvvägs mellan Ede och Edängeforsen där jag passerar en kanal. Där fanns förr en liten träbro för skoteråkare. I våras tog högvattnet med sig allt trämaterial från bron och lämnade bara två järnvägsskenor som går parallellt tvärs över kanalen.

Som synes på bilden så kom jag på ett genialiskt sätt att ta mig över.
Problem är till för att lösas. - Eller hur !

Med Fyllhammare och Spade

- Ja så äntligen var det klart ! Efter några dagars jobbande med fyllhammare (kanske inte vad du tror utan en slags hacka) och spade, har jag nu fått klart mitt eget privata motionsspår i min egen skog.
Det börjar precis vid garaget, efter tre meter är man på ett singeltrack som sedan slingrar sig en dryg kilometer i skogen innan man åter hamnar på gårdsplanen.

Tanken bakom dragningen av spåret är att det aldrig ska vara längre än ca. hundra meter fågelvägen tillbaka till garaget och bilen. På så sätt kan jag även under mina beredskapsveckor som deltidsbrandman leka lite på mountain bike, eller löpträna och ändå klara anspänningstiden på fem minuter vid larm.

Det känns rätt så lyxigt att snurra runt på sitt eget spår, skönt att det har blivit gjort nu, planerna har nämligen funnits ett tag.
Lite jobbigt att köra några längre pass där kanske, men distanspassen lägger jag ju ändå under de veckor jag inte har beredskap.

Fick lite minnesbilder från barndommen när jag gick där med min fyllhammare i skogen. Då kämpade vi och byggde crossbanor som vi cyklade på med våra DBS och Cresentcyklar med nabbdäck och limpa.

Tur att det är en bit till närmaste granne, så att jag inte behövde förklara vad cykelgalningen sysslade med nu.

Vargarna ylar på mtb-rundan

Idag när nu snön har smält bort igen, drog jag ut på vildmarkssafari i Järvsöskogarna.
Vargarnas ylande hördes redan vid starten och björnspillning såg jag vid flera tillfällen.

- Nåja, det är ju så att starten på rundan är alldeles utanför Järvzoo:s grindar och det var därifrån vargtjuten kom. Men det är ändå så att nackhåren reser sig på en när man cyklar ensam genom skogen och hör vargflockens ylande i bakgrunden.

Den här rundan tar ca. 4 timmar att köra och det är många berg som ska bestigas.
Helt snöfritt var det nu inte, för uppe på de högsta topparna låg snön förfarande kvar i ett tunt lager på stigen. Det var lite slirigt och det var bra mycket jobbigare än vad det varit de gånger jag kört den här turen tidigare i höst.

Jag var helt slut den sista biten och åkte bara och tänkte på vad jag skulle äta så snart jag kom hem. (Det blev några tallrikar med filmjölk och Crunchy med mycket socker innan jag var nöjd).

Nu får jag vila några dagar men på söndag är det dags för ett nytt vildmarkssafari på samma bana, då tillsammans med kompisarna i Ljusdals CK.

Tyvärr så glömde jag kameran hemma, så ni blir besparade från mina fotografiska alster den här gången.

Järvsö Outdoor Park

Ledig höstdag med nollgradig temperatur, solsken från en klarblå himmel och vackra färger på träden. Då högprioriterar i alla fall jag en cykeltur i skogen.
Jag tog med mig crosscountryhunden och drog upp till Järvsö Outdoor Park.
Cyklade uppför 'Barbro' en grön singeltrack som slingrar sig härligt genom skogen.

Vilket otroligt arbete dom har lagt ner där på berget de senaste veckorna. Känns lite tråkigt bara att man inte har varit där och hjälpt till som volontär ännu.

Rekade i alla fall lite möjliga crosscountrybanor med utgångspunkt från bergets topp. (Vovven är suverän på att nosa upp dem).

Vid Gudmunds vindskydd var det dags att ta fram kaffetermosen och pusta lite.

Efter så där en 2,5 timmars rekande kom vi så tillbaka till Öjebergets topp och testade sedan 'Malin'.

- Rekommenderas Jäklar vad fin hon är.

- 0,5

Vanligtvis brukar vi avsluta våra gemensamma klubbträningar i LCK ungefär i mitten av september. I år har vi dock beslutat att fortsätta tills snö och is sätter stopp.

Så igår vid 18.00 infann jag mig utanför Sportringen Cykel som vanligt på tisdagkvällarna. Vädret var rätt ok. grå himmel och 4 plusgrader. Lämnade skoöverdrag och vinterjacka hemma liksom windstopper-tightsen. - Det skulle jag snart bittert få ångra.
Anders T. dök också upp och han var ordentligt påpälsad. Tror att alla andra hade kollat väderleksprognosen och beslutat att ställa in.

Efter så där 15 kilometer började det att regna lite smått samtidigt som det mörknade, så vi beslöt att korta av rundan.
Snart så öste regnet ner och övergick mer och mer till snöblandat regn. Temperaturen sjönk snabbt och jag frös så otroligt.

Som tur var så hade jag för ovanlighetens skull tagit bilen in till träningen. Så när vi kom tillbaka från vår runda skyndade jag mig att dra på full värme samtidigt som jag tog av mig skor och strumpor av mina domnade fötter och körde hem barfota..
Snöfallet bara tilltog, allt blev vitt och biltermometern visade på - 0,5.
Kanske är det dags att invintra racern ?