Gunnars Cykelblogg

team Ultra Cycling Viking

2012-02-10T18:11:00.000+01:00

Ja för några månader sedan drog den stora RAAM-expeditionen (Ultra Cycling Viking :) igång. Vi i den svenska delen av projektet hade vårt tredje crew-möte igår och saker och ting börjar att falla på plats.

Jag har sex crew-medlemmar som kommer att hjälpa mig under loppet i en följebil och en husbil. Av dessa sex är fyra bosatta i Sverige (mina vänner Anders, Lasse, Arne och min fru Alice) och två i USA (min svåger och svägerska Francis och Susan). Dessuton har jag en vad man kan kalla crew-medlem på hemmaplan. Det är min cykelkompis Lasse som är något av en mentor och idespruta för mig.

De är alla så entusiastiska, noggranna och proffsiga att jag vid varje möte blir lite smått rörd av att de ställer upp så otroligt på min galna ide att köra RAAM 2012. De är verkligen helt inställda på att göra allt som står i deras makt för att jag så säkert och snabbt som möjligt ska ta mig de 480 milen från Oceanside till Annapolis.

Allt jag behöver göra är precis det jag älskar, att sitta på cykeln och trampa (hur svårt är det ?).

Mycket är nu bokat och klart, men det verkar som att för varje detalj vi går igenom så kommer det fram ytterligare ett antal funderingar och frågor. Det är mer som att förbereda en expedition än ett cykellopp. Som tur är så är informationen på RAAM.s hemsida väldigt omfattande in i minsta detalj.

Eftersom faktiskt även solo-RAAM är en team effort, det beror ju så mycket på teamet att vi ska nå framgång och allas insatser är mycket värdefulla, tyckte vi det skulle vara roligt att ha ett team-namn. Några förslag var 'team Gunnar Ohlanders' (för egocentriskt och tråkigt), 'team Crazy Gunnar' (för crazy). Till slut kom vi fram till att 'team Ultra Cycling Viking' var rätt bra.

Nu ser jag mest fram emot att min förkylning går över så att jag kan sätta igång med träningen igen. En resa till Spanien är inbokad i början av mars. Då det är tänkt att jag ska nöta asfalt på bergsvägarna i Sierra Nevada.

Järvsö Bergcykelpark

2011-09-20T19:41:00.001+02:00

I lördags gick årets sista randonné-lopp i Stockholm.
Som tröst för att jag inte kunde åka tog jag två förmiddagar i (lek)-parken.
Man blir smått lyrisk där när solen skiner och adrenalinet kickar in.

Härligt också att se alla cyklister med lyckliga ansikten och uppspärrade ögon som rullar fram till liften för ännu ett åk.
Läs mer om JBP här.

Fantastiskt för en cykel-galning att bo tre kilometer från den här skylten.

PBP 2011 i min egen lugna gubbtakt

2011-09-04T22:45:00.002+02:00

PBP 2011 blev knappast den trevliga utflykt som jag hade tänkt mig tidigare i år. Det blev faktiskt mer äventyrligt och strapatsrikt än vad jag någonsin hade önskat mig.

På grund av luftrörs katarr eller vad det nu var så fick jag hålla mig borta från allt vad träning heter under sex veckor innan loppet. Det är knappast den uppladdning man önskar sig inför ett långlopp som PBP.
Så sent som helgen innan så var jag osäker på om jag över huvud taget skulle kunna åka till Paris.
Men jag kände att viruset började ge vika och jag blev långsamt bättre.
Bestämde mig för att åka på söndagen precis en vecka före loppet skulle starta.
Jag hade bokat plats på en camping i Versailles och på tisdagen började den två dagar långa resan med lilla husbilen.
På fredagen flög min fru Alice ner till Paris och hon tillbringade tiden när jag cyklade som turist i storstaden.

Det här var den 17:de upplagan av PBP och fjärde gången för mig (kunde ha varit femte om jag inte hade fegat ur i sista stund 1995)
Som vanligt var staden Saint Quentin en Yvelines ( en förort sydväst om Paris där start och mål sker ) belägrat av cyklister från hela världen.
Festen hade börjat och snart skulle alla 5 300 startande drabba samman på den 123 mil långa färden mot Brest och tillbaka.
Ja det var det här jag hade haft som mål under så många träningspass det senaste året.
Alice och jag cyklade runt i Saint Quentin och Versailles ( när vi inte låg vid poolen på campingen) och njöt av det vackra vädret och stämningen.

Jag startade i 80 timmarsgruppen 16.25 på söndag eftermiddag. tillsammans med Staffan Gereonsson, Kalle Gunnar Abrahamsson och Krister Jönsson.
Kände direkt från de första tramptagen att det skulle bli en jobbig resa. Dessutom så var det säkert 32 grader varmt (gps'en visade 45 grader).
Försökte hänga med så gott det gick, men redan efter 3 mil började jag få kramp och pulsen rusade mot max trots att jag druckit bra.
Förmodligen var det för att jag enbart hade druckit sportdryck som jag blandat rätt stark med tanke på att få så mycket energi som möjligt.
Nu blev det i stället något fel på elektrolytblandningen in blodet med uttorkningssymptom som följd. Lite orutinerat, men efter att ha tankat vatten från den vänliga publiken efter banan så upphörde kramperna.

Som vanlig var det massor av folk som kantade vägen där vi drog fram, alla ropade och hejade för full hals.
Kom efter 14 mil till första kontrollen i Mortange just när det mörknade. Hela staden verkade vara ute för att heja på oss cyklister. Jag fortsatte direkt efter att ha fyllt på vatten mot första stämplingen ytterligare 8,5 mil bort i Villanes la Juel.
Några mil innan kontrollen kom Ai Ivonen ( som startade 15 minuter efter mig) ikapp och vi slog följe fram till Villanes. Jag stötte också på Tille där.
Gjorde ett snabbt stopp och fyllde bara på vatten i en flaska innan jag drog vidare i natten. Ari kom snart ikapp mig igen och vi körde tillsammans till nästa kontroll i Fougeres (31 mil).
Vid stämplingen där var det en hel hög med svenskar, dom var vänliga nog att vänta in Ari och mej och tillsammans drog vi iväg säkert ett tiotal svenskar genom natten till Tinteniac.
Farten var hög och eftersom avståndet mellan de här kontrollerna bara är 5,5 mil så var vi framme på mindre än två timmar.

Alla utom jag stannade till för att käka lite. Jag hade fortfarande kvar av min Fortimel Compact, en näringsdryck som var mitt huvudsakliga energiintag under större delen av loppet.

Min gps dog strax efter Tinteniac (hade glömt att slå på externa strömkällan) och för ett tag trodde jag faktiskt att jag hade kört fel eftersom jag inte sett någon cyklist på ett bra tag.

Men så kommer Staffan, Krister, Tony M, Per-Åke och Kalle-Gunnar ikapp och vi slår följe fram till Loudeac.

Känner nu att tempot är för högt för mig och för att över huvud taget ha möjlighet att genomföra loppet så bestämmer jag mig för att köra själv i min egen takt i fortsättningen.

Större delen av KBCK har nu också kommit ikapp och det känns jäkligt trist att behöva släppa det trevliga sällskapet.

Stämplar i Carhaix och kör vidare direkt till Brest. Där möter jag svensk-gänget som just är på väg att lämna kontrollen.

Sista milen in mot Brest har det känts som om min förkylning börjar ta omtag. Jag hostar och harklar mig mest hela tiden. Jag känner ett tryck över bröstet och funderar om jag håller på att få lunginflammation.

Efter att ha käkat så kör jag i alla fall vidare i sakta mak helt solo tillbaka till Carhaix.

Tanken på att bryta växer sig allt starkare och när jag är framme är jag rätt säker på att det blir tåget till Paris härifrån.

Men eftersom jag har gott om tid, har ju drygt 50 timmar på mig till mål innan 80 timmarsgränsen är nådd, så bokar jag plats i sovsalen och sover i sju timmar. Blir väckt klockan fem på morgonen och ligger ytterligare 45 minuter och funderar hur jag ska göra.

Bestämmer mig för att försöka köra åtminstone en etapp till. Så efter en stadig frukost trampar jag i gryningsljuset mot Loudeac.

Åker även nu helt min egen takt och känner hur krafterna börjar komma igen lite.

När jag tankar Fortimel vid bagdropen i Loudeac är jag rätt pigg och med vinden i ryggen känner jag att det ska nog gå bra att köra vidare om jag fortsätter i min egen lugna takt.

Så jag åker hela dagen med bara korta stopp på kontrollerna och strax före solnedgången har jag cyklat 100 mil och kommit till Villanes la Juel.

Hela staden är ute och tar emot oss cyklister när vi kommer in till kontrollen. Fantastiskt att bli mottagen som en superhjälte. Förstår verkligen varför Villanes la Juel blir vald till bästa kontroll gång efter gång.

Träffar Tille och Mattias där och vi bestämmer oss för att köra tillsammans mot nästa kontroll i Mortange.

Märker rätt snart att tempot är för högt för mig och efter lite övertalning så låter de mig köra själv.

Trist att se deras bakljus försvinna i mörkret, men vet att det är enda chansen för mig att greja det här.

Framme i Mortange sitter Tille och Mattias och käkar, ja Mattias sover nog mer än han äter.

Jag tar en macka och rullar vidare mot sista kontrollen i Dreux, övertygad om att grabbarna snart ska susa förbi.

Nu kommer dom aldrig förbi, utan strax efter att jag lämnat kontrollen så tuppar Mattias av vid bordet och slår huvudet i stengolvet. Stor kalabalik utbryter och Mattias får uppsöka sjukhus för omplåstring. Tille som den gentleman han är stannar kvar och gör sällskap med Mattias efter så där en fyra timmars fördröjning.

Det är tre långa klättringar efter Mortange sedan är man ute på det platta området väster om Paris.

På hela vägen till Dreux ( 8 mil) ser jag bara fyra cyklister:

Den här magiska sista natten är mild med lite månsken och orange sken från småstäder och byar utspridda lite här och där som ytterligare lyser upp natthimlen. Långt söderut lyser det ibland från blixtar där ett åskväder drar fram.

En skön känsla börjar infinna sig när jag inser att jag faktiskt kommer att klara av det här och att målet närmar sig snabbt.

Snabbfika i Dreux innan sista etappen. Eftersom det är fjärde gången jag cyklar den här banan så vet jag att det är många backar de sista milen in mot mål.

De brukar vara jobbiga, men nu sitter jag bara och njuter av den sköna känslan att jag trots allt lyckades fixa det.
Sitter och småpratar med mig själv om vilken tjurskallig jäkla idiot jag är som ändå lyckats ta mig i mål. (man blir lätt så efter 120 mil på cykeln)
Åker in i målet i Saint Quentin klockan 7.24 på onsdagsmorgonen, 62 timmar och 59 minuter har det tagit.

Tar en Heiniken och rullar vidare mot Alice som är på väg att möta mig.

Gråter en skvätt och sover resten av dagen i husbilen.

Ett stort tack till alla som uppmuntrade och stöttade mig efter banan, så att jag orkade fullfölja loppet, trots min dåliga kondition
Tack.. KBCK, Staffan, Krister, Kalle-Gunnar, Tony, Per-Åke, Tillman, Mattias, Ari och alla ni andra.
Ett tack också till alla tusentals fransmän och fransyskor i alla åldrar som fanns ute vid vägkanten för att heja på, dygnet runt.
Vilket otroligt intresse det finns för cykelsporten i detta land.
Naturligtvis också ett stort tack till Lasse för lånet av dina AG-Wheels. Härligt lättrullande. Dessutom ingen risk att man somnar på cykeln, kasettbodyns ljud höll mig vaken nätterna igenom

Med facit i handen så var det väl inte så jättelyckat att direkt efter en långvarig viusinfektion sätta sig på cykeln och cykla 123 mil.
Skulle nog behövt en vecka eller två för att återhämta mig.
Dessutom hinner konditionen gå ner rejält på sex veckor av inaktivitet. Det märktes verkligen dagarna efter loppet då jag hade en helt otrolig träningsvärk.

(foto nr 2 Kalle-Gunnar)

PBP eller ej ?

2011-08-13T20:40:00.001+02:00

Ja så här såg det ut i början av juli då jag passerade den tusende milen för i år. Uppe på 500 m.ö.h. mellan Los och Kårböle.
Då var jag frisk och stark

Så här ser mitt liv ut sedan fem veckor tillbaka.
I och för sig en behaglig tillvaro, men knappast det jag önskar mig nu så här en vecka före Paris Brest Paris.

Virus säger farbror doktorn, bara vila och ta det lugnt.
Han fattade ju ingenting när jag försökte förklara för honom att jag ska köra PBP, denna livsviktiga händelse, om några veckor.
Han visste inte ens vad det var. - Du får satsa på nästa år istället !
- Nä så tusan heller tänkte jag, tryckte i mig mollypect och snortade nässpray.

Men sedan dess så har veckorna bara gått utan större tecken på tillfrisknande.
Så nu ser det faktiskt ut som att det kanske blir en DNS på mig den här gången.
Lever på hoppet fortfarande så de närmaste dagarna blir helt avgörande för beslutet om jag åker till Paris eller ej.

Förtio mil påväg mot PBP

2011-05-29T18:58:00.006+02:00

På lördagen tog jag ytterligare ett steg mot Paris-Brest -Paris 2011, när jag körde 40-mils kvalificeringen i Sundsvall.
Vi var fem långtradare (Roger, Krister, Tommy, Tomas och jag) som drog iväg från portvakten vid Ortviken i den tidiga morgonen.
Fyra timmars sömn och uppstigning 03.00 är väl inget att rekommendera inför en start på ett 40-mils lopp. Men ibland är inte alla förhållanden ideala, utan man får helt enkelt anpassa sig efter verkligheten.

Vi startade i grådisigt väder med en temperatur på sex grader. Inte det trevligaste cykelvädret kanske, men det var i alla fall vindstilla och inget regn.
Efter några mil upp efter den vackra Indalsälven började det blåsa en ganska besvärande västlig vind, vilket betydde motvind för oss.
Vi stämplade i Bispgården och Ragunda.

Efter stämplingen i Ragunda hände det märkliga att vinden svängde över till sydost.

Helt plötsligt kunde vi njuta av en frisk medvind.

Men säg den glädje som varar.

Efter några snabba mil nådde vi banans mittpunkt i Östersund. Nu återstod 20 mil i motvind längs E 14 tillbaka till Sundsvall.

Stämpling i Brunnflo och en super duper hamburgare med allt extra + bacon på Sibylla.
Nu tittade solen fram och vi fick stanna efter några mil för att justera klädseln.

Men strax därefter tornade några mörka moln upp på himlen och snart var vi inne i en riktig störtskur.

Så efter några mil av huttrande stannade igen för att åter igen justera klädsen.

Sista 10 milen var det regnskurar blandat med solsken och hård motvind.

Vi var fem skitiga cyklister som stämplade in vid Ortviken efter 14 timmar och 57 minuter.

Det såg mer ut som att vi hade kört ett mtb-lopp med tanke på våra nedsmetade ansikten.

Vi tog en kaffe i automaten och tackade varandra för en trots allt trevlig dag på landsvägen.

Nu återstår egentligen en 30-mils Brevet för mig innan jag kan anmäla mig till PBP 2011.

Eftersom inga datum stämmer med mitt jobbschema så kommer jag i stället att köra en

40-milare till på torsdag 2/6 i Stockholm.

60-milen Västerås

2011-05-15T15:21:00.007+02:00

Ja så var 60-milen i raden av kvalificeringlopp (20, 30, 40, och 60 mil) inför Paris-Brest-Paris avklarad.
Jag körde 20-mils kvalificeringen i Sundsvall för några veckor sedan och planerade att ta
30-milen där nu i helgen.
Men när jag för några dagar sedan upptäckte att det för ovanlighetens skull var kvällsstart på fredagkväll i Västerås, så blev även en start där möjlig för mig.
Eftersom en 60-milare ju måste vara dubbelt så rolig jämfört med en 30-milare, så blev valet rätt enkelt. -Eller ?

Vi var sju cyklister som startade Från Statoilmacken i utkanten av Västerås.
Två hade redan från början klargjort att de tänkte ta det lite lugnare.
Men vi övriga (Peter, Mattias, Staffan, Hans och jag) drog upp ett rasande tempo redan från början.
Skrattade lite för mig själv när jag tänkte tillbaka på hur det brukade låta i början av min 'randonne karriär' i mitten av 90-talet, på Gävle cykelamatörers kvalificeringslopp när man körde på lite för fort.
Då blev man snabbt och inte alltid så vänligt åt sagd att lugna ner sig.
Tänk om Kjell varit med den här natten i Södermanland då hade han nog fått ropa sig hes.

Efter ett par stämplingar under natten kom vi i gryningen ner till ett nattöppet MacDonalds i Norrköping.

Där var en hel del mer eller mindre suspekta individer, vilket gjorde att den mindre förmögenhet som det sammanlagda värdet på våra fem cyklar utgjorde inte var så lämplig att lämna utanför.
Därför tog vi helt enkelt in dem. Ingen i personalen hade några som helst invändningar.

Mätta och belåtna drog vi så ut i den tidiga morgonen på små fina vägar västerut förbi sjön Roxen mot nästa stämpling i Borensberg. Tyvärr så blev det nu också rätt hård motvind.

Det här området var för mig fram till nu en vit fläck på min sverigekarta.
Upptäkten av nya vackra platser och möte med en hel del vilda djur (Mattias var ytterst nära att klippa ett rådjur) gjorde att jag inte hade svårt att hålla mig vaken.

En frukostbuffé på Hotell Norra Vättern i Askersund satt riktigt bra, innan vi återigen gav oss ut för att kämpa oss fram mot vinden.

Efter stämplingen och 'snabb'fikat i Karlskoga ville Hans och Peter ta det lite lugnare.
Staffan, Mattias och jag ångade på i bra fart, nu med en härlig medvind eftersom vi svängde österut igen.

Stämpling och kebabrulle i Kopparberg.
Sedan en klättring upp mot kloten.
Som synes började milen ta ut sin rätt och vi kände oss rätt slitna. Här kämpar Staffan på uppför Klotenbackarna.

Stilstudie av Mattias, vårt draglok.

Kloten - en bit Norrland i Västmanland.

Gubben hänger med.

Vi passerar Skinnskatteberg och kommer nu in på den enda delen av hela banan med riktigt tråkig, hårt trafikerad väg.

Sista milen är det även vajerräckesväg, vilket aldrig är roligt.

Efter 23 timmar och 10 minuter rullar vi så in på macken i Västerås, och vi kan gratulera varandra till ett trevligt om än slitsamt dygn på cykeln.

Rullsnittet blev 30,6 km/h och totalsnittet hamnade på 26 km/h.

Men nu var ju det här ett randonne-lopp och då är det där med tid och snitthastighet underordnat trivsel och upplevelse. Eller hur ?

Det är en mycket fin 60-mils bana, trots den lite tråkiga avslutningen som Peter Tonér ordnat åt CK-Distans där i Västerås. En runda som rekommenderas varmt för dem som känner sig sugna på långcykling.

Gubbrundan

2011-05-03T13:39:00.005+02:00

Tog en tur igen på en av mina favoritbanor ut mot hälsingekusten.
Med 15 mil och 878 meters klättring är det en perfekt gubbrunda med mycket slätdrag.
Mellan Dellensjöarna ligger vackra Norrbo, som inte visade sin vackra sida idag.
Hård nordostlig vind, snön yrde i luften och temperaturen låg på +2 grader.

Visst hittar jag runt här utan min nya leksak, men det är alltid roligt att träna nedladdning och navigering inför kommande långlopp.

Solen avlöstes av rätt intensiva snöbyar även här ute mot kusten.
Vart tog försommaren vägen som vi hade förra veckan ?

En gubbe påväg hem till en varm dusch.

Långpendling

2011-04-12T16:30:00.001+02:00

För att få lite randonne-träning inför de kommande kvalificeringsloppen till Paris-Brest-Paris så tog jag en långpendling hem från jobbet igår.

Dagen till ära hade jag plockat fram Equinox:en från vinterdvalan.

I den arla morgonstunden gick färden österut mot Delsbo och mellan Dellensjöarna (bild).

Med vinden och solen i ryggen gick det rätt snabbt att ta sig ut till kusten.

I Iggesund blev det en snabbfika innan jag via Njutånger (härligt namn,) och Nianfors åter styrde mot Ljusnandalen.

Väl hemma efter att ha jobbat natten och pendlat de femton milen var det skönt att krypa ner mellan lakanen..

Från det ena till det andra.

2011-03-18T20:59:00.006+01:00

Ena dagen kortbyxor kortärmat och +28 grader i Englewood Florida.
Två dagar senare skoterledscykling med -7 grader i Järvsöskogarna Hälsingland.

Det har varit snabba kast mellan ytterligheter i förutsättningarna för cykling på sistone.
Inte helt lätt att avgöra vad som är skönast. Lika klarblå himmel på båda ställena.
Men det är ju lite speciellt att få känna fartvinden på bara (orakade) ben.

Me and my Masi.

Mycket vinter kvar än på 438 m.ö.h.Skoterledscykling när den är som bäst kl. 10.00 en kall marsmorgon mitt i veckan.

Under helgerna stinker det för det mesta av tvåtaktsavgaser här.

Crosscountryhunden älskar att springa på den hårt packade leden.

-Varför går det så sakta uppför backarna husse ?

EN BRA DAG

2011-03-01T23:10:00.004+01:00

Erik Brodén spelar Dylan hemma i ateljen hos Torvald Söderblom. En fin avslutning på en cykeldag.

Planerade en tur runt Svågadalen idag. Med 96,5 km. och 936 höjdmeter är ju den turen rätt grym.

Dessutom var det här andra dagen i rad jag tänkte köra samma sväng.

Till min stora förtret var det -17 grader på morgonen. Men solen gjorde ett bra jobb och vid lunchtid hade temperaturen stigit till -6.

Några gels i bakfickan och Camelbaken fylld med vatten så bar det av mot stigningarna på Svartsjövägen.

Solen sken och uppe på 400 meter var det plötsligt plusgrader och jäkligt svettigt.
Som tur var är det drygt en mil utför ner till Svågadalen så någon risk för överhettning var det aldrig.

För första gången i år skippade jag Statoilfikat (eller Time som det heter nu för tiden) i Delsbo och drog hela rundan nonstop.

Det tog ändå nästan fyra timmar (24,3 i totalsnitt) innan jag kunde parkera hojen i garaget hemma i Björskas igen.

Får väl skylla på dubbdäcken och näringsbristen sista milen.

Eventuell vätskebrist åtgärdade jag sedan på kvällen på Bob Dylan-aftonen.

Ibland är livet sååå bra.

RAAM-Seminar

2011-02-24T20:02:00.002+01:00

I lördags var jag på ett RAAM-seminar i London !
-Vad är nu detta ?
Jo alltså en informationsträff angående Race Across America.
En heldag fullpackad med nyttig information för både cyklister och crew-medlemmar.
Det var ett välbesökt möte, vi var 34 stycken där. Det började på tidiga morgonen och avslutades med ett pub och restaurang-besök framåt kvällen.

Race Director George Thomas som själv har kört RAAM 6 gånger, stod för större delen av presentationen. Han hade dock hjälp av Executive Director Rick Boethling och President Fred Boethling (2 x RAAM).

Jag kvalificerade ju mig till RAAM 2009 i Sebring Florida. Så tanken på att någon gång köra loppet har legat och gnagt ett tag.

Men nu har jag bestämt att 2012 ska det ske.

Race Across America är ett ultra-lopp som startar i Oceanside California och målet är 480 mil senare i Annapolis Maryland. Helt sjukt långt egentligen. Läs mer här.

Sexton Vätternrundor eller fyra PBP efter varandra.

Men med en total stigning på närmare 60 000 höjdmeter blir kanske den bästa jämförelsen tre backiga Milli Miglia 1001-rundor !

Min målsättning med loppet är att bli en officiel finisher, dvs. att komma i mål inom de maximala 12 dygnen.

Endast en svensk(a) har hittills lyckats med det. Det var Catharina Berge som 2005 körde på 11 dagar och 11 timmar.

Bobbi Thoren körde 1993 men klarade inte under max-tiden. Dessutom har en Mikael Henriksson försökt två gånger, 1997 och 2000 men båda gångerna fått gett upp på sluttampen.

Av soloåkarna brukar ett normalt år ca. 50 % av startfältet bryta tävlingen eller inte klara max-tiden.

Varför då utsätta sig för det här ?

Har inget bra svar på den frågan egentligen. Men jag tycker alltid om att ställas inför nya utmaningar, sätta upp nya mål och att testa mig själv och mina gränser.

RAAM måste ju vara den ultimata utmaningen för en cyklist, eller hur ?

Har tänkt mig att köra det som en 'charity ride' för att samla in pengar till Cancerfonden.

Ungefär samma upplägg som när jag 2006 slog rekordet på cykel genom Sverige (212 mil, 6 dygn 6 timmar och 29 minuter).

Dvs. man kan stötta mig genom att sätta in en frivillig summa pengar på ett konto som oavkortat går till min insamling hos Cancerfonden.

En sak är säker, det lär blir många timmars nötande på cykeln de närmaste 1,5 åren !

Pratade med President Fred Boethling över en pastatallrik senare på kvällen. Han körde solo-RAAM 2006 vid 61 års ålder.

Han sade, -If I could do it, you can !

Jag säger, -Den som lever får se !

Ötzi xl

2010-12-06T15:26:00.003+01:00

Lämnade i fredags den trivsamma tillvaron här hemma på Björskasgården i Järvsö.
I stället för att spänna på mig skidorna och bege mig upp i Järvsöbacken den här helgen, så slängde jag upp cykelcrossen på pick-upen och körde ner till Barkarby i Stockholms utkant.

Lilla Barkarby restaurang och pub var start och mål för Tour d'Ötzi xl.
Ett sanslöst långlopp runt Mälaren på så där 33 mil och med tanke på de rekordkalla veckorna som varit den sista tiden så skulle det här förmodligen bli en utmaning i XXXL-storlek.

Kan ju säga att jag inte blev besviken på utmaningen. Här var det överlevnad som gällde i sann Ötzi-anda.
Med julsångerna klingande i öronen från LB drog vi så iväg i kvällen, sju väl påpälsade cyklister ut på de sliriga vägarna.
Efter så där en mil kom första överraskningen, när vi blir bjudna på kaffe och lussebullar av 'Pilen' mitt på cykelbanan. Väldigt trevligt initiativ måste jag säga.

Det tog fyra mil innan vi lämnade den sista gatlyktan bakom oss någonstans bortom Salem.
Temperaturen låg runt -10 och det blåste en rätt besvärande motvind, så vi såg alla fram emot att värma oss lite i Södertälje. Men, men macken där stängde några minuter innan vi anlände så det blev till att ta en kort paus stående utomhus.
Här beslutade några att det fick vara nog och tog pendeltåget tillbaka till Stockholm.
Jag fortsatte tillsammans med Schture och Toni i mörkret utanför Södertälje.
Peter Tonér hade startat från Köping och vi mötte honom någon mil från Strängnäs. Därifrån slog han följe med oss tillbaka till Köping.

Det var verkligen lite trafik ute den här natten. Kanske de flesta var så smarta att de stannade hemma på grund av snöovädret som dragit fram tidigare under dagen.
Jag tror vi såg fler plogbilar än personbilar.
Vi kom också in i ett tätt snöväder som gjorde vägarna ännu slirigare. Som tur var så upphörde snöandet efter cirka en timma.

Vid gågatan genom Strängnäs centrum stannade vi till vid en nattöppen pizzeria.
Snacka om att vi avvek från de övriga gästerna där i vår överlevnadsutrustning.
Vi var i alla fall definitivt de enda nyktra gästerna i lokalen.
IOGT har mycket jobb att göra där bland ungdomen i Strängnäs.

Ut i kylan och mörkret på de nästan bilfria vägarna igen. En eloge till snöröjningen i Eskilstuna där man vid fyratiden på natten plogar cykelbanan in till staden, innan man plogar vägen. (Eller visste man att vi skulle komma?)
Efter lite strul med felkörning så kom vi slutligen fram till den nattöppna oasen McDonalds strax utanför Eskilstuna.
Där tinade vi upp frusna tår. Toni bjöd på jäger och vi proppade i oss super-hamburger-meal med plusmeny . En av oss (Peter) provade till och med att sova sittandes i stolen. Fungerade väl så där.

Någonstans mellan Eskilstuna och Kungsör måste vi ut på några kilometer väg med vajerräcke.
Inte ens där var det någon trafik att tala om och dessutom hade det nu börjat ljusna, så det var aldrig några problem.

Ett stenkast från Peters hem i Köping stannade vi till på Klingas konditori, ett kondis i gammal god stil. Där blev det frukostmacka och te.
På Klingas träffade vi 'Baggy' eller Johan som jag tror han heter. Han hade tillsammans med dottern Molly vikt förmiddagen åt att med bil guida oss vidare på 'sina' cykelvägar till och igenom Västerås.
Eftersom vi nu vände nosen österut tillbaka mot Stockholm kunde vi för första gången njuta av medvind. Solen sken det var -12 grader och gnistrande vitt på träd och fält.
I varje korsning stod Baggy och visade vägen, vilket var till stor hjälp då vi bara behövde koncentrera oss på att trampa och kunde släppa navigeringen helt.
Det blev återigen att trycka in ett super-duper-meal, nu på Max i utkanten av Västerås.
Kände mig tom på energi sista biten in till Västerås, men återhämtade mig skapligt efter mat och dryck. Fyllde sedan på gel-förådet på Sportson för att överleva de sista sju milen till Barkarby.
Vi fick se en vacker solnedgång i den arktiska kylan innan vi anlände till Shell-macken i Bålsta i skymningen.
Där på macken hade Christian Tillman mött upp. Det blev en snabbfika och Tillman bjöd på Jäger innan vi drog ut i kylan och mörkret igen.
Tillman drog större delen av de sista drygt fyra milen fram till LB i Barkarby centrum, vilket jag är mycket tacksam för.
Vi fick ett storartat mottagande av Nypan, Bigmollo och många andra där på LB.
Det var så jäkla skönt att sitta där i värmen och fira och veta att man faktiskt överlevt Ötzin.

Måste också tacka för all uppmuntran vi fick under resan genom 'Happys' forum och sms.

Naturligvis också ett jättetack till Toni och Schture och Peter som gjorde ett förträffligt jobb med att dra runt gubben.

Miglia 1001

2010-08-23T13:14:00.021+02:00

Hemkommen igen från det stora äventyret i Italien.
160 mil på backiga vägar i Pomonte, Emilia Romagna, Umbrien, Toscana och Ligurien.
Vilken otrolig färd det var.
Backar som aldrig ville ta slut och utförskörningar med hårnålskurvor som var fantastiska.

Här en bild från Fausti Coppis hemby Castellania som också var sista kontrollen.

Jag åkte tillsammans med andra svenskar i olika konstellationer större delen av tiden.

Så här fräscha var vi, Bengt Sandborg, Tillman och jag innan loppet.
Jag kom i mål på tiden 4 dygn 8 timmar och 8 minuter.

Det känns otroligt skönt nu att ha klarat av loppet.
Sömnbristen är stor, sov ca. 8 timmar mellan måndag morgon och lördag morgon då jag gick i mål.
Dessutom är det svårt att passera kylskåpet här hemma utan att kolla efter något ätbart.

Loppet

Efter att äntligen fått våra cyklar, ett dygn försenade så började ett ivrigt mekande i cykelrummet på Poli Hotel i Nerviano, där många av svenskarna bodde. Starten gick kl. 21 på måndag kväll., vilket innebar att redan innan jag rullat en meter så hade jag varit vaken 13 timmar.

Vi var 12 svenskar som startade i samma grupp och höll ihop under natten och tisdagförmiddagen. Första 40 milen var i det närmaste helt platta där vi följde Po-flodens breda dalgång genom landskapet Emilia Romagna. Strax innan Po-flodens delta svängde vi rakt söderut och efter Faenza började stigningarna som man väntat på. Det kändes lite så att de första 40 milen var en transportsträcka innan det vekliga loppet började.

Första natten blev rätt händelserik med bland annat tre pukteringar i samma potthål och en otäck vurpa där Calle gick i backen ordentligt på grund av en jättespricka i asfalten. Calle fortsatte otroligt nog trots sprucket ögonbryn, skrapsår på armbågen och trasig bakväxel.

Nu blev det uppdelat i lite mindre grupperingar i svenskgänget. Jag åkte tillsammans med Staffan, Kallegunnar och Krister i de våldsamma klättringarna och utförskörningarna upp till klostret Chiusi Della Verna på drygt 1000 m.ö.h. Då hade vi cyklat nästan 60 mil och det var dags för första sovpausen. Hade nu varit vaken i 40 timmar så det var härligt att sträcka ut sig i en säng.

Efter nästan fem timmars sömn rullade jag iväg igen, nu med en stor grupp svenskar. Utförskörningen från klostret var otrolig med fullt ställ mellan hårnålskurvorna i kilometer efter kilometer.

Nu var vi i Umbrien, banprofilen här var flackare men med en hel del kortare branta backar.

Efter stämplingen i Todi började de långa stigningarna igen. Vi passerade Lago di Bolsena och klättrade därefter in i landskapet Toscana. Här på ett ställe var också turens brantaste stigning en cementerad sträcka på några kilometer med en lutning på ca. 20 % . Kan väl säga att 39- 25 som var min lägsta utväxling inte riktigt räckte till här.

Efter att ha ätit den bästa maten hittills under loppet (varm pasta med rödvin istället för kall risotto) i Pomonte (88 mil) så tänkte jag sova några timmar. Men sovstället här var riktigt dåligt med bara liggunderlag på ett kallt klinkergolv. Dessutom var alla underlagen upptagna. Jag försökte sova på en tidning men gav upp efter att ha legat och huttrat ett tag. Bröderna Calle och Johan Mölleborn gav också upp samtidigt, så vi drog iväg i natten på de långa stigningarna mot den vackra staden Montalcino.

Vi åkte sedan över den legendariska grusvägen 'Strade bianche Eroica' verkligen vackert med soluppgången på det högt belägna Monalcino i bakgrunden.

Det rullade på i lugn takt i den 34 gradiga värmen genom det berömda Chianti-distriktet. Sömnbristen var stor men vi lyckades hålla strax över styrfart fram till Montecatini Terme, dit vi kom just som det mörknade vid nio-tiden. När vi närmade oss kontrollen där så kom resten av svenskgänget ikapp oss.

Vi kom överens om att fortsätta kl. fyra nästa morgon, vilket kändes bra eftersom jag nu igen inte sovit på drygt 40 timmar. Men vid två-tiden väckte Kallegunnar mig och undrade om jag skulle med. Naturligtvis skulle jag det, jag hade ju sovit tre timmar så det fick räcka.

Körningen till nästa kontroll i Aulla började med sju mil motlut. Ganska svagt till en början men rätt så brutalt sista milen. Körde nu tillsammans med Staffan, Krister, Kallegunnar och Viktor, det skulle visa sig bli just vi som körde tillsammans de 27 timmarna vi hade kvar att cykla till målet. Många hade nu slut på energikakor och annan fickmat så glädjen blev stor när vi fann ett kondis vid fem-tiden på morgonen med nybakat bröd och kaffe. Strax efter fikapausen fick Viktor in bakväxeln i bakhjulet så den gick sönder. Han monterade bort växeln och fortsatte till Aulla med single speed.

Precis efter att ha passerat passet och börjat den extrema utförskörningen ner till Aulla så gick en ekernippel sönder på mitt framhjul. Som tur var så hade jag inte allt för hög fart utan kunde snabbt få stopp på hojen.

Efter Aulla i en klättring innan vi kom till staden Levanto fick jag min enda punka under loppet. Vid toppen av den klättringen mötte oss en oförglömlig utsikt när vi för första gången såg Medelhavet och den Italienska Rivieran så där en kilometer under oss. Där nere vid den Liguriska kusten var det många vackra små kustbyar som klättrade på de branta stigningarna nära havet.

Här någonstans bestämde jag mig för att köra utan något mer sovstopp in in mål. Det var hett som tusan efter kusten och dessutom skulle vi göra åtskilliga klättringar från havsnivån upp emot 6-700 meter för att återigen bomba utför ner till havet. Det var vackert men väldigt jobbigt i värmen.

Efter en fika i Sestri Levante (där jag tillbringade några dagar under tågluffningen 1976 !) så lämnade vi kusten och började klättringen mot näst sista kontrollen i Casella Ligure. Bara drygt 17 mil kvar. Vi hade nu lämnat de värsta bergen bakom oss och kom in i den östligaste delen av landskapet Piemonte där vi i mörkret följde en floddal fram till loppets sista brutala klättring upp till Fausti Choppis hemby Castelania där sista stämplingen var.

Sista 12 milen hade vi alla svårt att hålla oss vakna. Det var ett monotont harvande över långa rakstäckor med bitvis mycket dålig asfalt. Vi provade olika knep för att hålla oss vakna. Vi försökte med Belgisk kedja men det funkade inte. Vi provade att åka parvis och prata med varandra, funkade sådär. Vi till och med klev av cyklarna och gick några 100 meter för att hålla ögonen öppna. Enda avbrottet mot tröttheten var en lång bro med pavé och den rangliga pontonbron över Po.

När vi så småningom kom in i förortena med gatlysen och rondeller så var det lättare att hålla ögonen öppna. Efter lite felnavigering den sista milen rullade vi så äntligen över mållinjen och stämplade 05.21 på lördagmorgonen. Tiden på de 163 milen och 22 000 meters klättring blev 4 dygn 8 timmar och 8 minuter.

En snabb pasta och öl i målet, där Kallegunnar somnar direkt. Han som tidigare under natten berättat för mig att han brukar ha svårt att somna efter långlopp.

Nöjda och glada men trötta som as cyklar vi sedan den sista halvmilen tillbaka till Poli Hotel. Jag har nu sovit åtta timmar på fem dygn så det var rätt gött att lägga sig under täcket efter duschen.

Foto, Viktor Karlin

Personligt rekord på tolfte rundan

2010-06-22T16:41:00.008+02:00

Ja då var årets Vätternrunda avklarad. Kan väl sammanfatta med att jag är 89,9% nöjd - men kunde alltså ha varit ännu lite nöjdare.

Anmälde mig i höstas till Happys sub 7.30 klunga, anförd av göteborgaren Leo Ranta. Klungan döptes senare till Conti Test Team pga generös sponsring av Continentals generalagent Duells. Var även ifjol anmäld i samma klunga men då var målsätningen sub 8, och det var väl lite mer realistiskt för mig.

Nu blev det ju ingen Vättern för mig ifjol pga. den långdragna virusinfektionen jag drog på mig. Klungan klarade sub 8 med god marginal då och ville nu spänna bågen ytterligare i år och satsa på sub 7.30. Efter en kort betänketid beslöt jag mig för att även i år anmäla mig i Leos klunga och alltså satsa på sub 7.30. - Tänkte att - va fan, man kan ju alltid försöka

På startlinjen klockan 9.38 på lördagsmorgonen står 35 stycken välklädda och slanka Continentalgubbar (inte att förväxla med Michelingubbar). Den gråhårigaste och skäggigaste av dem alla var jag (äldst också).
Det var fullt ställ redan från start. I rätt hård motvind och tidvis lätt regn passerade vi genom Vadstena och Ödeshög ner till första planerade pisspausen strax söder om Gränna.
Hela Conti Teamet stannade vid vägkanten och lättade på trycket samtidigt.
På andra sidan vägen står en fullsatt turistbuss parkerad. Den synen måste ha varit höjdpunkten på deras resa.

Jag tyckte det gick ganska ryckigt i klungan ner till Gränna, det var rätt ofta jag fick ligga på rött för att täppa till luckor för att strax efter bromsa för att inte köra in i fram förvarandes framhjul.
När det sedan blev lite mer backar söder om Gränna så fick jag till slut släppa och se 'min' klunga försvinna i fjärran.
Snittfarten dalade nu snabbt från de 41 km/h jag hade vid Gyllene Uttern.
Jag var i alla fall inte ensam om att släppa klungan här. Vi var fem stycken som lite molokna hjälptes åt att dra ner till Jönköping.
Fler och fler anslöt sig och i Habo var vi cirka trettio stycken som på nytt började rotera i en belgisk kedja.
Nu var det medvind, solen tittade fram emellanåt och rullsnittet klättrade uppåt igen.
Men mellan Hjo och Karlsborg började det bli en hel del trötta cyklister i klungan och vi var bara 6-7 stycken som drog runt i kedjan.
Ett par mil norr om Karlsborg blev vi uppslukade av en gigantisk klunga av minst 150 cyklister som kom ikapp oss.
Efter det var det bara att ligga och finåka i det härliga suget från klungan.

Det gick fort och jag började förstå att jag skulle ha chans på att gå in under åtta timmar.
Folk gratulerade varandra till höger och vänster och det var en lång rad av nöjda cyklister som spurtade fram efter strandpromenaden in i målet.

Min tid blev 7.50 och jag var glad att för första gången av de tolv gånger jag åkt rundan komma under åtta timmar.
Lite tråkigt var det förstås att jag släppte innan Jönköping. Speciellt som jag hörde att det hade gått i ett jämnare tempo när man sedan vände norrut och fick medvind. Men 7,24 som de 14 snabbaste i Conti teamet körde på hade nog varit omöjligt för mig ändå.

Nåja, härligt var det i alla fall att förbättra bästatiden med 24 minuter.
Måste säga att det har varit en otrolig utveckling bland snabbklungorna på Vätternrundan.
När jag 2003 åkte på 8.14 var det den 18:de snabbaste tiden. Nu när jag kollar på resultatjakt.se
ser jag att jag i år hade plats 174.

Ett stort tack till Leo och Smiley som har gjort ett jättejobb med att organisera allt och ordnat sponsring till Conti Test Team.

Cykelturer och Björnbesök

2010-05-10T11:40:00.005+02:00

På mtb med Järvsöbacken som skymtar i bakgrunden

Jobbade nätterna hela helgen.
Tråkigt att jobbet ska inkräkta på fritidsaktiviteter på detta vis.
Var nämligen sugen på att köra en 30-milare i Sundsvall på lördagen.
Men som plåster på såret så företog jag fyra kortare turer runt hembygden istället på samma dag.

Dagens första tur var pendling hem från jobbet (den lite längre varianten på 29 km) klockan 07.00. Lite kyligt på morgonen men strålande solsken.
Efter några timmars sömn var det så dags för tur nummer två, en fika-tur på tandem med Alice. En härlig tur på 60 km till Delsbo i rätt hårt tempo, efter Kalvstigen. Vädret var fortfarande lika fint och betydligt varmare. Tyvärr så fick vi erfara att Nya Conditoriet kortat sina öppettider, så det fick bli en snabbfika på Time istället.
Direkt vid hemkomst var det dags för en mtb-tur med vovven. Det blev ca. en timme runt hennes favoritrunda på Lemyrberget.
På kvällen blev det sedan pendling till jobbet igen.

Som sagt ingen långtur, men 'många bäckar små'.

Måste ju också berätta om den stora tilldragelsen här på Björskas.

En björn har varit på besök femtio meter från vårt hus. Han smaskade i sig honung från två av det tjugotal bikupor vi har uppställda där. De båda kuporna hade vräkts omkull och honungsramar låg utspridda långt ute på jordgubbslandet, där fanns också tydliga avtryck från björntassar i jorden.

En viltspårare från länstyrelsen var hit i fredags och av honom fick vi låna ett elstängsel som skydd mot ytterligare besök. Jag kan bara hoppas på att fåren får vara ifred, när dom ska ut på bete om några dagar.

Col du Storsved

2010-05-05T12:14:00.004+02:00

Trots det vackra vädret var det svåra förhållanden som rådde för cyklister uppe på Col du Storsved på morgonen 5 maj.
Snön som föll i ansenliga mängder under gårdagen låg fortfarande kvar där uppe på passet.
Lägg därtill minusgrader som rådde under natten så förstår ni vilket fruktansvärt umbärande och vilken heroisk insats jag utförde, när jag vid 07.45 passerade över krönet och äntligen efter den långa klättringen kunde rulla ner i hög fart förbi den alpina anläggningen, ner mot de centrala delarna av Järvsö :)

Utdrag ur en randonörds dagbok

2010-05-03T10:08:00.005+02:00

Hade funderingar på att köra ett 30-mils randonnelopp i Stockholm i helgen igen (var ner och åkte ett för två veckor sedan).
Valborgsmässofirande och därefter 3,5 timmars bilkörning för att sedan cykla 30 mil är knappast något att rekommendera så Lasse och jag beslöt att ta en egen liten runda här hemma istället.
Söndagen 2 maj verkade vara lämpligast för en tur. På så sätt kunde vårens ankomst firas på Valborg som sig bör med OP Andersson god mat och öl i goda vänners sällskap.

Startade vid sju-tiden och i fin medvind cruisade vi de drygt åtta milen ner till Söderhamn. Härligt att knappt behöva trycka på något och ändå susa fram i drygt 40 km/h.
Efter en välbehövlig fika hos min bror Staffan och hans fru Chilo drog vi vidare i medvinden och solskenet längs kusten efter gamla riksettan förbi Sandarne och Axmar ner till Gävle.

Rullsnittet var nu 35 km/h, men vi visste att från och med nu så skulle det sjunka ordentligt för från Gävle fick vi köra mot vinden resten av resan.
Kämpade förbi Mackmyra men skippade whisky-provningen idag.
Snabbfika på OK i Ockelbo och milkshake på Max i Bollnäs. Däremellan var det att ligga i bocken och pressa hela tiden. Hjälpte inte mycket att ligga på rulle heller.
Till vår stora förvåning så lyckades vi ändå med att ha ett totalt rullsnitt på 31 km/h när vi rullade in på gårdsplanen hos Lasse.
33 mil blev vår dagsutflykt och det var skönt att avsluta med ett bubbelbad på Lasses altan.

Äntligen virusfri

2010-03-24T22:20:00.005+01:00

Då var man äntligen igång igen efter den långa vintern 2010.
Jag åkte på en virusinfektion (igen) 28/12. Provade att träna några gånger i januari och februari, men efter varje lätt tränigspass så var jag nere i virusträsket igen.
I början av mars fick jag och Alice nog av vinterkylan och for över till Florida för ett besök hos mina svärföräldrar.

Första dagen där åkte jag tvärs över delstaten för att hämta upp min tiagrautrustade Masi som Bosse fixat åt mig på E-bay.
Den ska i fortsättningen bli min floridacykel är det tänkt. Det ska bli slut på att göda flygbolagen med deras jäkla cykelavgifter.

Ja här är jag med min Masi på bron ut till Manasota Key.
Det var härligt att cykla i värmen igen och för varje dag försvann virussymtomen mer och mer.
Körde tre gånger i veckan med grabbarna (hmm gubbarna) i den lokala cykelklubben Coastal Cruisers. Det var lika roligt varje dag (tack Ed, Jay, Dick och alla ni andra).
Dessutom körde jag själv mina favoritrundor runt Englewood de övriga veckodagarna.

Men inget varar ju för evigt, och nu är jag tillbaka i verkligheten i lilla Jarse.
Cykla på snöskoterleder är ju helt okey. Lika fritt från trafik som rundan på Rotonda Meadows men lite kallare åt tårna.
Nu ser jag fram mot en långtur på hälsingevägarna med Lasse i +5 grader på fredag.

Nytillskottet mm.

2009-12-07T12:53:00.004+01:00

- Jaha, så var det gjort. Cykelgaraget har utökats med ytterligare en hoj.

Giant Glory 1, en tung jäkel som är gjord enbart för utförscykling.

Nästa sommar kommer jag ju att bo sådär en tre kilometer från vad som förmodligen kommer att vara en av Sveriges bästa cykelparker, Järvsö Bergscykel Park.

Då måste man ju bara testa det här med downhill och freeridecykling. Dom verkar ju ha det så roligt ungjävlarna som sysslar med det.

Ja ja, jag vet, det passar sig inte för en 55-årig gubbe att susa ner för bergssluttningar i vansinnes hastighet. Men va tusan även gubbar måste väl få leka ibland, och susa nedför branta backar i hög fart gör man också rätt så ofta på crosscountry rundor.

Frågan är väl bara när jag ska få tid att hänga i Järvsö Bergscykel Park. Men jag antar att det till största delen är en fråga om prioritering

- Hmm, undrar om dom kommer att ha nattöppet.

Nu har jag även bestämt mig för några som jag hoppas roliga och definitivt tuffa utmaningar inför nästa sommar.

För ett tag sedan anmälde jag mig till Happys Team 8 klunga på Vättern rundan.

Där är målsättningen att komma in under åtta timmar och vid fina yttre förhållanden till och med att gå runt på under 7.30 !

Kommer att behövas mycket fart och intervallträning till våren för en gammal cykelpendlare som jag.

Miglia 1001 är ett 160 mils randonne-lopp i Italien som jag tänker köra i mitten av augusti. Anmälde mig som 16:e svensk häromdagen. Deltagarantalet är maximerat till 300 vilket snart är nått. Verkar som att randonnecykling blir populärare för varje år.

Det är mycket kuperat och banprofilen ser ut som gapet på en stor haj. 22 000 höjdmeter totalt och med tanke på att det i stort sett är helt platt de första 40 milen över Po-slätten så är det nog inte en meter slätåkning när man väl kommer till Apenninerna.

- Usch, vad har man gett sig in på. Men är huvudet dumt får kroppen lida, heter det ju.

Får väl koncentrera träningspassen till Öjebergsbacken så snart Vättern är avklarad.

Cykelpendlig

2009-11-27T09:45:00.004+01:00

En dag på (väg hem från) jobbet.

Har börjat köra min gamla pendlingsväg längs Ljusnans stränder. Den följer stigar och små grusvägar, går över ängar, genom skogsgläntor och man har hela tiden älven inom synhåll.
Nu är det ju förstås mörkt både på ditvägen och hemvägen så här års, men man kan ändå ana något som glittrar vid sidan om.

Ett litet problem med den här rutten är ungefär halvvägs mellan Ede och Edängeforsen där jag passerar en kanal. Där fanns förr en liten träbro för skoteråkare. I våras tog högvattnet med sig allt trämaterial från bron och lämnade bara två järnvägsskenor som går parallellt tvärs över kanalen.

Som synes på bilden så kom jag på ett genialiskt sätt att ta mig över.
Problem är till för att lösas. - Eller hur !

Med Fyllhammare och Spade

2009-11-15T20:01:00.005+01:00

- Ja så äntligen var det klart ! Efter några dagars jobbande med fyllhammare (kanske inte vad du tror utan en slags hacka) och spade, har jag nu fått klart mitt eget privata motionsspår i min egen skog.
Det börjar precis vid garaget, efter tre meter är man på ett singeltrack som sedan slingrar sig en dryg kilometer i skogen innan man åter hamnar på gårdsplanen.

Tanken bakom dragningen av spåret är att det aldrig ska vara längre än ca. hundra meter fågelvägen tillbaka till garaget och bilen. På så sätt kan jag även under mina beredskapsveckor som deltidsbrandman leka lite på mountain bike, eller löpträna och ändå klara anspänningstiden på fem minuter vid larm.

Det känns rätt så lyxigt att snurra runt på sitt eget spår, skönt att det har blivit gjort nu, planerna har nämligen funnits ett tag.
Lite jobbigt att köra några längre pass där kanske, men distanspassen lägger jag ju ändå under de veckor jag inte har beredskap.

Fick lite minnesbilder från barndommen när jag gick där med min fyllhammare i skogen. Då kämpade vi och byggde crossbanor som vi cyklade på med våra DBS och Cresentcyklar med nabbdäck och limpa.

Tur att det är en bit till närmaste granne, så att jag inte behövde förklara vad cykelgalningen sysslade med nu.

Vargarna ylar på mtb-rundan

2009-10-22T22:38:00.006+02:00

Idag när nu snön har smält bort igen, drog jag ut på vildmarkssafari i Järvsöskogarna.
Vargarnas ylande hördes redan vid starten och björnspillning såg jag vid flera tillfällen.

- Nåja, det är ju så att starten på rundan är alldeles utanför Järvzoo:s grindar och det var därifrån vargtjuten kom. Men det är ändå så att nackhåren reser sig på en när man cyklar ensam genom skogen och hör vargflockens ylande i bakgrunden.

Den här rundan tar ca. 4 timmar att köra och det är många berg som ska bestigas.
Helt snöfritt var det nu inte, för uppe på de högsta topparna låg snön förfarande kvar i ett tunt lager på stigen. Det var lite slirigt och det var bra mycket jobbigare än vad det varit de gånger jag kört den här turen tidigare i höst.

Jag var helt slut den sista biten och åkte bara och tänkte på vad jag skulle äta så snart jag kom hem. (Det blev några tallrikar med filmjölk och Crunchy med mycket socker innan jag var nöjd).

Nu får jag vila några dagar men på söndag är det dags för ett nytt vildmarkssafari på samma bana, då tillsammans med kompisarna i Ljusdals CK.

Tyvärr så glömde jag kameran hemma, så ni blir besparade från mina fotografiska alster den här gången.

Järvsö Outdoor Park

2009-10-09T19:49:00.006+02:00

Ledig höstdag med nollgradig temperatur, solsken från en klarblå himmel och vackra färger på träden. Då högprioriterar i alla fall jag en cykeltur i skogen.
Jag tog med mig crosscountryhunden och drog upp till Järvsö Outdoor Park.
Cyklade uppför 'Barbro' en grön singeltrack som slingrar sig härligt genom skogen.

Vilket otroligt arbete dom har lagt ner där på berget de senaste veckorna. Känns lite tråkigt bara att man inte har varit där och hjälpt till som volontär ännu.

Rekade i alla fall lite möjliga crosscountrybanor med utgångspunkt från bergets topp. (Vovven är suverän på att nosa upp dem).

Vid Gudmunds vindskydd var det dags att ta fram kaffetermosen och pusta lite.

Efter så där en 2,5 timmars rekande kom vi så tillbaka till Öjebergets topp och testade sedan 'Malin'.

- Rekommenderas Jäklar vad fin hon är.

- 0,5

2009-10-07T22:05:00.002+02:00

Vanligtvis brukar vi avsluta våra gemensamma klubbträningar i LCK ungefär i mitten av september. I år har vi dock beslutat att fortsätta tills snö och is sätter stopp.

Så igår vid 18.00 infann jag mig utanför Sportringen Cykel som vanligt på tisdagkvällarna. Vädret var rätt ok. grå himmel och 4 plusgrader. Lämnade skoöverdrag och vinterjacka hemma liksom windstopper-tightsen. - Det skulle jag snart bittert få ångra.
Anders T. dök också upp och han var ordentligt påpälsad. Tror att alla andra hade kollat väderleksprognosen och beslutat att ställa in.

Efter så där 15 kilometer började det att regna lite smått samtidigt som det mörknade, så vi beslöt att korta av rundan.
Snart så öste regnet ner och övergick mer och mer till snöblandat regn. Temperaturen sjönk snabbt och jag frös så otroligt.

Som tur var så hade jag för ovanlighetens skull tagit bilen in till träningen. Så när vi kom tillbaka från vår runda skyndade jag mig att dra på full värme samtidigt som jag tog av mig skor och strumpor av mina domnade fötter och körde hem barfota..
Snöfallet bara tilltog, allt blev vitt och biltermometern visade på - 0,5.
Kanske är det dags att invintra racern ?

Smilla

2009-09-30T10:13:00.003+02:00

Min nya cykelkompis heter Smilla. Hon är en oansad, energisk liten Dvärgpudel som ylar av glädje inför varje tur.

Vi har varit hennes fodervärd sedan i somras då vår son Johan såg sig tvungen att lämna henne hos oss ett tag på grund av sina långa arbetsdagar.

I början blev det mest promenader och joggingturer med henne, men eftersom har hennes kondis förbättrats och nu älskar hon att springa en runda (eller helst två) på ett 5 kilometers singeltrack som börjar och slutar bakom ladugårdsknuten.

Skulle vara intressant att vet hur lång sträcka hon springer för varje varv som jag cyklar. Tippar på att det måste vara minst 50 % längre.

Fjällcykling

2009-09-21T13:03:00.005+02:00

Vi var några från Ljusdals CK som tog en minisemester några dagar och drog till Härjedalsfjällen torsdag 17/9. Det var andra året i rad som vi gjorde det här och vi är alla inställda på att det här med fjällcykling måste bli en årlig tradition.
Vi bodde i Lasses fina stuga och gjorde dagsturer efter vandringsleder i området.
Bilden ovan är från dagen då vi körde den härliga leden mellan Ramundberget och Fältjägarstugan strax söder om Helags.

Det hade regnat mycket den sista tiden och vi fick passera många små vattendrag. Det var inte alltid att det gick så bra som för Lasse på bilden utan vi var alla rätt våta innan dagen var slut. Många dråpliga situationer blev det när det helt plötsligt blev tvärstopp mitt i en bred vattenfåra.

Vi kämpade hårt på våra heldämpade hojar och var rätt trötta när dagens skrattfest var över. Sedan återstod återhämtning med god mat och dryck i stugan och planering inför nästa dags cykling.

Det är svårt att tänka sig en bättre semester.

32.0

2009-09-11T12:27:00.003+02:00

Ja så här glad blev jag igår efter att ha kört den backiga Svågadalsrundan med ett snitt på 32,0 km/h. Det låter väl inte så snabbt för de flesta av er, men i början av sommaren var jag nöjd om jag kunde hålla mig över 30 km/h i snitt på de jobbiga 96 kilometrarna.

Rundan börjar ganska slätt med endast några mindre stigningar, men efter att man passerat Ljusdal börjar klättringen på en mil upp till drygt 400 meters höjd.
Däruppe hade snitthastigheten sjunkit rejält, men utförskörningen ner till Svågadalen och sedan slätåkningen till Delsbo gjorde att jag där var uppe i 32,5 km/h.
Kalvstigen som den backiga och krokiga vägen mellan Delsbo och Järvsö kallas drog sedan ner snittet något.

Det var en nöjd gubbe som sedan firade i solskenet på verandan med en Åbro Sigill (det var vad som fanns i kylskåpet) och jordnötter.

Norge

2009-08-27T11:25:00.007+02:00

Cyklade några dagar i Norge förra veckan. Främsta anledningen till resan var faktiskt inte cykling den här gången. Nu var jag flyttkarl åt min yngsta dotter Samantha som flyttade till Rauland, ett litet ställe i Telemark, för studier.

Efter att pick-upen hade lastats full av hennes bohag upptäckte jag att det skulle gå att pressa in racern i ett litet utrymme längst upp under kåpan. (Vilket jag hela tiden hade hoppats på och därför försökt förmå henna att begränsa mängden flyttgods.)

Rauland är en populär turistort och ligger strax söder om Hardangervidda. Mäktiga fjäll och däremellan sköna vägar som bara inbjuder till härlig cykling.

Det blev tre dagars hojande i olika väderstreck från Rauland. Bilden nedan är från dagen då jag cyklade över fjället och sedan rullade sista milen ner till Rjukan.

Byggnaden på bilden är tungvattenfabriken som var hett eftertraktad av tyskarna under andra världskriget. Filmen 'Hjältarna från Telemarken' utspelade sig där.

Cykling i Norge är sååå anorlunda jämfört med på den här sidan kölen. Backar som aldrig, jag menar aldrig vill ta slut och vädret som växlar nästan lika snabbt som Dura Ace växeln på min cykel.

Nu blev jag jäkligt sugen på att köra Jotunheimen Rundt igen. Eller varför inte Kirkenes-Stavanger. Då får man verkligen njuta av alla backarna.

Stölleprovet

2009-08-11T17:39:00.011+02:00

Lasse ringde en kväll för några veckor sedan, och undrade om jag hade lust att hänga på ner till Stockholm för att köra Randonne-loppet Mälaren Runt.
Naturligtvis skulle vi ju också cykla dit och hem igen.

Jag som gråtit mig till sömns den senaste tiden för att jag missat både sub-8 Vättern och Sverigetempot hoppade högt av lycka.

- Vilken lysande ide ! Konstigt bara att jag inte kommit på den själv.

Lyckliga och förväntansfulla som två förstaklassare på klassutflykt cyklade vi i den tidiga morgonen 83:an söderut längs Ljusnandalen. Solen lyste och glittrade på älvens vattnen, i Kilafors var det dags för frukost, sedan tog vi väg 272 över Ockelbo och Sandviken.

'Tidernas väg' kallas den här sträckan som vi åkte från Järvsö till Uppsala. Det är en skön väg att cykla med relativt lite trafik och fin omväxlande natur. Dessutom går den igenom samhällena man passerar, inte förbi som de flesta vägar gör nu för tiden (förmodligen där den fått sitt namn).

Vi tog fyra stopp på vägen ner. Ett ställe var här vid Dalälven och Gysinge Wärdshus. Kan rekomendera det placet, men sitt för all del inte på uteserveringen. Det vimmlar av mygg i Gysinge. Vid nio-tiden kom vi fram till Welcome Hotell i Barkarby som var slutmålet för dagen. Där hade reseledaren Lasse påpassligt bokat ett dubbelrum för två nätter. Det var också här som starten för Mälaren Runt gick kl. 6.00 nästa morgon.

Vi hade valt att åka med den snabbaste gruppen cyklister runt Mälaren. Vi ledsagades på ett föredömligt sätt av Tommy Heinermark och Johan Mölleborn.

Vi var ett tjugotal cyklister i vår grupp efter att de snabbaste tävlingcyklisterna dragit iväg efter några mil. Försökt naturligtvis hänga på där tills jag insåg att dom bara skulle göra ett stopp. Det var ju inte vad jag tänkt mig precis. Dessutom var tempot så högt att jag gick på rött i de flesta backarna.

Dagen rullade på och förutom en otäck vurpa före Köping med ambulanstransport för en av de inblandade så var det en behaglig färd. Det var överraskande mycket fina kurviga vägar som arrangörerna Fredrikhof hade lyckats hitta

Efter sådär 13,5 timmar var vi tillbaka i Barkarby. Det snackades om den åtråvärda Barkarby skyltspurten. Jag måste ha varit dimmig av utmattning för inte tusan såg jag någon skylt. Förresten är jag för gammal för sådant.

Afterbike blev vid hotellpolen. Hade ju sett fram emot ett besök på den vida omtalade LB i Barkarby, men där var tyvärr semesterstängt. Det gick bra att sitta och ljuga här också även om det fick bli tjeckiskt öl som dracks.

Söndagen och hemresan bjöd på sol som vanligt och nu även medvind. I alla fall upp till Ockelbo, där det blev vindstilla. I Bollnäs fick vi tända lamporna och dra på reflexvästarna Nu hade det också börjat bli lite motvind, men Lasse drog på en långspurt de sista 46 kilometrarna till Järvsö.
Vid elvatiden var vi hemma igen. Gissa om det var skönt att ta av de sunkiga cykelkläderna och hoppa i den 32 gradiga polen på verandan.

101,2 mil stannade min dator på utanför garaget. Det är ju ganska bra för en cykelhelg tycker jag. Får jag bara vila några dagar så gör jag gärna om det igen.

Sveg t.o.r

2009-07-20T20:58:00.004+02:00

I lördags 18/7 var det äntligen dags för en lite längre tur. Jäklar vad skönt det var att vara ute på vägarna igen.
Lasse skulle ta cykeln till sin stuga i Mässlingen. En tripp på 30 mil och jag beslöt att hänga med till Sveg för att vända och köra solo tillbaka, vilket visade sig bli 25,5 mil innan jag var hemma igen.
Vi körde på rätt bra i det härliga sommarvädret, Med vinden i ryggen och solen i ansiktet så låg farten ofta och pendlade runt 35-40 km/h.
Backen upp till Messurbodarna efter fikat i Kårböle gick lätt trots att det stiger rejält under några kilometer.

Efter en fin fet pizza på en uteservering i Sveg var det dags att ta farväl av Lasse och vända hemåt igen. Hemresan gick betydligt tyngre. Nu var det motvind, men solen sken och det var bara att försöka krypa ihop så mycket som möjligt på rakorna och gilla läget. Väl hemma framåt kvällningen blev det ett efterlängtat dopp i polen, som efter dagens solsken hade nått 32 grader.

Det känns härligt att äntligen vara fri från den envisa förkylningen som sabbat så mycket av min sommarplanering. Om några veckor kommer jag nog att köra Mälaren Runt, men innan dess vill jag gärna försöka lägga in min årliga traditionella 60-milare. Norska gränsen tur och retur. - Man ska försöka bibehålla gamla traditioner ! Eller hur ?

Budapest-Beograd

2009-07-10T12:14:00.009+02:00

Ja förhoppningarna om en fin tur längs med Donau från Budapest var inte speciellt stora när vi lämnade Sverige efter midsommarhelgen.

Men efter några dagars spa-badande i de fantastiska gamla turkiska badpalatsen i Budapest hade jag blivit så pass bra i min förkylning att vi beslöt att montera ihop vår Bike Friday och i alla fall köra de fem milen till nästa thermalbad (spa) söder om Budapest i Rackeve.Dagen efter utomhusbadandet i Rackeve kände jag hur krafterna återvände och efter det fortsatte vi med dagsetapper på 10-15 mil in i Serbien och Kroatsien.

Det var varma och soliga dagar över den bördiga Ungerska pustan. Men varje eftermiddag gällde det att söka skydd i någon bar eller restaurant för att undkomma det obligatoriska åskvädret med hällregn.

Donau var rätt så översvämmad och vi såg på nyheterna att det var väldiga skyfall i Österrike och södra Tyskland.

Efter att vi passerat gränsen till Serbien blev det ganska tydligt hur fattigt det var där jämfört med Ungern. Vi cyklade mycket på små vägar som passerade genom byar och mindre städer. Det går att cykla på stigar längs med floden men dessa var oftast geggiga efter de dagliga åskskurarna och efter att ha vurpat en gång så beslöt vi oss för att undvika dem.

Människorna där på landsbygden var mycket vänliga och hjälpsamma men tyvärr så sätter språksvårigheterna stopp för några närmare kontakter.

Hästdragna vagnar var ett vanligt förekommande fordon och efter de små vägarna hejade vi ofta på fåraherdar som var ute och vaktade sina får.

Nöjda nådde vi Belgrad efter 6 dagars cyklande och har därmed klarat av ännu en etapp på vårt projekt att cykla efter Donau från källan till Svarta Havet.

Packat och Klart

2009-06-21T17:34:00.005+02:00

Nedmontering för hemresa 2008 efter vår tur i Slovakien och Ungern

Ja så var vår Bike Friday packad för nya äventyr.
I morgon flyger Vi till Budapest för att fortsätta vår tandemtouring genom Europa.

Min förkylning håller i sig trots all vitlök och cortison.
Vättern fick jag ställa in och har inte suttit på cykeln de senaste två veckorna.

Det blir troligen inte så mycket cyklat i Ungern heller, men vi planerar i alla fall dagliga besök i de hälsobringande termalbaden som det finns så gott om där.

Dessutom gör dom väldigt god öl i Ungern !

förkylt

2009-06-08T20:44:00.009+02:00

En av mycket få träningsrundor de senaste veckorna. Här syns Ivan, Sten, Mats, Fredrik, Andreas och jag efter Svartsjövägen norr om Ljusdal .

Ja idag 'firar' jag tre veckor av förkylning. Riktigt jäkla dålig timing och den verkar hålla i sig ett tag till.

Här blir vi serverade dricka av pappa Olov som sköter en kontroll på vårt (Ljusdas CK) eget motionslopp Ljusdalstrampet.

Har ibland känt mig hyfsat frisk och plockat fram hojen, men dagen efter har jag hostat och vaknat med ont i halsen.

Sist det hände var i helgen, när jag och Alice cyklade Siljan Runt på vår Bike Friday. Kände mig hyfsat pigg inför lördagen och under loppet, men morgonen efter var det förkylt igen.

Siljan Runt gick bra, men dagen efter var det förkylt igen.

Vid en vätskekontroll på Siljan Runt.

Nu hänger starten på Vätternrundan på repet och min sub-8 satsning kan jag bara glömma.

Detsamma med Sverigetempot har inte alls fått de milen i benen som jag skulle behöva för att cykla 210 mil genom Sverige. Men har dock inte helt släppt tanken på att starta, hur jag känner mig de kommande dagarna får bestämma om jag kommer att ställa upp där eller inte.

Cykelromantik

2009-05-20T13:31:00.010+02:00

Tandemcykling det romantiska cykelalternativet

Efter en rätt hektisk arbetsvecka med nästan bara arbetspendling blev det tid för några tandemturer för Alice och mej under helgen. Det är mycket annat just nu här på gården. Veden ska kapas, fåren ska klippas och jordgubbarna rensas mm.

- Dä ska va gött å cykla ! Cykling är ju inte bara svett, intervaller och högt tempo.

Men ibland är det ju skönt att ge järnet i en spurt också. (Jag är längst till höger i bild.)

Knappt 30 mil blev det under veckan. Nästa vecka blir det förhoppningsvis lite mer cyklande. Under Kristi himelfärdshelgen har vi ett 'träningsläger' här på hemmaplan i Ljusdals CK och veckan avslutas med Bergviken Runt i Söderhamn. Sedan är det snart dags för en 40-mila randonne med Lasse. - Härligt !

Dubbelt så kul med Tandem

2009-05-11T11:38:00.002+02:00

Min fru Alice och jag ligger i hårdträning inför Siljan Runt som vi ska åka på tandem i år.
Två fina turer blev det i helgen, totalt ca. 14 mil. Naturligtvis lade vi in ett obligatoriskt condisbesök båda dagarna.
Vid midsommar sedan så packar vi vår Bike Friday Tandem i två resväskor och flyger ut någonstans i Europa, vart har vi inte bestämt ännu, men det lutar åt att det blir Budapest.
Då blir det 'plastkortstandemtouring', en trevlig sysselsättning som vi har ägnat oss åt ett antal somrar nu.

Det rullar på rätt bra med träningen nu tycker jag. Lyckades skrapa ihop 45 mil förra veckan och de senaste tre veckorna har det blivit totalt 166 mil.

Det vill till att jag kommer i form snabbt nu också. Främst med tanke på att mina tidigare funderingar på att köra Sverigetempot nu börjar bli mer som planering inför loppet (har dock inte anmält mig än). Dessutom ska jag ju försöka hänga med i Happys sub 8 klunga på Vättern Rundan (det blir tufft).

30-mila Brevet 'Saltluft'

2009-05-04T08:34:00.004+02:00

På lördagsmorgonen eller egentligen fredag natt åkte jag med Lasse Söderlund ner till Stockholm för att cykla Fredrikhofs 30 milare. Efter lite drygt 2.5 timmar inklusive fikapaus i Uppsala var vi vid Fredrikhofs klubbstuga i Täby. (Lasse har varit dragsterförare)

Vi var ett tjugotal cyklister som samlades och efter lite morsande och snackande kom vi iväg så där tio minuter efter utsatt tid.
Den här trettiomilaren kallas för 'saltluft' och går efter Roslagskusten upp till mellersta Uppland där man vänder söderut igen och åker mer inland på vägen tillbaka till Täby.

Redan efter några mil kom vi in på en smal slingrande vacker väg som var helt otrolig att cykla på. Vi hade lite svag medvind och farten låg ofta och pendlade runt 40 km/h. Det blev kraftiga nerläggningar av cykeln i de tvära kurvorna.
Med ett stort smile på läpparna stämplade vi i Furusund. Vi var nu nio stycken som hade haft mest bråttom hit.

Sedan fortsatte bara det roliga, urhärliga cykelvägar och lite vind i ryggen - kan det bli bättre ?
- Jo, faktiskt visade det sig vara fallet. En sträcka på några mil mellan Hallstavik och Gimo överträffade nog allt, där fick man faktiskt lägga band på sig själv för att inte vråla av glädje i kurvorna.

Men efter att vi stämplat i Gimo och styrt kosan söderut igen så övergick det till mer normalslit i motvind över de öppna fälten. Men även här var det bitvis fina små krokiga vägar med lite trafik.
Det är bara att grattulera Stockholmarna som har en sådan toppenrunda inpå knutarna.

Både Lasse och jag var bland de fem i klungan som slutstämplade först på Shell i Täby.
Jag gick starkt och kände mig pigg hela dagen, vilket var jäkligt skönt speciellt med tanke på genomklappningen för två veckor sedan.
Tiden totalt blev 10.38 och drygt nio timmars rulltid.

Vad som inte var så skönt var att tvätta sig i kallvatten i det lilla tvättfatet i klubbstugan efteråt.

Tyvärr är min kamera (mobil) på reparation så inga bilder denna gång.

Hammaren

2009-04-28T07:58:00.007+02:00

Nu börjar det kännas som att jag är påväg tillbaka efter dessa veckor av påtvingad inaktivitet.

Det blev 66 mil förra veckan och formkurvan är defenitivt uppåtgående.

Förra helgen fick jag verkligen känna av den berömda hammaren.

Var ute på en 17-mila runda med Anders, Mats och Lasse. Då jag kände hur krafterna formligen vreds ur mig. Vi hade kämpat i hård motvind från Hudiksvall och med knappt tre mil kvar av vår tur så kunde jag bara inte fortsätta. Det var alldeles för snabbt att till och med att ligga på rulle även när hastigheten pendlade kring 20 km/h.

Anders Mats och Lasse

Det var en interessant upplevelse (i alla fall så här efteråt).

Sist en sådan total genomklappning hände mig var på Storsjön Runt i mitten av 90-talet.

stretching

Grabbarna tröstade mig med att relatera till när Contador klappade igenom på näst sista etappen i årets Paris-Nice.

Isen ligger fortfarande på Sör-Dellen

Mats hade en Red Bull som jag petade i mig och jag åt ett par energikakor och redan efter några minuter kännde jag hur krafterna återvände. I alla fall så pass att det gick att fortsätta till Condis i Järvsö. Där avslutade vi turen med öl i solen på uteserveringen. Ahhh

Ljusdals Ck på tisdagsträningen

Ikväll är det dags för årets fjärde klubbträning. Det ska bli roligt att tampas med ungdommarna där igen.
Annars så är det jourvecka på brandkåren, så det blir inte några 66 mil den här veckan.

Om jag kan byta bort jouren på lördag följer jag med Lasse till Stockholm för att köra Fredrikhofs 30-milare.

På väg igen !

2009-04-06T09:17:00.006+02:00

Redan bara några dagar efter mitt läkarbesök kändes faktiskt mitt knä mycket bättre.
En vän som är sjukgymnast gjorde en nogrannare undersökning som en second opinion och hon trodde inte att det rörde sig om en meniskskada, utan snarare om att ledbandet på insidan knäet hade fått sig en smäll och eventuellt också blivit lite uttänjt.

Efter att ha provat några pass innomhus på trainern med lätt belastning (det kallas väl aktiv vila ?) så har jag nu tagit premierturen på racern för säsongen (i Sverige). Det blev en lätt runda i solskenet en dag och en hårdare tur i vinddraget bakom ryggen på Lasse nästa dag. Dagen avrundades med en tre timmars tandemtur med Alice.

Känner inget av knäet längre så länge jag sitter ner och vevar lungt. Det är när jag ställer mig upp och pressar på för hårt som det kan smärta till.
Att var ute på hojen igen som för bara några dagar sedan verkade vara många veckor bort, känns ju otroligt härligt. Dessutom trodde min vän sjukgymnasten att det skulle vara bra för läkningen att cykla !
Dessa ord klingade skönt i mina öron.
Så nu kan jag inte sitta här framför datorn längre.
Racern står i garaget och väntar på en tur. (ska bara mata fåren och hönsen först)

Hemma igen efter en meditativ tur på 13 mil med två fikapauser. Solen tittade fram lagomt till jag drog iväg,
- det var härligt.

Skada nr. två

2009-03-31T22:21:00.003+02:00

Jag hann knappt bli kvitt mitt ryggont innan jag råkar ut för nästa skada. (Är det åldern som börjar ta ut sin rätt)

Hur dumt som helst var det.
Körde sönder bakaxeln på min MTB, så för att kunna ta hojen till jobbet satte jag på ett hjul från min fullgung som stått hela vintern.
Hade dock inte tid att byta till dubbdäck utan körde odubbat bak.
Naturligtvis snöar det under natten och är snorhalt när jag ska hem på morgonen.
Får en riktig speedwaysladd i en korsning (tror inte ens Tony Rickardsson skulle ha klarat den). Vid fallet vrider jag ena knäet på något underligt vis och det gör ont som fan.

Nåväl, var till min doktor idag som skickade mig på röntgen.
Ingen fraktur ingen ledbandsskada men förmodligen en meniskskada.
Ta det lugnt i 1-2 månader manade min doktor.

Vi får väl se hur det blir med det. Men just nu kan jag inte göra annat än att ta det lugnt, allt annat är väldigt smärtsamt.

Sågverk gav ryggvärk

2009-03-24T12:25:00.003+01:00

Att snöskottning är en farlig sysselsättning fick jag erfara för en och en halv vecka sedan.

Jag skottade av taket på mitt sågverk och fick ryggvärk !

Har sedan dess gått omkring böjd som en metkrok och helst bara legat till sängs orörlig. Bara tanken på att sätta mig på cykeln under den här tiden har skickat smärtsamma ilningar till svankryggen.

Men efter att nu ha vilat och ätit Diklofenak (värktablett) en vecka så satte jag mig på trainern för 40 minuters lätt trampande igår. Det kändes bra och ikväll blir det cykeln till jobbet igen.

Det är nog tur för jag börjar snart 'klättra på väggarna' här hemma. Längtan ut på vägarna är stor, även om de återigen är snötäckta.

(Min deformerade överkropp på fotot beror nog på att jag stäcker ut min arm för självportättet och inte på ryggvärk som man skulle kunna tro).

UMCA om Bike Sebring 2009

2009-03-14T22:33:00.004+01:00

Här kan du läsa om vad Ultra Marathon Cycling Association Skriver om Bike Sebring 2009.
- Läs mer här

On the road again

2009-03-10T17:43:00.003+01:00

Efter en veckas jour på brandkåren med enbart cykelpendling var längtan att ge sig ut på en långtur igen stor.

- Men va tusan, det är ju fortfarande vinter. Nu jäklar får det väl vara nog. Vill ut på räsern igen.

Bilden tagen idag 10 mars, drygt 2 meter snöplogkant, visserligen på drygt 400 m.öh. men ändå. - 2 grader och dessutom börjar det snöa efter 4 mil.

Tröståt några semlor på Nya Condis i Delsbo.

Kom hem med stelfrusna tår efter 10 mil och 4,5 timmars sladdande.

Bilder från Bike Sebring 2009

2009-03-05T16:59:00.010+01:00

Dags för start. Då stöter jag ihop med en norsk gutt Jens Balchen CK Sör.

Skönt att sträcka på sig efter att den första rundan på 16 mil är avklarad.

Efter 22 timmar får jag reda på av min 'crew' Francis att jag endast har 12 kilometer kvar för att klara kvalificeringen till RAAM. -'Pice of cake'

-Ja, där satt den ! Trött och lycklig efter 24 timmar och 68 mil 'non drafting'. Jag blev en av de 6 cyklister (av 35) som lyckades kvalificera mig till RAAM på Sebring 2009. Totalt alla klasser var det ca. 200 startande. Jag slutade också 6:a totalt.

Trött och ännu lyckligare vid prisutdelningen strax efter loppet.

Tillbaks i Kylan

2009-03-03T11:35:00.010+01:00

Tidig morgon vid Blind pass Beach på Manasota Key.

Då var det roliga slut för den här gången. På med underställ och övrig utrustning för vintercykling igen.

Dröjer nog ett tag innan det blir läge för att cykla i kortbyxor igen som det verkar.

Mina 'bike buddies' Jay och Bruce på Panncake Breakfast Ride. Något man inte gärna missar som cyklist i Englewood. En 14-mila tur som Coastal Cruisers kör varje tisdagmorgon.

Att cykling har blivit populärt i Florida de senaste åren märktes tydligt vid tisdagsmorgonens frukostrestaurant. När jag i mitten av 80-talet började cykla i Florida var det något av en sensation om man såg en annan cyklist. Nu träffar man på dem överallt, hälsomedvetna pensionärer som vill hålla igång. Cykling kallas ju för ' the new Golf ' over there.

Det var med en skön känsla jag återvände hem igen. Var ju rätt osäker på när jag åkte hurvida jag skulle klara av Sebring 24 h.

Nöjd cyklist vid Manasota Beach

Har fortfarande inga bilder från Sebring. Kass cd tror jag. Men det kommer - Jag lovar.

Coastal cruisers

2009-02-20T02:49:00.002+01:00

Idag var jag ut med den lokala cykelklubben har i Englewood.
Coastal Cruisers som dom heter, sammlas tre dagar i veckan for en runda.
Klockan 8.30 vid Cape Haze bike trail var vi ett tjugotal medelalders och aldre man och tva kvinnor som hade samlats.
Det var en harlig blandning av pensionerade fd. tavlingscyklister och andra passionerade cyklister.
Dagens runda var 60 miles och gick till storsta delen pa vagar och gator med mycket lite trafik. Farten var hog redan fran borjan. Vi var fyra som korde hela strackan. Ovriga valde lite genvagar har och dar allt efter sin formaga.
Jag var hemma igen efter fyra timmar lagom till lunch.
Kommer nog att cykla med dem pa lordag ocksa pa deras nasta traningsrunda.

Sebring resultat

2009-02-19T03:32:00.002+01:00

Sebring.org ar en otroligt daligt uppdaterad hemsida.
Men hela resultatlistan med varvtider och allt finns pa Altavista Sports hemsida.
Vi var 34 herrar totalt i alla aldersklasser som korde Sebring 24 h som RAAM qualifyer, dvs. non drafting.
Jag hade den 6:e langsta distansen bland dem med mina 419,5 miles.

Idag tog jag ytterligare ett varv min 10-mila runda har i Englewood.
Det ar min favoritrunda. Med mycket lite trafik och flera mil pa cykelbana.
Lite i varmast laget var det. - Men man far val sta ut :-)

Sebring 24 h

2009-02-18T02:31:00.003+01:00

Har nu hittat en fungerande dator.

Jaha och hur ska man nu skriva om detta.
En helt otrolig upplevelse var det i alla fall.

Jag lyckades med min malsattning och cyklade 420 miles eller 68 mil under dygnet. Det var tufft pa grund av den harda vinden och det faktum att jag egentligen inte alls var i form for en sant langt lopp. (Fan vad konstigt att skriva utan prickar och ringar.)

Det hela startade med en 16 mila runda pa fina smavagar, ganska kupperat faktiskt men vackert med apelsinodlingar mellan flera sjoar som man passerade.
Redan fran start var det kortbyxor och kortarmat som gallde.
Det var 28 grader under dagen sa det var ganska perfekt temperatur. Men det blaste som tusan, vilket jag var forberedd pa eftersom jag har cyklat mycket har i Florida under aren.

Efter den langa rundan leddes vi in pa en runda som var ca. 2 mil i utkanten av Sebring. Jag hann med 10 rundor pa den innan vi slutligen efter nastan 12 timmars cyklande leddes in pa Sebring Race Way.
Dar fortsatte festen och jag korde 55 varv pa den 6 kilometer langa rundan innan allt var over.

Ja det var verkligen en fest. I depa-rakan stod all crew och roken fran deras grillar lockade varje gang man passerade.
Min svager Francis var min crew under hela loppet och han gjorde ett fantastiskt jobb. (Thank's Francis)
Jag stannade till och fick en ny flaska ungefar vart femte varv. Jag at lite energikakor men mest drack jag ett kosttillskott som heter Ensure +
Det funkade helt perfekt. Under hela natten var jag faktiskt snabbare an de flesta. Det var bara 4-5 stycken som cyklade fortare. (faktiskt)
Det fortsatte att blasa under natten men inte lika hart. Windstoppervasten och armvarmare var det enda man behovde dra pa for att halla varmen.

Jag slutade 2:a i H55. En man fran California slog mig stort. Han cyklade 490 miles och jag tror att det var langst av alla.
Men for mig spelade placeringen ingen roll. Jag klarade min malsattning att cykla mer an 400 miles och pa sa satt kvalificera mig till RAAM.

Nu har jag tre ar pa mig att fundera om jag ska kora det eller inte.
Om RAAM var ett ett randonnelopp i stallet for ultralopp skulle jag knappast tveka. Men som det ar nu med en sa stor apparat med foljebilar, crew mm. sa vet jag inte.
Men jag har ju som sagt tre pa mig.
Nu har jag en par veckors aktiv aterhamtning har hos mina svarforaldrar i Englewood, Florida.

Traffade en grupp cyklister pa min tur idag som jag tanker cykla med pa torsdag.

Bilder kommer nar jag hittat en battre dator.

Lite data.
Rullsnitt: 30,2 km/h
Cykeltid: 22timmar 12 minuter
Snitthatighet totalt: 28,3 km/h

Till Florida (aaahhhhhhh)

2009-02-10T11:06:00.005+01:00

- Nej jag cyklade inte räser hem från jobbet i morse utan körde tryggt på dubbdäcken och MTB:n
-23 visade termometern när jag kom hem. Lite väl kallt, men på torsdag när jag tar nästa cykeltur kommer det att vara sådär en 50 grader varmare.
I morgon drar jag nämligen till Florida.
Allt är klart för Sebring 24 h. Gjorde de sista inköpen på Sportringen Cykel igår och monterade tempobågen.
Ska nu bara packa räsern i väskan.
I morgon 07.09 drar jag till Florida. Ska bli otroligt skönt att cykla i kortbyxor igen.

Åker först till mina svärföräldrar i Englewood på Floridas västkust. På fredag åker min svåger Francis och jag de ca 15 milen till Sebring. Efter en natt på hotell där startar loppet 06.30 på lördag 14/2.
Francis kommer att serva mig med mat och dryck under loppet. Så förhoppningsvis ska det bli mycket få och korta stopp.

Sebring 24 h består av tre olika delar. Man börjar med att cykla ett varv på 16 mil som slingrar sig förbi de stora appelsinodlingar som finns i centrala Florida. Därefter fortsätter man resten av dagen på en bana som är 2 mil och sedan vid 18.30 när det börjar skymma leds man in på Sebring Raceway som är en ca. 6 kilometer lång racerbana. Där cyklar man fram till loppet slut på söndag 06.30

Det är ca. 300 deltagare sammanlagt i år, uppdelat på både en 12 timmars variant och 24 timmars som jag kör.
Min målsättning är att cykla minst 400 miles eller 65 mil och på så vis bli kvalificerad till Race Across Amerika (RAAM).
Placeringen bryr jag mig inte så mycket om, även om det naturligtvis skulle sitta fint med en bra placering i
H-50

Vilken riktning 2009 ?

2009-01-27T14:45:00.000+01:00

Säsongen 2009 rivstartar för mig redan i februari då jag åker till Florida för att cykla 'Sebring 24 h'. http://www.bikesebring.org/
Tänker köra den som en RAAM-qualifyer. Det betyder att jag ska försöka klara av att cykla 65 mil (400 miles) på ett dygn. Det är 'non drafting' dvs. förbjudet att ligga på rulle. Min placering är mindre viktig.
En svåger till mig har lovat att hjälpa till med service under loppet. Så förhoppningsvis så ska stoppen minimeras i både längd och antal. 'Slow and steady wins the race' kommer som så många gånger förr att bli mitt mantra under loppet.
Efter loppet blir jag kvar i Florida hos mina svärföräldrar i två veckor. Då ska det nog bli tid till en hel del cykling mellan olika projekt på deras hus.

Mitt andra stora cykelmål för säsongen blir Vättern under 8 timmar. Har anmält mig i Happys Sub 8 klunga. Vi får väl se om jag lyckas men det vore i alla fall fint om jag kunde putsa mitt nuvarande personliga rekord på 8,14 från 2003.

Eventuellt blir det också även i år Sverigetempot. Det hänger lite i luften just nu med tanke på semesterperioder på jobbet mm.

Alice och jag kommer förmodligen att fortsätta vår tandemtouring längs Donau. Vi har cyklat sträckan Passau till Budapest nu och vill gärna fortsätta till Svarta havet.

Expedition i Hälsingeskogen

2009-01-24T19:25:00.000+01:00

Svårt att hitta ett cykelställ i längdåkningsparadiset Harsa.

Strax före nio på lördagmorgonen Öppnades garageporten här på Björskas gård i Bäcken, Järvsö. Jag lämnade det trygga hemmet på mtb för en vildmarksexpedition in i de mörka Hälsingeskogarna.

Hade en fantastisk medvind den första milen till Myra där Lasse Söderlund mötte upp.

Vår plan var att köra en runda på skogsvägarna mot Stråsjö, Stavsätra, Sidskogen och Harsa. Det är en tur som jag kört mååånga gånger under åren, men det här var faktiskt premiär för i år.

Det började bra med fortsatt härlig medvind. Lasse hade dagen till ära ställt sin cross och i stället tagit sin urhärliga Specialized Epic S-Works. Efter en timmes cykling blev det plötsligt stopp. Vägen framför oss låg oplogad med flera decimeter snö. Det var bara att vända om och kämpa mot den hårda vinden och ta den stora vägen till Harsa.

Efter knappt 2,5 timmars cykling drog vi in på den trots det usla vädret överfulla parkeringen vid längdskidåkningsparadiset Harsa. Många förvånade blickar där kan man gott säga.

Vi tog en dagens lunch där och smälte in rätt så bra bland alla svettiga längdåkare.

Hemvägen gick på mestadels små skogsvägar förbi Sörby innan vi efter 5.5 timmar återvände till civilisationen och Järvsö.

Semmel fest

2009-01-21T17:57:00.000+01:00

Uppe på 'passet' efter Svartsjövägen drygt 400 m.öh. ( konstigt perspektiv cykeln är faktiskt bara 18 ")

Dagens tur gick över Ljusdal och Svartsjövägen till Svågadalen och sedan genom Delsbo och Kalvstigen tillbaka hem.
Innan cykelturen fick jag starta upp traktorn och skotta de 1,5 decimeter blötsnö som fallit sedan igår.
Men vid elvatiden efter en kaffe macchiato var det äntligen dags att grensla hojen.
Stannade till vid Sportringen Cykel i Ljusdal för att köpa en ny framlampa (Cat Eye EL 530). Men väl inne i en cykelaffär blir det ofta lite impulsköp också.
Började klättringen efter Svartsjövägen en tusenlapp fattigare men min Camelbakk var tung.
Solen bröt igenom ett tag och allt var sååå vackert efter gårdagens och nattens snöande.
Väl nere i Svågadalen var vägen riktigt uselt plogad. Den liknade mest ett tvättbräde och cykeln vibrerade kraftigt trots Rock Shoox Sid framdämparen. Satt och längtade efter min Specialized fullgung.
Men allt detta var gömt när jag satte mig på Nya Konditoriet i Delsbo.
- Men ve och fasa slut på semlorna ! Som tur var så fanns det några kvar från gårdagen. Det fick bli två stycken istället som kompensation.
Kalvstigen hem var lika rolig och jobbig som vanligt.
Parkerade cykeln i garaget igen vid halv fem, nöjd med dagens utflykt på tio mil.

Hälsingland runt (nord-östra delen)

2009-01-20T20:25:00.000+01:00

Härligt med vinter. Här är cykeln efter hemkomsten.

Efter en veckas jour på brandkåren med enbart cykelpendling till jobbet var längtan efter en långtur stor. Stack iväg vid niotiden på en solorunda genom nordöstra Hälsingland.

Har kört samma runda ett antal gånger tidigare men aldrig på vintern med mtb. Distansen är drygt 17 mil och går till största delen på vägar med mycket lite trafik.

Började att åka söderut längs Ljusnans dalgång för att efter några mil svänga rakt österut förbi Nianfors och ut till kusten vid Njutånger. Njuta blev det väl inte så mycket av under dessa sex första milen av turen. Det blåste nämligen syvöstlig vind vilket betydde motvind.

Mellan Njutånger och Iggesund (5 km.) måste man följa E4:an. Som tur är så finns det cykelbana så man behöver aldrig ut i trafiken.

Norr om Iggesund tar jag en liten krokig och kupperad väg längs kusten upp till Hudiksvall.

Nu har jag cyklat 9 mil och det är dags för lunch. Snabbstopp vid Mc Donalds och sedan med hård vind i ryggen på den smala, krokiga och kupperade vägen över Hög förbi gravhögar från vikingatiden, mellan de stora Dellensjöarna till Delsbo.

I Delsbo tänkte jag stanna till på Nya Konditoriet för en semla. Men jag kände mig oförskämt pigg för att ha cyklat 14 mil, så jag blåste förbi.

Nu hade det mörknat och dessutom börjat snöa kraftigt och när jag kom upp på bergen mellan Delsbo och Järvsö efter Kalvstigen så var det en decimeter nysnö på vägen. Det gällde att hålla sig till de få bilspår som fanns där. Det var mycket jobbigt att överhuvud taget ta sig fram där och någon högre fart på cykeln var inte att tänka på.

Nöjd men min dag återvände jag till hemmet efter ca. nio timmars utflykt.

Kul på skoterled

2009-01-16T17:30:00.000+01:00

Onsdag 14/1 Kom hem vid åtta-tiden från jobbet (jobbar natt). Hade tagit den vackra vägen längs Ljusnan hem vilket delvis går på en snöskoterled. Det var pefekt att cykla där hårt och snabbt i skoterspåret nu efter att det hade frysit till efter de senaste dagarnas töväder.
Väderleksprognosen visade att det ska bli mycket kallt de kommande dagarna, så det var nu eller aldrig.
Jag käkade frukost och drog iväg på skoterleden upp i bergen mot Harsa.
Det var hårt och fint och hur härligt som helst att susa fram genom skogen. Temperaturen var - 4 grader när jag åkte iväg.
Mycket klättring är det upp till Harsa som ligger på drygt 400 m.ö.h.
Där uppe på höjderna var det betydligt mildare vilket gjorde att jag ibland skönk igenom i spåret.
Jag gav upp vid Skarsvallens fäbod. Tog en snabb fika och knäppte det dåliga kortet som du kan se här ovan.
Det hade tagit mig drygt 2,5 timmar att klättra upp till Skarsvallen men samma väg hem igen gick på knappt 1,5 timmar. så det rullade på bra.
Behöver jag tillägga att jag sov skönt när jag återvänt till hemmet.

Långa vägen hem

2009-01-15T20:48:00.000+01:00

Måndag 12/1 07.00 Lämnade jag in bilen på service i Ljusdal. Tog med cykeln för att ta mig hem igen, men passade samtidigt på att ta en extra sväng. I stället för den kortaste vägen som tar ca. 45 minuter på mountain bike så blev det en sväng på 3,5 timmar.
Började med att klättra de ca. 300 höjdmetrarna efter Svartsjövägen rätt norrut från Ljusdal. Efter den långa klättringen rullade det på bra ner till Svågans dalgång vid Västerstråsjö.
Årets första semla intogs på Nya Konditoriet i Delsbo. (mums) Sedan åkte jag hem till Järvsö igen över min favoritcykelväg 'Kalvstigen' .
På eftermiddagen tog jag faktiskt bussen in för att hämta bilen igen.
- Jag vet det var att göra det lite lätt för sig, men ibland bara blir det så.
Måste ju gynna X-trafik också ;-)

Hälsingland Survival Tour

2009-01-15T11:05:00.000+01:00

Hälsingland Survival tour

Lördagen 10/1 drog Lasse Söderlund och jag ut på en vintrig tur i sydöstra delen av Hälsingland. Färden startade i Järvsö kl. 8 på morgonen. I mörker och med en temperatur på -12,4 grader bar det av ner mot Nianfors. Solen började snart att värma och efter en slurk termoskaffe och lite Jägermeister var det två lyckliga cyklister som njöt av de fina vyerna och i stort sett bilfria vägarna.
I Enånger var det första fikastoppet inplanerat. Tyvärr så var macken där inte bara stängd utan också riven. Efter att ha konsulterat lokalbefolkningen beslutade vi att ta vår fikapaus några kilometer söderut vid Ångersjöns rastplats (utsedd till årets rastplats). Efter gamla E4:an mot Söderhamn blev det hård sidvind. Men det var inte förrän efter matstoppet i Söderhamn som det verkligligen blev jobbigt med (mot)vinden.

I Glössbo var den korta vinterdagen över och det blev mörkt igen. Vinden var lika besvärlig men en pizza och Norrlands Guld på Vallstagrillen gjorde de sista milen lite lättare. Efter drygt 19 mil och 11,5 timmar på hojen var det två nöjda cyklister som i fullmånens sken fick sina ömma muskler masserade på jetstrålarna i Lasses spa.