Ötzi xl

Lämnade i fredags den trivsamma tillvaron här hemma på Björskasgården i Järvsö.
I stället för att spänna på mig skidorna och bege mig upp i Järvsöbacken den här helgen, så slängde jag upp cykelcrossen på pick-upen och körde ner till Barkarby i Stockholms utkant.

Lilla Barkarby restaurang och pub var start och mål för Tour d'Ötzi xl.
Ett sanslöst långlopp runt Mälaren på så där 33 mil och med tanke på de rekordkalla veckorna som varit den sista tiden så skulle det här förmodligen bli en utmaning i XXXL-storlek.

Kan ju säga att jag inte blev besviken på utmaningen. Här var det överlevnad som gällde i sann Ötzi-anda.
Med julsångerna klingande i öronen från LB drog vi så iväg i kvällen, sju väl påpälsade cyklister ut på de sliriga vägarna.
Efter så där en mil kom första överraskningen, när vi blir bjudna på kaffe och lussebullar av 'Pilen' mitt på cykelbanan. Väldigt trevligt initiativ måste jag säga.

Det tog fyra mil innan vi lämnade den sista gatlyktan bakom oss någonstans bortom Salem.
Temperaturen låg runt -10 och det blåste en rätt besvärande motvind, så vi såg alla fram emot att värma oss lite i Södertälje. Men, men macken där stängde några minuter innan vi anlände så det blev till att ta en kort paus stående utomhus.
Här beslutade några att det fick vara nog och tog pendeltåget tillbaka till Stockholm.
Jag fortsatte tillsammans med Schture och Toni i mörkret utanför Södertälje.
Peter Tonér hade startat från Köping och vi mötte honom någon mil från Strängnäs. Därifrån slog han följe med oss tillbaka till Köping.

Det var verkligen lite trafik ute den här natten. Kanske de flesta var så smarta att de stannade hemma på grund av snöovädret som dragit fram tidigare under dagen.
Jag tror vi såg fler plogbilar än personbilar.
Vi kom också in i ett tätt snöväder som gjorde vägarna ännu slirigare. Som tur var så upphörde snöandet efter cirka en timma.

Vid gågatan genom Strängnäs centrum stannade vi till vid en nattöppen pizzeria.
Snacka om att vi avvek från de övriga gästerna där i vår överlevnadsutrustning.
Vi var i alla fall definitivt de enda nyktra gästerna i lokalen.
IOGT har mycket jobb att göra där bland ungdomen i Strängnäs.

Ut i kylan och mörkret på de nästan bilfria vägarna igen. En eloge till snöröjningen i Eskilstuna där man vid fyratiden på natten plogar cykelbanan in till staden, innan man plogar vägen. (Eller visste man att vi skulle komma?)
Efter lite strul med felkörning så kom vi slutligen fram till den nattöppna oasen McDonalds strax utanför Eskilstuna.
Där tinade vi upp frusna tår. Toni bjöd på jäger och vi proppade i oss super-hamburger-meal med plusmeny . En av oss (Peter) provade till och med att sova sittandes i stolen. Fungerade väl så där.

Någonstans mellan Eskilstuna och Kungsör måste vi ut på några kilometer väg med vajerräcke.
Inte ens där var det någon trafik att tala om och dessutom hade det nu börjat ljusna, så det var aldrig några problem.

Ett stenkast från Peters hem i Köping stannade vi till på Klingas konditori, ett kondis i gammal god stil. Där blev det frukostmacka och te.
På Klingas träffade vi 'Baggy' eller Johan som jag tror han heter. Han hade tillsammans med dottern Molly vikt förmiddagen åt att med bil guida oss vidare på 'sina' cykelvägar till och igenom Västerås.
Eftersom vi nu vände nosen österut tillbaka mot Stockholm kunde vi för första gången njuta av medvind. Solen sken det var -12 grader och gnistrande vitt på träd och fält.
I varje korsning stod Baggy och visade vägen, vilket var till stor hjälp då vi bara behövde koncentrera oss på att trampa och kunde släppa navigeringen helt.
Det blev återigen att trycka in ett super-duper-meal, nu på Max i utkanten av Västerås.
Kände mig tom på energi sista biten in till Västerås, men återhämtade mig skapligt efter mat och dryck. Fyllde sedan på gel-förådet på Sportson för att överleva de sista sju milen till Barkarby.
Vi fick se en vacker solnedgång i den arktiska kylan innan vi anlände till Shell-macken i Bålsta i skymningen.
Där på macken hade Christian Tillman mött upp. Det blev en snabbfika och Tillman bjöd på Jäger innan vi drog ut i kylan och mörkret igen.
Tillman drog större delen av de sista drygt fyra milen fram till LB i Barkarby centrum, vilket jag är mycket tacksam för.
Vi fick ett storartat mottagande av Nypan, Bigmollo och många andra där på LB.
Det var så jäkla skönt att sitta där i värmen och fira och veta att man faktiskt överlevt Ötzin.

Måste också tacka för all uppmuntran vi fick under resan genom 'Happys' forum och sms.

Naturligvis också ett jättetack till Toni och Schture och Peter som gjorde ett förträffligt jobb med att dra runt gubben.

Miglia 1001

Hemkommen igen från det stora äventyret i Italien.
160 mil på backiga vägar i Pomonte, Emilia Romagna, Umbrien, Toscana och Ligurien.
Vilken otrolig färd det var.
Backar som aldrig ville ta slut och utförskörningar med hårnålskurvor som var fantastiska.

Här en bild från Fausti Coppis hemby Castellania som också var sista kontrollen.

Jag åkte tillsammans med andra svenskar i olika konstellationer större delen av tiden.

Så här fräscha var vi, Bengt Sandborg, Tillman och jag innan loppet.
Jag kom i mål på tiden 4 dygn 8 timmar och 8 minuter.

Det känns otroligt skönt nu att ha klarat av loppet.
Sömnbristen är stor, sov ca. 8 timmar mellan måndag morgon och lördag morgon då jag gick i mål.
Dessutom är det svårt att passera kylskåpet här hemma utan att kolla efter något ätbart.

Loppet

Efter att äntligen fått våra cyklar, ett dygn försenade så började ett ivrigt mekande i cykelrummet på Poli Hotel i Nerviano, där många av svenskarna bodde. Starten gick kl. 21 på måndag kväll., vilket innebar att redan innan jag rullat en meter så hade jag varit vaken 13 timmar.

Vi var 12 svenskar som startade i samma grupp och höll ihop under natten och tisdagförmiddagen. Första 40 milen var i det närmaste helt platta där vi följde Po-flodens breda dalgång genom landskapet Emilia Romagna. Strax innan Po-flodens delta svängde vi rakt söderut och efter Faenza började stigningarna som man väntat på. Det kändes lite så att de första 40 milen var en transportsträcka innan det vekliga loppet började.

Första natten blev rätt händelserik med bland annat tre pukteringar i samma potthål och en otäck vurpa där Calle gick i backen ordentligt på grund av en jättespricka i asfalten. Calle fortsatte otroligt nog trots sprucket ögonbryn, skrapsår på armbågen och trasig bakväxel.

Nu blev det uppdelat i lite mindre grupperingar i svenskgänget. Jag åkte tillsammans med Staffan, Kallegunnar och Krister i de våldsamma klättringarna och utförskörningarna upp till klostret Chiusi Della Verna på drygt 1000 m.ö.h. Då hade vi cyklat nästan 60 mil och det var dags för första sovpausen. Hade nu varit vaken i 40 timmar så det var härligt att sträcka ut sig i en säng.

Efter nästan fem timmars sömn rullade jag iväg igen, nu med en stor grupp svenskar. Utförskörningen från klostret var otrolig med fullt ställ mellan hårnålskurvorna i kilometer efter kilometer.

Nu var vi i Umbrien, banprofilen här var flackare men med en hel del kortare branta backar.

Efter stämplingen i Todi började de långa stigningarna igen. Vi passerade Lago di Bolsena och klättrade därefter in i landskapet Toscana. Här på ett ställe var också turens brantaste stigning en cementerad sträcka på några kilometer med en lutning på ca. 20 % . Kan väl säga att 39- 25 som var min lägsta utväxling inte riktigt räckte till här.

Efter att ha ätit den bästa maten hittills under loppet (varm pasta med rödvin istället för kall risotto) i Pomonte (88 mil) så tänkte jag sova några timmar. Men sovstället här var riktigt dåligt med bara liggunderlag på ett kallt klinkergolv. Dessutom var alla underlagen upptagna. Jag försökte sova på en tidning men gav upp efter att ha legat och huttrat ett tag. Bröderna Calle och Johan Mölleborn gav också upp samtidigt, så vi drog iväg i natten på de långa stigningarna mot den vackra staden Montalcino.

Vi åkte sedan över den legendariska grusvägen 'Strade bianche Eroica' verkligen vackert med soluppgången på det högt belägna Monalcino i bakgrunden.

Det rullade på i lugn takt i den 34 gradiga värmen genom det berömda Chianti-distriktet. Sömnbristen var stor men vi lyckades hålla strax över styrfart fram till Montecatini Terme, dit vi kom just som det mörknade vid nio-tiden. När vi närmade oss kontrollen där så kom resten av svenskgänget ikapp oss.

Vi kom överens om att fortsätta kl. fyra nästa morgon, vilket kändes bra eftersom jag nu igen inte sovit på drygt 40 timmar. Men vid två-tiden väckte Kallegunnar mig och undrade om jag skulle med. Naturligtvis skulle jag det, jag hade ju sovit tre timmar så det fick räcka.

Körningen till nästa kontroll i Aulla började med sju mil motlut. Ganska svagt till en början men rätt så brutalt sista milen. Körde nu tillsammans med Staffan, Krister, Kallegunnar och Viktor, det skulle visa sig bli just vi som körde tillsammans de 27 timmarna vi hade kvar att cykla till målet. Många hade nu slut på energikakor och annan fickmat så glädjen blev stor när vi fann ett kondis vid fem-tiden på morgonen med nybakat bröd och kaffe. Strax efter fikapausen fick Viktor in bakväxeln i bakhjulet så den gick sönder. Han monterade bort växeln och fortsatte till Aulla med single speed.

Precis efter att ha passerat passet och börjat den extrema utförskörningen ner till Aulla så gick en ekernippel sönder på mitt framhjul. Som tur var så hade jag inte allt för hög fart utan kunde snabbt få stopp på hojen.

Efter Aulla i en klättring innan vi kom till staden Levanto fick jag min enda punka under loppet. Vid toppen av den klättringen mötte oss en oförglömlig utsikt när vi för första gången såg Medelhavet och den Italienska Rivieran så där en kilometer under oss. Där nere vid den Liguriska kusten var det många vackra små kustbyar som klättrade på de branta stigningarna nära havet.

Här någonstans bestämde jag mig för att köra utan något mer sovstopp in in mål. Det var hett som tusan efter kusten och dessutom skulle vi göra åtskilliga klättringar från havsnivån upp emot 6-700 meter för att återigen bomba utför ner till havet. Det var vackert men väldigt jobbigt i värmen.

Efter en fika i Sestri Levante (där jag tillbringade några dagar under tågluffningen 1976 !) så lämnade vi kusten och började klättringen mot näst sista kontrollen i Casella Ligure. Bara drygt 17 mil kvar. Vi hade nu lämnat de värsta bergen bakom oss och kom in i den östligaste delen av landskapet Piemonte där vi i mörkret följde en floddal fram till loppets sista brutala klättring upp till Fausti Choppis hemby Castelania där sista stämplingen var.

Sista 12 milen hade vi alla svårt att hålla oss vakna. Det var ett monotont harvande över långa rakstäckor med bitvis mycket dålig asfalt. Vi provade olika knep för att hålla oss vakna. Vi försökte med Belgisk kedja men det funkade inte. Vi provade att åka parvis och prata med varandra, funkade sådär. Vi till och med klev av cyklarna och gick några 100 meter för att hålla ögonen öppna. Enda avbrottet mot tröttheten var en lång bro med pavé och den rangliga pontonbron över Po.

När vi så småningom kom in i förortena med gatlysen och rondeller så var det lättare att hålla ögonen öppna. Efter lite felnavigering den sista milen rullade vi så äntligen över mållinjen och stämplade 05.21 på lördagmorgonen. Tiden på de 163 milen och 22 000 meters klättring blev 4 dygn 8 timmar och 8 minuter.

En snabb pasta och öl i målet, där Kallegunnar somnar direkt. Han som tidigare under natten berättat för mig att han brukar ha svårt att somna efter långlopp.

Nöjda och glada men trötta som as cyklar vi sedan den sista halvmilen tillbaka till Poli Hotel. Jag har nu sovit åtta timmar på fem dygn så det var rätt gött att lägga sig under täcket efter duschen.

Foto, Viktor Karlin

Personligt rekord på tolfte rundan

Ja då var årets Vätternrunda avklarad. Kan väl sammanfatta med att jag är 89,9% nöjd - men kunde alltså ha varit ännu lite nöjdare.

Anmälde mig i höstas till Happys sub 7.30 klunga, anförd av göteborgaren Leo Ranta. Klungan döptes senare till Conti Test Team pga generös sponsring av Continentals generalagent Duells. Var även ifjol anmäld i samma klunga men då var målsätningen sub 8, och det var väl lite mer realistiskt för mig.

Nu blev det ju ingen Vättern för mig ifjol pga. den långdragna virusinfektionen jag drog på mig. Klungan klarade sub 8 med god marginal då och ville nu spänna bågen ytterligare i år och satsa på sub 7.30. Efter en kort betänketid beslöt jag mig för att även i år anmäla mig i Leos klunga och alltså satsa på sub 7.30. - Tänkte att - va fan, man kan ju alltid försöka

På startlinjen klockan 9.38 på lördagsmorgonen står 35 stycken välklädda och slanka Continentalgubbar (inte att förväxla med Michelingubbar). Den gråhårigaste och skäggigaste av dem alla var jag (äldst också).
Det var fullt ställ redan från start. I rätt hård motvind och tidvis lätt regn passerade vi genom Vadstena och Ödeshög ner till första planerade pisspausen strax söder om Gränna.
Hela Conti Teamet stannade vid vägkanten och lättade på trycket samtidigt.
På andra sidan vägen står en fullsatt turistbuss parkerad. Den synen måste ha varit höjdpunkten på deras resa.

Jag tyckte det gick ganska ryckigt i klungan ner till Gränna, det var rätt ofta jag fick ligga på rött för att täppa till luckor för att strax efter bromsa för att inte köra in i fram förvarandes framhjul.
När det sedan blev lite mer backar söder om Gränna så fick jag till slut släppa och se 'min' klunga försvinna i fjärran.
Snittfarten dalade nu snabbt från de 41 km/h jag hade vid Gyllene Uttern.
Jag var i alla fall inte ensam om att släppa klungan här. Vi var fem stycken som lite molokna hjälptes åt att dra ner till Jönköping.
Fler och fler anslöt sig och i Habo var vi cirka trettio stycken som på nytt började rotera i en belgisk kedja.
Nu var det medvind, solen tittade fram emellanåt och rullsnittet klättrade uppåt igen.
Men mellan Hjo och Karlsborg började det bli en hel del trötta cyklister i klungan och vi var bara 6-7 stycken som drog runt i kedjan.
Ett par mil norr om Karlsborg blev vi uppslukade av en gigantisk klunga av minst 150 cyklister som kom ikapp oss.
Efter det var det bara att ligga och finåka i det härliga suget från klungan.


Det gick fort och jag började förstå att jag skulle ha chans på att gå in under åtta timmar.
Folk gratulerade varandra till höger och vänster och det var en lång rad av nöjda cyklister som spurtade fram efter strandpromenaden in i målet.

Min tid blev 7.50 och jag var glad att för första gången av de tolv gånger jag åkt rundan komma under åtta timmar.
Lite tråkigt var det förstås att jag släppte innan Jönköping. Speciellt som jag hörde att det hade gått i ett jämnare tempo när man sedan vände norrut och fick medvind. Men 7,24 som de 14 snabbaste i Conti teamet körde på hade nog varit omöjligt för mig ändå.

Nåja, härligt var det i alla fall att förbättra bästatiden med 24 minuter.
Måste säga att det har varit en otrolig utveckling bland snabbklungorna på Vätternrundan.
När jag 2003 åkte på 8.14 var det den 18:de snabbaste tiden. Nu när jag kollar på resultatjakt.se
ser jag att jag i år hade plats 174.

Ett stort tack till Leo och Smiley som har gjort ett jättejobb med att organisera allt och ordnat sponsring till Conti Test Team.

Cykelturer och Björnbesök

På mtb med Järvsöbacken som skymtar i bakgrunden

Jobbade nätterna hela helgen.
Tråkigt att jobbet ska inkräkta på fritidsaktiviteter på detta vis.
Var nämligen sugen på att köra en 30-milare i Sundsvall på lördagen.
Men som plåster på såret så företog jag fyra kortare turer runt hembygden istället på samma dag.

Dagens första tur var pendling hem från jobbet (den lite längre varianten på 29 km) klockan 07.00. Lite kyligt på morgonen men strålande solsken.
Efter några timmars sömn var det så dags för tur nummer två, en fika-tur på tandem med Alice. En härlig tur på 60 km till Delsbo i rätt hårt tempo, efter Kalvstigen. Vädret var fortfarande lika fint och betydligt varmare. Tyvärr så fick vi erfara att Nya Conditoriet kortat sina öppettider, så det fick bli en snabbfika på Time istället.
Direkt vid hemkomst var det dags för en mtb-tur med vovven. Det blev ca. en timme runt hennes favoritrunda på Lemyrberget.
På kvällen blev det sedan pendling till jobbet igen.

Som sagt ingen långtur, men 'många bäckar små'.

Måste ju också berätta om den stora tilldragelsen här på Björskas.

En björn har varit på besök femtio meter från vårt hus. Han smaskade i sig honung från två av det tjugotal bikupor vi har uppställda där. De båda kuporna hade vräkts omkull och honungsramar låg utspridda långt ute på jordgubbslandet, där fanns också tydliga avtryck från björntassar i jorden.

En viltspårare från länstyrelsen var hit i fredags och av honom fick vi låna ett elstängsel som skydd mot ytterligare besök. Jag kan bara hoppas på att fåren får vara ifred, när dom ska ut på bete om några dagar.

Col du Storsved

Trots det vackra vädret var det svåra förhållanden som rådde för cyklister uppe på Col du Storsved på morgonen 5 maj.
Snön som föll i ansenliga mängder under gårdagen låg fortfarande kvar där uppe på passet.
Lägg därtill minusgrader som rådde under natten så förstår ni vilket fruktansvärt umbärande och vilken heroisk insats jag utförde, när jag vid 07.45 passerade över krönet och äntligen efter den långa klättringen kunde rulla ner i hög fart förbi den alpina anläggningen, ner mot de centrala delarna av Järvsö :)

Utdrag ur en randonörds dagbok

Hade funderingar på att köra ett 30-mils randonnelopp i Stockholm i helgen igen (var ner och åkte ett för två veckor sedan).
Valborgsmässofirande och därefter 3,5 timmars bilkörning för att sedan cykla 30 mil är knappast något att rekommendera så Lasse och jag beslöt att ta en egen liten runda här hemma istället.
Söndagen 2 maj verkade vara lämpligast för en tur. På så sätt kunde vårens ankomst firas på Valborg som sig bör med OP Andersson god mat och öl i goda vänners sällskap.

Startade vid sju-tiden och i fin medvind cruisade vi de drygt åtta milen ner till Söderhamn. Härligt att knappt behöva trycka på något och ändå susa fram i drygt 40 km/h.
Efter en välbehövlig fika hos min bror Staffan och hans fru Chilo drog vi vidare i medvinden och solskenet längs kusten efter gamla riksettan förbi Sandarne och Axmar ner till Gävle.

Rullsnittet var nu 35 km/h, men vi visste att från och med nu så skulle det sjunka ordentligt för från Gävle fick vi köra mot vinden resten av resan.
Kämpade förbi Mackmyra men skippade whisky-provningen idag.
Snabbfika på OK i Ockelbo och milkshake på Max i Bollnäs. Däremellan var det att ligga i bocken och pressa hela tiden. Hjälpte inte mycket att ligga på rulle heller.
Till vår stora förvåning så lyckades vi ändå med att ha ett totalt rullsnitt på 31 km/h när vi rullade in på gårdsplanen hos Lasse.
33 mil blev vår dagsutflykt och det var skönt att avsluta med ett bubbelbad på Lasses altan.

Äntligen virusfri

Då var man äntligen igång igen efter den långa vintern 2010.
Jag åkte på en virusinfektion (igen) 28/12. Provade att träna några gånger i januari och februari, men efter varje lätt tränigspass så var jag nere i virusträsket igen.
I början av mars fick jag och Alice nog av vinterkylan och for över till Florida för ett besök hos mina svärföräldrar.

Första dagen där åkte jag tvärs över delstaten för att hämta upp min tiagrautrustade Masi som Bosse fixat åt mig på E-bay.
Den ska i fortsättningen bli min floridacykel är det tänkt. Det ska bli slut på att göda flygbolagen med deras jäkla cykelavgifter.


Ja här är jag med min Masi på bron ut till Manasota Key.
Det var härligt att cykla i värmen igen och för varje dag försvann virussymtomen mer och mer.
Körde tre gånger i veckan med grabbarna (hmm gubbarna) i den lokala cykelklubben Coastal Cruisers. Det var lika roligt varje dag (tack Ed, Jay, Dick och alla ni andra).
Dessutom körde jag själv mina favoritrundor runt Englewood de övriga veckodagarna.


Men inget varar ju för evigt, och nu är jag tillbaka i verkligheten i lilla Jarse.
Cykla på snöskoterleder är ju helt okey. Lika fritt från trafik som rundan på Rotonda Meadows men lite kallare åt tårna.
Nu ser jag fram mot en långtur på hälsingevägarna med Lasse i +5 grader på fredag.