Nytillskottet mm.

- Jaha, så var det gjort. Cykelgaraget har utökats med ytterligare en hoj.

Giant Glory 1, en tung jäkel som är gjord enbart för utförscykling.

Nästa sommar kommer jag ju att bo sådär en tre kilometer från vad som förmodligen kommer att vara en av Sveriges bästa cykelparker, Järvsö Bergscykel Park.

Då måste man ju bara testa det här med downhill och freeridecykling. Dom verkar ju ha det så roligt ungjävlarna som sysslar med det.

Ja ja, jag vet, det passar sig inte för en 55-årig gubbe att susa ner för bergssluttningar i vansinnes hastighet. Men va tusan även gubbar måste väl få leka ibland, och susa nedför branta backar i hög fart gör man också rätt så ofta på crosscountry rundor.

Frågan är väl bara när jag ska få tid att hänga i Järvsö Bergscykel Park. Men jag antar att det till största delen är en fråga om prioritering

- Hmm, undrar om dom kommer att ha nattöppet.

Nu har jag även bestämt mig för några som jag hoppas roliga och definitivt tuffa utmaningar inför nästa sommar.

För ett tag sedan anmälde jag mig till Happys Team 8 klunga på Vättern rundan.

Där är målsättningen att komma in under åtta timmar och vid fina yttre förhållanden till och med att gå runt på under 7.30 !

Kommer att behövas mycket fart och intervallträning till våren för en gammal cykelpendlare som jag.

Miglia 1001 är ett 160 mils randonne-lopp i Italien som jag tänker köra i mitten av augusti. Anmälde mig som 16:e svensk häromdagen. Deltagarantalet är maximerat till 300 vilket snart är nått. Verkar som att randonnecykling blir populärare för varje år.

Det är mycket kuperat och banprofilen ser ut som gapet på en stor haj. 22 000 höjdmeter totalt och med tanke på att det i stort sett är helt platt de första 40 milen över Po-slätten så är det nog inte en meter slätåkning när man väl kommer till Apenninerna.

- Usch, vad har man gett sig in på. Men är huvudet dumt får kroppen lida, heter det ju.

Får väl koncentrera träningspassen till Öjebergsbacken så snart Vättern är avklarad.

Cykelpendlig

En dag på (väg hem från) jobbet.

Har börjat köra min gamla pendlingsväg längs Ljusnans stränder. Den följer stigar och små grusvägar, går över ängar, genom skogsgläntor och man har hela tiden älven inom synhåll.
Nu är det ju förstås mörkt både på ditvägen och hemvägen så här års, men man kan ändå ana något som glittrar vid sidan om.

Ett litet problem med den här rutten är ungefär halvvägs mellan Ede och Edängeforsen där jag passerar en kanal. Där fanns förr en liten träbro för skoteråkare. I våras tog högvattnet med sig allt trämaterial från bron och lämnade bara två järnvägsskenor som går parallellt tvärs över kanalen.

Som synes på bilden så kom jag på ett genialiskt sätt att ta mig över.
Problem är till för att lösas. - Eller hur !

Med Fyllhammare och Spade

- Ja så äntligen var det klart ! Efter några dagars jobbande med fyllhammare (kanske inte vad du tror utan en slags hacka) och spade, har jag nu fått klart mitt eget privata motionsspår i min egen skog.
Det börjar precis vid garaget, efter tre meter är man på ett singeltrack som sedan slingrar sig en dryg kilometer i skogen innan man åter hamnar på gårdsplanen.

Tanken bakom dragningen av spåret är att det aldrig ska vara längre än ca. hundra meter fågelvägen tillbaka till garaget och bilen. På så sätt kan jag även under mina beredskapsveckor som deltidsbrandman leka lite på mountain bike, eller löpträna och ändå klara anspänningstiden på fem minuter vid larm.

Det känns rätt så lyxigt att snurra runt på sitt eget spår, skönt att det har blivit gjort nu, planerna har nämligen funnits ett tag.
Lite jobbigt att köra några längre pass där kanske, men distanspassen lägger jag ju ändå under de veckor jag inte har beredskap.

Fick lite minnesbilder från barndommen när jag gick där med min fyllhammare i skogen. Då kämpade vi och byggde crossbanor som vi cyklade på med våra DBS och Cresentcyklar med nabbdäck och limpa.

Tur att det är en bit till närmaste granne, så att jag inte behövde förklara vad cykelgalningen sysslade med nu.

Vargarna ylar på mtb-rundan

Idag när nu snön har smält bort igen, drog jag ut på vildmarkssafari i Järvsöskogarna.
Vargarnas ylande hördes redan vid starten och björnspillning såg jag vid flera tillfällen.

- Nåja, det är ju så att starten på rundan är alldeles utanför Järvzoo:s grindar och det var därifrån vargtjuten kom. Men det är ändå så att nackhåren reser sig på en när man cyklar ensam genom skogen och hör vargflockens ylande i bakgrunden.

Den här rundan tar ca. 4 timmar att köra och det är många berg som ska bestigas.
Helt snöfritt var det nu inte, för uppe på de högsta topparna låg snön förfarande kvar i ett tunt lager på stigen. Det var lite slirigt och det var bra mycket jobbigare än vad det varit de gånger jag kört den här turen tidigare i höst.

Jag var helt slut den sista biten och åkte bara och tänkte på vad jag skulle äta så snart jag kom hem. (Det blev några tallrikar med filmjölk och Crunchy med mycket socker innan jag var nöjd).

Nu får jag vila några dagar men på söndag är det dags för ett nytt vildmarkssafari på samma bana, då tillsammans med kompisarna i Ljusdals CK.

Tyvärr så glömde jag kameran hemma, så ni blir besparade från mina fotografiska alster den här gången.

Järvsö Outdoor Park

Ledig höstdag med nollgradig temperatur, solsken från en klarblå himmel och vackra färger på träden. Då högprioriterar i alla fall jag en cykeltur i skogen.
Jag tog med mig crosscountryhunden och drog upp till Järvsö Outdoor Park.
Cyklade uppför 'Barbro' en grön singeltrack som slingrar sig härligt genom skogen.

Vilket otroligt arbete dom har lagt ner där på berget de senaste veckorna. Känns lite tråkigt bara att man inte har varit där och hjälpt till som volontär ännu.

Rekade i alla fall lite möjliga crosscountrybanor med utgångspunkt från bergets topp. (Vovven är suverän på att nosa upp dem).

Vid Gudmunds vindskydd var det dags att ta fram kaffetermosen och pusta lite.

Efter så där en 2,5 timmars rekande kom vi så tillbaka till Öjebergets topp och testade sedan 'Malin'.

- Rekommenderas Jäklar vad fin hon är.

- 0,5

Vanligtvis brukar vi avsluta våra gemensamma klubbträningar i LCK ungefär i mitten av september. I år har vi dock beslutat att fortsätta tills snö och is sätter stopp.

Så igår vid 18.00 infann jag mig utanför Sportringen Cykel som vanligt på tisdagkvällarna. Vädret var rätt ok. grå himmel och 4 plusgrader. Lämnade skoöverdrag och vinterjacka hemma liksom windstopper-tightsen. - Det skulle jag snart bittert få ångra.
Anders T. dök också upp och han var ordentligt påpälsad. Tror att alla andra hade kollat väderleksprognosen och beslutat att ställa in.

Efter så där 15 kilometer började det att regna lite smått samtidigt som det mörknade, så vi beslöt att korta av rundan.
Snart så öste regnet ner och övergick mer och mer till snöblandat regn. Temperaturen sjönk snabbt och jag frös så otroligt.

Som tur var så hade jag för ovanlighetens skull tagit bilen in till träningen. Så när vi kom tillbaka från vår runda skyndade jag mig att dra på full värme samtidigt som jag tog av mig skor och strumpor av mina domnade fötter och körde hem barfota..
Snöfallet bara tilltog, allt blev vitt och biltermometern visade på - 0,5.
Kanske är det dags att invintra racern ?

Smilla

Min nya cykelkompis heter Smilla. Hon är en oansad, energisk liten Dvärgpudel som ylar av glädje inför varje tur.

Vi har varit hennes fodervärd sedan i somras då vår son Johan såg sig tvungen att lämna henne hos oss ett tag på grund av sina långa arbetsdagar.

I början blev det mest promenader och joggingturer med henne, men eftersom har hennes kondis förbättrats och nu älskar hon att springa en runda (eller helst två) på ett 5 kilometers singeltrack som börjar och slutar bakom ladugårdsknuten.

Skulle vara intressant att vet hur lång sträcka hon springer för varje varv som jag cyklar. Tippar på att det måste vara minst 50 % längre.

Fjällcykling

Vi var några från Ljusdals CK som tog en minisemester några dagar och drog till Härjedalsfjällen torsdag 17/9. Det var andra året i rad som vi gjorde det här och vi är alla inställda på att det här med fjällcykling måste bli en årlig tradition.
Vi bodde i Lasses fina stuga och gjorde dagsturer efter vandringsleder i området.
Bilden ovan är från dagen då vi körde den härliga leden mellan Ramundberget och Fältjägarstugan strax söder om Helags.

Det hade regnat mycket den sista tiden och vi fick passera många små vattendrag. Det var inte alltid att det gick så bra som för Lasse på bilden utan vi var alla rätt våta innan dagen var slut. Många dråpliga situationer blev det när det helt plötsligt blev tvärstopp mitt i en bred vattenfåra.

Vi kämpade hårt på våra heldämpade hojar och var rätt trötta när dagens skrattfest var över. Sedan återstod återhämtning med god mat och dryck i stugan och planering inför nästa dags cykling.

Det är svårt att tänka sig en bättre semester.

32.0

Ja så här glad blev jag igår efter att ha kört den backiga Svågadalsrundan med ett snitt på 32,0 km/h. Det låter väl inte så snabbt för de flesta av er, men i början av sommaren var jag nöjd om jag kunde hålla mig över 30 km/h i snitt på de jobbiga 96 kilometrarna.

Rundan börjar ganska slätt med endast några mindre stigningar, men efter att man passerat Ljusdal börjar klättringen på en mil upp till drygt 400 meters höjd.
Däruppe hade snitthastigheten sjunkit rejält, men utförskörningen ner till Svågadalen och sedan slätåkningen till Delsbo gjorde att jag där var uppe i 32,5 km/h.
Kalvstigen som den backiga och krokiga vägen mellan Delsbo och Järvsö kallas drog sedan ner snittet något.

Det var en nöjd gubbe som sedan firade i solskenet på verandan med en Åbro Sigill (det var vad som fanns i kylskåpet) och jordnötter.

Norge

Cyklade några dagar i Norge förra veckan. Främsta anledningen till resan var faktiskt inte cykling den här gången. Nu var jag flyttkarl åt min yngsta dotter Samantha som flyttade till Rauland, ett litet ställe i Telemark, för studier.

Efter att pick-upen hade lastats full av hennes bohag upptäckte jag att det skulle gå att pressa in racern i ett litet utrymme längst upp under kåpan. (Vilket jag hela tiden hade hoppats på och därför försökt förmå henna att begränsa mängden flyttgods.)

Rauland är en populär turistort och ligger strax söder om Hardangervidda. Mäktiga fjäll och däremellan sköna vägar som bara inbjuder till härlig cykling.

Det blev tre dagars hojande i olika väderstreck från Rauland. Bilden nedan är från dagen då jag cyklade över fjället och sedan rullade sista milen ner till Rjukan.

Byggnaden på bilden är tungvattenfabriken som var hett eftertraktad av tyskarna under andra världskriget. Filmen 'Hjältarna från Telemarken' utspelade sig där.

Cykling i Norge är sååå anorlunda jämfört med på den här sidan kölen. Backar som aldrig, jag menar aldrig vill ta slut och vädret som växlar nästan lika snabbt som Dura Ace växeln på min cykel.

Nu blev jag jäkligt sugen på att köra Jotunheimen Rundt igen. Eller varför inte Kirkenes-Stavanger. Då får man verkligen njuta av alla backarna.

Stölleprovet

Lasse ringde en kväll för några veckor sedan, och undrade om jag hade lust att hänga på ner till Stockholm för att köra Randonne-loppet Mälaren Runt.
Naturligtvis skulle vi ju också cykla dit och hem igen.

Jag som gråtit mig till sömns den senaste tiden för att jag missat både sub-8 Vättern och Sverigetempot hoppade högt av lycka.

- Vilken lysande ide ! Konstigt bara att jag inte kommit på den själv.

Lyckliga och förväntansfulla som två förstaklassare på klassutflykt cyklade vi i den tidiga morgonen 83:an söderut längs Ljusnandalen. Solen lyste och glittrade på älvens vattnen, i Kilafors var det dags för frukost, sedan tog vi väg 272 över Ockelbo och Sandviken.

'Tidernas väg' kallas den här sträckan som vi åkte från Järvsö till Uppsala. Det är en skön väg att cykla med relativt lite trafik och fin omväxlande natur. Dessutom går den igenom samhällena man passerar, inte förbi som de flesta vägar gör nu för tiden (förmodligen där den fått sitt namn).

Vi tog fyra stopp på vägen ner. Ett ställe var här vid Dalälven och Gysinge Wärdshus. Kan rekomendera det placet, men sitt för all del inte på uteserveringen. Det vimmlar av mygg i Gysinge. Vid nio-tiden kom vi fram till Welcome Hotell i Barkarby som var slutmålet för dagen. Där hade reseledaren Lasse påpassligt bokat ett dubbelrum för två nätter. Det var också här som starten för Mälaren Runt gick kl. 6.00 nästa morgon.

Vi hade valt att åka med den snabbaste gruppen cyklister runt Mälaren. Vi ledsagades på ett föredömligt sätt av Tommy Heinermark och Johan Mölleborn.

Vi var ett tjugotal cyklister i vår grupp efter att de snabbaste tävlingcyklisterna dragit iväg efter några mil. Försökt naturligtvis hänga på där tills jag insåg att dom bara skulle göra ett stopp. Det var ju inte vad jag tänkt mig precis. Dessutom var tempot så högt att jag gick på rött i de flesta backarna.

Dagen rullade på och förutom en otäck vurpa före Köping med ambulanstransport för en av de inblandade så var det en behaglig färd. Det var överraskande mycket fina kurviga vägar som arrangörerna Fredrikhof hade lyckats hitta

Efter sådär 13,5 timmar var vi tillbaka i Barkarby. Det snackades om den åtråvärda Barkarby skyltspurten. Jag måste ha varit dimmig av utmattning för inte tusan såg jag någon skylt. Förresten är jag för gammal för sådant.

Afterbike blev vid hotellpolen. Hade ju sett fram emot ett besök på den vida omtalade LB i Barkarby, men där var tyvärr semesterstängt. Det gick bra att sitta och ljuga här också även om det fick bli tjeckiskt öl som dracks.

Söndagen och hemresan bjöd på sol som vanligt och nu även medvind. I alla fall upp till Ockelbo, där det blev vindstilla. I Bollnäs fick vi tända lamporna och dra på reflexvästarna Nu hade det också börjat bli lite motvind, men Lasse drog på en långspurt de sista 46 kilometrarna till Järvsö.
Vid elvatiden var vi hemma igen. Gissa om det var skönt att ta av de sunkiga cykelkläderna och hoppa i den 32 gradiga polen på verandan.

101,2 mil stannade min dator på utanför garaget. Det är ju ganska bra för en cykelhelg tycker jag. Får jag bara vila några dagar så gör jag gärna om det igen.

Sveg t.o.r

I lördags 18/7 var det äntligen dags för en lite längre tur. Jäklar vad skönt det var att vara ute på vägarna igen.
Lasse skulle ta cykeln till sin stuga i Mässlingen. En tripp på 30 mil och jag beslöt att hänga med till Sveg för att vända och köra solo tillbaka, vilket visade sig bli 25,5 mil innan jag var hemma igen.
Vi körde på rätt bra i det härliga sommarvädret, Med vinden i ryggen och solen i ansiktet så låg farten ofta och pendlade runt 35-40 km/h.
Backen upp till Messurbodarna efter fikat i Kårböle gick lätt trots att det stiger rejält under några kilometer.

Efter en fin fet pizza på en uteservering i Sveg var det dags att ta farväl av Lasse och vända hemåt igen. Hemresan gick betydligt tyngre. Nu var det motvind, men solen sken och det var bara att försöka krypa ihop så mycket som möjligt på rakorna och gilla läget. Väl hemma framåt kvällningen blev det ett efterlängtat dopp i polen, som efter dagens solsken hade nått 32 grader.

Det känns härligt att äntligen vara fri från den envisa förkylningen som sabbat så mycket av min sommarplanering. Om några veckor kommer jag nog att köra Mälaren Runt, men innan dess vill jag gärna försöka lägga in min årliga traditionella 60-milare. Norska gränsen tur och retur. - Man ska försöka bibehålla gamla traditioner ! Eller hur ?

Budapest-Beograd

Ja förhoppningarna om en fin tur längs med Donau från Budapest var inte speciellt stora när vi lämnade Sverige efter midsommarhelgen.

Men efter några dagars spa-badande i de fantastiska gamla turkiska badpalatsen i Budapest hade jag blivit så pass bra i min förkylning att vi beslöt att montera ihop vår Bike Friday och i alla fall köra de fem milen till nästa thermalbad (spa) söder om Budapest i Rackeve.Dagen efter utomhusbadandet i Rackeve kände jag hur krafterna återvände och efter det fortsatte vi med dagsetapper på 10-15 mil in i Serbien och Kroatsien.

Det var varma och soliga dagar över den bördiga Ungerska pustan. Men varje eftermiddag gällde det att söka skydd i någon bar eller restaurant för att undkomma det obligatoriska åskvädret med hällregn.

Donau var rätt så översvämmad och vi såg på nyheterna att det var väldiga skyfall i Österrike och södra Tyskland.

Efter att vi passerat gränsen till Serbien blev det ganska tydligt hur fattigt det var där jämfört med Ungern. Vi cyklade mycket på små vägar som passerade genom byar och mindre städer. Det går att cykla på stigar längs med floden men dessa var oftast geggiga efter de dagliga åskskurarna och efter att ha vurpat en gång så beslöt vi oss för att undvika dem.

Människorna där på landsbygden var mycket vänliga och hjälpsamma men tyvärr så sätter språksvårigheterna stopp för några närmare kontakter.

Hästdragna vagnar var ett vanligt förekommande fordon och efter de små vägarna hejade vi ofta på fåraherdar som var ute och vaktade sina får.

Nöjda nådde vi Belgrad efter 6 dagars cyklande och har därmed klarat av ännu en etapp på vårt projekt att cykla efter Donau från källan till Svarta Havet.

Packat och Klart

Nedmontering för hemresa 2008 efter vår tur i Slovakien och Ungern

Ja så var vår Bike Friday packad för nya äventyr.
I morgon flyger Vi till Budapest för att fortsätta vår tandemtouring genom Europa.

Min förkylning håller i sig trots all vitlök och cortison.
Vättern fick jag ställa in och har inte suttit på cykeln de senaste två veckorna.

Det blir troligen inte så mycket cyklat i Ungern heller, men vi planerar i alla fall dagliga besök i de hälsobringande termalbaden som det finns så gott om där.

Dessutom gör dom väldigt god öl i Ungern !

förkylt

En av mycket få träningsrundor de senaste veckorna. Här syns Ivan, Sten, Mats, Fredrik, Andreas och jag efter Svartsjövägen norr om Ljusdal .

Ja idag 'firar' jag tre veckor av förkylning. Riktigt jäkla dålig timing och den verkar hålla i sig ett tag till.

Här blir vi serverade dricka av pappa Olov som sköter en kontroll på vårt (Ljusdas CK) eget motionslopp Ljusdalstrampet.

Har ibland känt mig hyfsat frisk och plockat fram hojen, men dagen efter har jag hostat och vaknat med ont i halsen.

Sist det hände var i helgen, när jag och Alice cyklade Siljan Runt på vår Bike Friday. Kände mig hyfsat pigg inför lördagen och under loppet, men morgonen efter var det förkylt igen.

Siljan Runt gick bra, men dagen efter var det förkylt igen.

Vid en vätskekontroll på Siljan Runt.

Nu hänger starten på Vätternrundan på repet och min sub-8 satsning kan jag bara glömma.

Detsamma med Sverigetempot har inte alls fått de milen i benen som jag skulle behöva för att cykla 210 mil genom Sverige. Men har dock inte helt släppt tanken på att starta, hur jag känner mig de kommande dagarna får bestämma om jag kommer att ställa upp där eller inte.

Cykelromantik

Tandemcykling det romantiska cykelalternativet

Efter en rätt hektisk arbetsvecka med nästan bara arbetspendling blev det tid för några tandemturer för Alice och mej under helgen. Det är mycket annat just nu här på gården. Veden ska kapas, fåren ska klippas och jordgubbarna rensas mm.

- Dä ska va gött å cykla ! Cykling är ju inte bara svett, intervaller och högt tempo.

Men ibland är det ju skönt att ge järnet i en spurt också. (Jag är längst till höger i bild.)

Knappt 30 mil blev det under veckan. Nästa vecka blir det förhoppningsvis lite mer cyklande. Under Kristi himelfärdshelgen har vi ett 'träningsläger' här på hemmaplan i Ljusdals CK och veckan avslutas med Bergviken Runt i Söderhamn. Sedan är det snart dags för en 40-mila randonne med Lasse. - Härligt !

Dubbelt så kul med Tandem

Min fru Alice och jag ligger i hårdträning inför Siljan Runt som vi ska åka på tandem i år.
Två fina turer blev det i helgen, totalt ca. 14 mil. Naturligtvis lade vi in ett obligatoriskt condisbesök båda dagarna.
Vid midsommar sedan så packar vi vår Bike Friday Tandem i två resväskor och flyger ut någonstans i Europa, vart har vi inte bestämt ännu, men det lutar åt att det blir Budapest.
Då blir det 'plastkortstandemtouring', en trevlig sysselsättning som vi har ägnat oss åt ett antal somrar nu.

Det rullar på rätt bra med träningen nu tycker jag. Lyckades skrapa ihop 45 mil förra veckan och de senaste tre veckorna har det blivit totalt 166 mil.

Det vill till att jag kommer i form snabbt nu också. Främst med tanke på att mina tidigare funderingar på att köra Sverigetempot nu börjar bli mer som planering inför loppet (har dock inte anmält mig än). Dessutom ska jag ju försöka hänga med i Happys sub 8 klunga på Vättern Rundan (det blir tufft).

30-mila Brevet 'Saltluft'

På lördagsmorgonen eller egentligen fredag natt åkte jag med Lasse Söderlund ner till Stockholm för att cykla Fredrikhofs 30 milare. Efter lite drygt 2.5 timmar inklusive fikapaus i Uppsala var vi vid Fredrikhofs klubbstuga i Täby. (Lasse har varit dragsterförare)

Vi var ett tjugotal cyklister som samlades och efter lite morsande och snackande kom vi iväg så där tio minuter efter utsatt tid.
Den här trettiomilaren kallas för 'saltluft' och går efter Roslagskusten upp till mellersta Uppland där man vänder söderut igen och åker mer inland på vägen tillbaka till Täby.

Redan efter några mil kom vi in på en smal slingrande vacker väg som var helt otrolig att cykla på. Vi hade lite svag medvind och farten låg ofta och pendlade runt 40 km/h. Det blev kraftiga nerläggningar av cykeln i de tvära kurvorna.
Med ett stort smile på läpparna stämplade vi i Furusund. Vi var nu nio stycken som hade haft mest bråttom hit.

Sedan fortsatte bara det roliga, urhärliga cykelvägar och lite vind i ryggen - kan det bli bättre ?
- Jo, faktiskt visade det sig vara fallet. En sträcka på några mil mellan Hallstavik och Gimo överträffade nog allt, där fick man faktiskt lägga band på sig själv för att inte vråla av glädje i kurvorna.

Men efter att vi stämplat i Gimo och styrt kosan söderut igen så övergick det till mer normalslit i motvind över de öppna fälten. Men även här var det bitvis fina små krokiga vägar med lite trafik.
Det är bara att grattulera Stockholmarna som har en sådan toppenrunda inpå knutarna.

Både Lasse och jag var bland de fem i klungan som slutstämplade först på Shell i Täby.
Jag gick starkt och kände mig pigg hela dagen, vilket var jäkligt skönt speciellt med tanke på genomklappningen för två veckor sedan.
Tiden totalt blev 10.38 och drygt nio timmars rulltid.

Vad som inte var så skönt var att tvätta sig i kallvatten i det lilla tvättfatet i klubbstugan efteråt.

Tyvärr är min kamera (mobil) på reparation så inga bilder denna gång.

Hammaren

Nu börjar det kännas som att jag är påväg tillbaka efter dessa veckor av påtvingad inaktivitet.

Det blev 66 mil förra veckan och formkurvan är defenitivt uppåtgående.

Förra helgen fick jag verkligen känna av den berömda hammaren.

Var ute på en 17-mila runda med Anders, Mats och Lasse. Då jag kände hur krafterna formligen vreds ur mig. Vi hade kämpat i hård motvind från Hudiksvall och med knappt tre mil kvar av vår tur så kunde jag bara inte fortsätta. Det var alldeles för snabbt att till och med att ligga på rulle även när hastigheten pendlade kring 20 km/h.

Anders Mats och Lasse

Det var en interessant upplevelse (i alla fall så här efteråt).

Sist en sådan total genomklappning hände mig var på Storsjön Runt i mitten av 90-talet.

stretching

Grabbarna tröstade mig med att relatera till när Contador klappade igenom på näst sista etappen i årets Paris-Nice.

Isen ligger fortfarande på Sör-Dellen

Mats hade en Red Bull som jag petade i mig och jag åt ett par energikakor och redan efter några minuter kännde jag hur krafterna återvände. I alla fall så pass att det gick att fortsätta till Condis i Järvsö. Där avslutade vi turen med öl i solen på uteserveringen. Ahhh

Ljusdals Ck på tisdagsträningen

Ikväll är det dags för årets fjärde klubbträning. Det ska bli roligt att tampas med ungdommarna där igen.
Annars så är det jourvecka på brandkåren, så det blir inte några 66 mil den här veckan.

Om jag kan byta bort jouren på lördag följer jag med Lasse till Stockholm för att köra Fredrikhofs 30-milare.

På väg igen !

Redan bara några dagar efter mitt läkarbesök kändes faktiskt mitt knä mycket bättre.
En vän som är sjukgymnast gjorde en nogrannare undersökning som en second opinion och hon trodde inte att det rörde sig om en meniskskada, utan snarare om att ledbandet på insidan knäet hade fått sig en smäll och eventuellt också blivit lite uttänjt.

Efter att ha provat några pass innomhus på trainern med lätt belastning (det kallas väl aktiv vila ?) så har jag nu tagit premierturen på racern för säsongen (i Sverige). Det blev en lätt runda i solskenet en dag och en hårdare tur i vinddraget bakom ryggen på Lasse nästa dag. Dagen avrundades med en tre timmars tandemtur med Alice.

Känner inget av knäet längre så länge jag sitter ner och vevar lungt. Det är när jag ställer mig upp och pressar på för hårt som det kan smärta till.
Att var ute på hojen igen som för bara några dagar sedan verkade vara många veckor bort, känns ju otroligt härligt. Dessutom trodde min vän sjukgymnasten att det skulle vara bra för läkningen att cykla !
Dessa ord klingade skönt i mina öron.
Så nu kan jag inte sitta här framför datorn längre.
Racern står i garaget och väntar på en tur. (ska bara mata fåren och hönsen först)

Hemma igen efter en meditativ tur på 13 mil med två fikapauser. Solen tittade fram lagomt till jag drog iväg,
- det var härligt.

Skada nr. två

Jag hann knappt bli kvitt mitt ryggont innan jag råkar ut för nästa skada. (Är det åldern som börjar ta ut sin rätt)

Hur dumt som helst var det.
Körde sönder bakaxeln på min MTB, så för att kunna ta hojen till jobbet satte jag på ett hjul från min fullgung som stått hela vintern.
Hade dock inte tid att byta till dubbdäck utan körde odubbat bak.
Naturligtvis snöar det under natten och är snorhalt när jag ska hem på morgonen.
Får en riktig speedwaysladd i en korsning (tror inte ens Tony Rickardsson skulle ha klarat den). Vid fallet vrider jag ena knäet på något underligt vis och det gör ont som fan.

Nåväl, var till min doktor idag som skickade mig på röntgen.
Ingen fraktur ingen ledbandsskada men förmodligen en meniskskada.
Ta det lugnt i 1-2 månader manade min doktor.

Vi får väl se hur det blir med det. Men just nu kan jag inte göra annat än att ta det lugnt, allt annat är väldigt smärtsamt.

Sågverk gav ryggvärk

Att snöskottning är en farlig sysselsättning fick jag erfara för en och en halv vecka sedan.

Jag skottade av taket på mitt sågverk och fick ryggvärk !

Har sedan dess gått omkring böjd som en metkrok och helst bara legat till sängs orörlig. Bara tanken på att sätta mig på cykeln under den här tiden har skickat smärtsamma ilningar till svankryggen.

Men efter att nu ha vilat och ätit Diklofenak (värktablett) en vecka så satte jag mig på trainern för 40 minuters lätt trampande igår. Det kändes bra och ikväll blir det cykeln till jobbet igen.

Det är nog tur för jag börjar snart 'klättra på väggarna' här hemma. Längtan ut på vägarna är stor, även om de återigen är snötäckta.

(Min deformerade överkropp på fotot beror nog på att jag stäcker ut min arm för självportättet och inte på ryggvärk som man skulle kunna tro).

UMCA om Bike Sebring 2009

Här kan du läsa om vad Ultra Marathon Cycling Association Skriver om Bike Sebring 2009.
- Läs mer här

On the road again

Efter en veckas jour på brandkåren med enbart cykelpendling var längtan att ge sig ut på en långtur igen stor.

- Men va tusan, det är ju fortfarande vinter. Nu jäklar får det väl vara nog. Vill ut på räsern igen.

Bilden tagen idag 10 mars, drygt 2 meter snöplogkant, visserligen på drygt 400 m.öh. men ändå. - 2 grader och dessutom börjar det snöa efter 4 mil.

Tröståt några semlor på Nya Condis i Delsbo.

Kom hem med stelfrusna tår efter 10 mil och 4,5 timmars sladdande.

Bilder från Bike Sebring 2009

Dags för start. Då stöter jag ihop med en norsk gutt Jens Balchen CK Sör.

Skönt att sträcka på sig efter att den första rundan på 16 mil är avklarad.

Efter 22 timmar får jag reda på av min 'crew' Francis att jag endast har 12 kilometer kvar för att klara kvalificeringen till RAAM. -'Pice of cake'

-Ja, där satt den ! Trött och lycklig efter 24 timmar och 68 mil 'non drafting'. Jag blev en av de 6 cyklister (av 35) som lyckades kvalificera mig till RAAM på Sebring 2009. Totalt alla klasser var det ca. 200 startande. Jag slutade också 6:a totalt.

Trött och ännu lyckligare vid prisutdelningen strax efter loppet.